Om vi skall minska konsumtionen och resursförbrukningen krävs att vi blir mindre produktiva eller att vi arbetar mindre eller båda två samtidigt. Men båda strider mot grundläggande mekanismer i marknadssamhället.
Varannan svensk föredrar kortare arbetstid framför högre lön enligt en ny Sifoundersökning som tidningen Arbetet låtit göra. Av alla som svarat säger mer än varannan att kortare arbetstid är viktigare, medan fyra av tio föredrar högre lön. Övriga är osäkra. Frågar man bara kvinnor är skillnaden ännu större, där vill sex av tio jobba mindre medan drygt tre av tio föredrar högre lön. Det är ingen nämnvärd skillnad mellan arbetare och tjänstemän (däremot är det en rätt stor skillnad beroende på politiska sympatier).
Parallellt med detta finns det också många som förespråkar en minskad konsumtion. De två går onekligen hand i hand. Jag tror de flesta hänger med så här långt, sambandet arbete, konsumtion och lön är uppenbart.
Många verkar dock ha svårt att se relationen mellan inkomst, arbete, konsumtion och produktion samt produktivitet. Men det sambandet är också mycket direkt vilket redan framgår av hur man formulerat opinionsundersökningens frågor där man kan välja kortare arbetstid eller högre lön. Det valet finns bara i en värld av ständigt ökad produktivitet (inte ens alltid då eftersom högre produktivitet också kan leda till lägre priser vilket diskuteras mer nedan). Även ur ett systemperspektiv är kopplingen mellan konsumtion och produktion helt uppenbar eftersom allt som produceras kommer att konsumeras och inget kan konsumeras som inte först har producerats.
Ökad produktivitet leder i sin tur till ökad resursförbrukning. Orsaken att många inte ser sambandet mellan ökad produktivitet och ökad resursförbrukning är närsynthet. Man ser bara en isolerad process utan att förstå hur den påverkar systemet i stort. Om man effektiviserar arbetet per producerad enhet, ökar produktiviteten, kommer priserna på produkten att sjunka. Om konsumtionen stiger i samma utsträckning kommer resursförbrukningen att öka. Om konsumtionen kvarstår på samma nivå kommer arbetskraft att frigöras för annan ekonomisk – och resurskrävande – verksamhet. Det tredje alternativet är att ökad produktivitet också kan leda till högre vinster, men även då finns samma samband eftersom dessa vinster kommer att investeras i nya (resurskrävande) verksamheter inom företaget eller i andra företag. I verkligheten pågår en kombination av alla dessa. Arbetseffektivisering är den egentliga drivkraften i den ekonomiska tillväxten och är också orsaken till den hårda kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning.
I mycket liten utsträckning har ökad produktivitet lett till en bred arbetslöshet. Inte ens den andra våg av automation som nu sveper över världen verkar leda till att mängden arbete minskar nämnvärt. Det finns snarast ett omvänt förhållande. Christan Smith, docent i datalogi med inriktning mot robotik och autonoma system på KTH, hävdar i en intervju i Svenska Dagbladet 19 maj att automatiseringen har gett Sverige 400 000 nya arbetstillfällen under 2000-talet (en siffra som jag trots allt tror är överdriven). Studier från landet med den mest utvecklade robotiseringen i världen, Japan, visar också att ökad robotisering gått hand i hand med sysselsättningen. Det är bara ytterligare bevis för att ökad produktivitet inte kommer att leda till minskad sysselsättning eller ens till minskad arbetstid.
Ytterligare andra har svårt att se relationen mellan ökad inkomst, ökad konsumtion och resursförbrukning. Man hänvisar till att resursförbrukningen inte behöver öka om konsumtionen istället utgörs av tjänster eller av varor som är cirkulära. Men det bygger på att man inte förstått att konsumtionen uttryckt i pengar helt enkelt är ett mått på förbrukningen av resurser. Det finns heller inget som helst samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP. Tjänster utgör exempelvis 77 procent av BNP i USA medan de utgör 66 procent i Sverige. Tjänsternas andel av Kinas BNP har fördubblats sedan 1970, medan Kinas resursförbrukning per person ökade minst 900 procent. Jag förklarar det mer här.
Mängden arbete, konsumtionen, produktionen och resursförbrukningen hänger starkt ihop där produktiviteten av arbetskraften är avgörande för vilken nivå på konsumtion/produktion/resursförbrukning som följer av en viss mängd arbete. Omvänt: det är bara om vi minskar produktionen per arbetad timme eller om vi minskar de arbetade timmarna med samma produktivitet som vi kan minska konsumtionen och resursförbrukningen. Men detta är i princip helt omöjligt inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi, annat än i samband med recession, krig eller andra katastroftillstånd. Jag förklarar varför här.
Visst finns det en möjlighet att folk helt frivilligt skalar ned sitt arbetande, sin inkomst, sin konsumtion och därmed sina anspråk på planeten och andra människor. Den enskilde har dock litet utrymme att göra dessa val eftersom konsumtion i stor utsträckning är en social företeelse (se här, här och här). På samma sätt är också strävan efter en (hög) inkomst i stor utsträckning socialt betingad, och i ett samhälle där ekonomisk status är det främsta sättet att få status är det ett uppenbart sätt att få status att öka sin inkomst. Men utöver dessa sociala faktorer kommer det också att leda ekonomin in i recession om det får någon omfattning att tala om. Vilket gör att arbetslinjen och lönearbetesnormen inte bara är ideologiska föreställningar utan fundamental byggstenar i hela vårt samhälle.
