Människan
kontrollerar i stor utsträckning antalet vilda djur och arealerna våtmark och
därmed också deras utsläpp. Det finns ingen grund, vare sig vetenskaplig eller
politisk, att kalla just tamdjurens utsläpp av metan för antropogena och därigenom
likställa dem med de fossila bränslenas utsläpp, medan de vilda djurens och
våtmarkerna kallas för naturliga. Den väsentliga skiljelinjen, om någon, är
mellan biogena utsläpp och fossila.
Jag har haft ett meningsutbyte med Greenpeace på Altingets debattsidor. Det senaste inlägget är här. https://www.altinget.se/artikel/slutreplik-gladjande-att-greenpeace-fortydligar-kornas-nytta
Det är glädjande
att Greenpeace i sin replik förtydligar att korna gör nytta i jordbruket “när de
är integrerade i hållbara odlingssystem och tillåts vara ute och äta gräs på
marker som inte kan användas till att odla mat för människor”, samt att man är
orolig för trenden mot ett allt mer industrialiserat jordbruk och djurhållning,
där vi får allt större gårdar och färre bönder. Vi är helt överens om det! Nedan diskuterar jag några andra perspektiv på idisslarnas metanutsläpp som inte fick plats i mina debattartiklar.
Metandiskussionerna är svåra – men egentligen väldigt enkla. Ett stort problem är att den mycket förenklade metoden att räkna om metanutsläpp till “koldioxidekvivalenter” enligt GWP-100, eller möjligen GWP-20, har satt sig genom att dessa har använts i de allra flesta livscykelanalyser. Men dessa sätt att räkna om metan bygger på att man jämfört den klimatpåverkande effekten av ett metanusläpp vid en viss tidpunkt med ett utsläpp av koldioxid vid en viss tidpunkt. Metoden betraktar alla utsläpp som ”nya”. Medan detta är en relativt rimligt sätt att betrakta koldioxid är det inte alls ett rimligt sätt att diskutera metan från biogena (dvs naturliga) källor. Verkligheten är att konstanta utsläpp av metan inte leder till någon ytterligare uppvärmning (till och med Greenpeace kampanjsida bekräftar detta under rubriken ” Kor släpper väl inte ut additionell växthusgas, då de ingår i ett naturligt kretslopp?”).
Många anser att det ändå är oerhört viktigt att minska kornas metanutsläpp eftersom deras historiska utsläpp har lett till en ökad temperatur (se till exempel denna artikel). Även om detta skulle vara korrekt så är det likväl så att livscykelanalysernas siffror ger folk intrycket att konsumtionen av nötkött och mjölk ger utsläpp som på något sätt kan jämföras till exempel med utsläppen från att köra bil. Men det stämmer alltså inte eftersom fortsatta metanutsläpp från ett konstant antal kor påverkar klimatet lika litet som en skrotad bil eller ett avstängt kolkraftverk, dvs de har orsakat en historisk temperaturhöjning på samma sätt som bilen, men orsakar ingen ytterligare temperaturökning.*
Om ko-antalet ökar blir diskussionen givetvis en annan. Men i den svenska kontexten är det inte en särskilt relevant diskussion eftersom antalet kor har minskat kraftigt i Sverige. Per person har också konsumtionen av produkter från nötkreatur också minskat (kraftig minskning av mejeriprodukter, minskning av konsumtion av inälvor medan nötköttkonsumtionen har ökat, men inte särskilt mycket jämfört med historiska nivåer). Eftersom antalet människor har ökat har sannolikt de totala metanutsläppen från svenskarna ko-konsumtion dock ökat något, men data saknas.
Den senaste stora IPCC rapporten ägnar ett helt kapitel åt att diskutera de olika sätten man räknar om metan till koldioxidekvivalenter på och deras respektive begränsningar. FAO har nyligen publicerat en 350-sidig rapport om jordbrukets metanutsläpp där man också ägnar över 20 sidor åt att diskutera för och nackdelar med olika metriker och konstaterar att det beror på sammanhanget vilket sätt att räkna som är lämpligast och att det i många fall inte alls är lämpligt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter.
MEN, i grund och botten är det ett alldeles för begränsat perspektiv att diskutera kornas (eller fåren, getternas eller renarnas) metanutandning som en isolerad sak. Det finns en hel rad av invändningar. Som jag skriver i min slutreplik till Greenpeace:
“Metan från betande kor, renar och får är en lika naturlig del av de biologiska kretsloppen som metan från älgar eller våtmarker. Om vi slaktar ut korna kommer det gräs som inte längre betas av kor ätas av vilda djur eller insekter vilka också släpper ut metan. Om klimatet är fuktigt kommer det gräs som inte äts ruttna och bilda metan och om klimatet är torrt kommer det brinna och avge metan. En utslaktning av kor kommer därför inte att leda till en minskning av metanutsläppen i samma utsträckning. Hur stor den verkliga nettoeffekten blir vet varken jag eller Greenpeace.”
Ökningen av metanhalten i atmosfären är snabb, men samtidigt är ökningen ungefär motsvarande 5 % av de årliga ”utsläppen” (inkluderat alla källor). Eftersom de fossila utsläppen utgör mer än 15 % av alla utsläpp verkar det rimligt att ta bort dem först innan man trasslar in sig i oförutsägbara effekter av att minska de biogena utsläppen.
IPCC:s klimatrapportering skiljer strikt på antropogena utsläpp och naturliga utsläpp. För klimatet gör det ingen större skillnad hur man klassar utsläppen, men för ”klimatpolitiken” är det helt avgörande eftersom det är de antropogena utsläppen som skall minskas. Men detta tillämpas inte helt konsekvent. Om man dikar en våtmark för att odla ris kommer mestadels metanutsläppen att minska men risodlingar släpper ut stora mängder metan som nu kallas för antropogena och skall åtgärdas, trots att utsläppen från marken faktiskt minskat.
På global skala har minst en femtedel av våtmarkerna dikats och de globala metanutläppen från dessa våtmarker har således minskat kraftigt, uppskattningarna varierar. Det verkar rimligt att anta att minskningen av utsläppen är i ungefär samma omfattning som dikningen, dvs en femtedel. Andra uppskattningar anger att utsläppen av metan, orsakat av dikning, minskat med en tredjedel jämfört med förindustriell tid – och mycket mer i den norra tempererade zonen, där Sverige ingår.
Metanutsläppen från våtmarker är samtidigt de i särklass största, motsvarande cirka 40% av alla utsläpp. Minskningen av de globala metanutsläppen genom dikning av våtmarker är sannolikt lika stora som de totala utsläppen från alla idisslare i världen. Sverige ligger väldigt högt vad gäller dikade våtmarker och samtidigt lågt vad gäller antalet kor och allt talar för att den svenska biogena metanbudgeten ligger på ett kraftigt minus (dvs har bidragit till lägre metanhalter i atmosfären) jämfört med förindustriell tid.
Om man skall återställa våtmarker får man en momentan kraftig ökning av metanutsläppen. Enligt Skogsstyrelsens rapport Rapport 2021 7. Klimatpåverkan från dikad torvtäckt skogsmark effekter av dikesunderhåll och återvätning skulle återvätning av näringsrik dikad torvmark i södra Sverige leda till ökade metanutsläpp med över 300 kg per hektar och år, motsvarande 2-3 kors årliga utsläpp (en mjölkko ligger på cirka 150 kg per år, en diko på knappa 100) . Förvisso skulle detta ändå leda till långsiktigt positiva klimateffekter eftersom utsläppen av koldioxid och lustgas skulle minska. Men de som argumenterar för att antalet kor skall minskas kraftigt med hänvisning just till metanutsläppen snabba effekt och risker för tröskeleffekter kan knappast samtidigt förespråka återställning av våtmarker. Själv tycker jag att det är rimligt med återvätning, i alla fall av skogsmarker.
På liknande sätt förhåller det sig med utsläpp från vilda djur. Antalet vilda djur har minskat kraftigt över tid. Orsakerna är många vilket jag diskuterar här. Det finns många försök att rekonstruera hur många vilda djur som funnits och av förklarliga skäl är det svårt att landa i några säkra siffror. Vissa uppskattningar är att den vilda biomassan innan utdöendet av de stora däggdjuren var ungefär motsvarande den totala biomassan idag.
Ett annat sätt att indirekt beräkna det är att ta utgångspunkt i vegetationen och hur många djur som kan leva av en viss vegetation. Olika biomer stöder olika typer och antal av djur, exempelvis har savanner och stäpper en mycket högre andel djur än skogsekosystem. En större del av den årliga tillväxten i skog “äts” av svampar och andra nedbrytare jämfört med gräsmarkernas ekosystem där betande djur dominerar. Sådana beräkningar (se bland annat: Manzano mfl, Pedersen mfl) landar i att utsläppen av metan från de nuvarande antalet tamdjur sannolikt inte överstiger de historiska ("de historiska" hade ramlat bort när jag först publicerade detta) utsläppen från vilda djur.
Den som förespråkar re-wilding och samtidigt ondgör sig över kornas metanutsläpp (som George Monbiot) är således ute på djupt vatten. Det kan finnas andra argument för rewilding, men det är en annan diskussion.
Människan kontrollerar i stor utsträckning antalet vilda djur och arealerna våtmark och därmed också deras utsläpp. Det finns ingen grund, vare sig vetenskaplig eller politisk, att kalla just tamdjurens utsläpp för antropogena och därigenom likställa dem med de fossila bränslenas utsläpp, medan de vilda djurens och våtmarkerna kallas för naturliga. Den väsentliga skiljelinjen, om någon är mellan biogena utsläpp och fossila.
Det finns fler aspekter som bör vägas in och vävas in i diskussionerna. En är hur nedbrytningen av metan påverkas av olika processer och eventuellt stimuleras av betande djur. En annan är kolbindning i mark och dess potential att minska koldioxidhalten i atmosfären. Båda är spännande. Men det får bli en annan gång.
* Det finns dock en skillnad mellan metan och koldioxidutsläpp och det är att man kan ”kompensera” den historiskt orsakade temperaturökningen genom att minska utsläppen av metan, men inte med minskade utsläpp av koldioxid. Minskade metanutsläpp är att likställa med negativa koldioxidutsläpp. Samtidigt spelar det ingen roll om man minskar dem idag eller om hundra år, effekten blir i grova drag densamma.
