Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt

Rädda vattnet – ät potatis

"16 000 liter vatten krävs för att producera 1 kilo nötkött.Världens vattenresurser sinar. Det största hotet är vår matproduktion. Har du tänkt på hur mycket vatten som går åt för att producera maten du äter? Ett kilo ris kostar 2 700 liter vatten att framställa. Ett kilo nötkött kostar 16 000 liter vatten. En liter öl kostar 400 liter vatten.” så skrev Aftonbladet för några år sedan. Och liknande siffror och braskande rubriker valsar runt lite överallt.

Jag har roat mig med att gå till källorna för att titta lite närmare på de här vattensiffrorna. Det som är viktigt att förstå att forskarna pratar om grönt, blått och grått vatten och de är väldigt olika. Det gröna vattnet är i princip regn och snö. Blått vatten är grundvatten och vattendrag och grått vatten är det vatten som behövs för att ta hand om (späda ut eller rena )avfallet från en viss verksamhet. Själv tycker jag att man skulle använda sig av ytterligare en kategori av vatten, förslagsvis svart för fossilt vatten, dvs grundvatten som inte har någon kontakt med det som sker på markytan idag. Det vattnet är ju i princip en helt ändlig resurs. Tyvärr används det i stor skala i vissa länder som Saudiarabien, Egypten och USA.

Jag har använt mig av två rapporter från erkända forskare, föregångare i forskningen om vattenavtryck, eller vattenfotavtryck som det ibland kallas, Mesfin M Mekonnen och Arjen Y Hoekstra från Twenteuniversitetet i Nederländerna. Så här ser deras senaste data ut:

De första kolumnerna berättar hur många kubikmeter vatten det går åt för ett ton av ett visst livsmedel – det är ju detsamma som liter per kg. Så där finns siffrorna som ligger till grund för påståendena ovan. Det går åt cirka 50 gånger så mycket vatten per kg kött som för grönsaker. Eller det går åt 50 gånger så mycket vatten per kg nötkött som för en genomsnittlig grönsak. I själva verket varierar grönsakerna mycket också. Sparris gör av med 2150 m3 per ton, medan morötter bara behöver 195 m3 per ton och. Torkade tomater ligger precis jämnt med kyckling.

Men är det verkligen vettigt att prata åtgång per kg? Är det inte rimligare att ställa det i relation till hur mycket man äter, eller hur mycket man behöver äta för att tillfredsställa vissa behov. Potatis innehåller 8 gånger mer kalorier än gurka, kött innehåller dubbelt så många kalorier som potatis, men mer än 10 gånger så mycket protein (ändrat detta 26 jan -16, pga av tidigare felskrivning). I de tre sista kolumnerna ser vi vattenåtgång för kalorier, protein och fett. Vattenavtrycket av nötkött är störst per kalori och minst för rotfrukter och spannmål. För protein är nötter “sämst” och spannmål och oljeväxter “bäst” medan för fett är oljeväxter inte helt förvånande bäst och potatis rotfrukter sämst.


Men man kan också titta på vilken sorts vatten som går åt för de olika produkterna. Det är ju trots allt mycket mer värdefullt med rent vatten i en bäck eller som grundvatten än som regn – det är något som forskarna också anser. Så samma tabell som ovan – utan regnvatten ser ut så här:

Nu är nötterna värstingar både för kalorier och protein och grönsakerna sämst för fett (det är ju inte så konstigt eftersom de innehåller mycket litet fett). Oljeväxterna är mest vatteneffektiva för protein och fett medan rotfrukterna är bäst för kalorierna. Mjölk och fårkött framstår som riktigt bra alternativ.


Med tanke på hur olika uppfödningsformer det finns för nötkött kan det vara meningsfullt att titta noggrannare på hur de olika formerna skiljer sig åt. Då ser man att nötkött från betesdrift har bara halva avtrycket av blått och grått vatten än det industriella köttet – och det börjar närma sig fårköttets värden. Det har däremot ett större grönt vattenavtryck än det industriella köttet. Å andra sidan så kommer mycket beteskött från områden där regnmängderna är så små att det inte finns någon alternativ användning av marken – det är helt enkelt för torrt att odla några grödor. Du kan läsa mitt inlägg från Namibia för att få perspektiv på det hela - Vi använder våra kor för att hela vår jord).



Nu är ju alla de här siffrorna globala genomsnitt och frågan är om det egentligen är meningsfullt att diskutera globala genomsnitt? Det globala genomsnittet för spannmål är 1644 m3/ton, medan det är 637 m3/ton i Nordeuropa och 4658 m3/ton i Centralafrika.

En annan invändning kan vara att kalorier, fett och protein inte är det viktiga. Man äter ju grönsaker främst för vitaminerna. Må så vara, men i en diskussion där man framställer det som att vi kan välja mellan olika livsmedel för att påverka vårt vattenavtryck är det rimligt att först titta på energi och protein. Allt det andra kommer sen när det gäller den globala näringsförsörjningen.

Den övergripande slutsatsen?
Att man skall vara försiktig med att dra för snabba och säkra slutsatser av lösryckta siffror. Ladda ner en PDF version av artikeln här

Rapporternas fulla namn är:

The green, blue and grey water footprint of crops and derived crop products, från Hydrology and Earth System Sciences 15, 1577-1600, 2011

A Global Assessment of the Water Footprint of Farm Animal Products, Ecosystems (2012) 15: 401–415 DOI: 10.1007/s10021-011-9517-8

Inget vatten – ingen framtid

Öknen verkar vinna i byn Jaloya i norra Gujarat i Indien. Här finns inget vatten och jordbruksmarken håller på att ätas upp av sanden. Lång tids bevattning från allt djupare brunnar har fått grundvattennivån i norra Gujarat att sjunka allt djupare. I dag kommer vattnet i pipelines, tre timmar om dagen.

- Jag tänker inte på framtiden, jag tänker bara på den dag som är idag och försöker leva i nuet. Jag får förlita mig på Gud, vi kan inget annat göra.

Han är rak i ryggen, har en intensiv blick och är förmodligen van att bli åtlydd. Rajput Ramjibhai Khodabhai är med sina 30 bufflar storbonden i byn Jaloya i norra Gujarat, 13 mil väster om Palanpur, mot den pakistanska gränsen. Det är tydligt att han har stort inflytande över det mesta i byn och dess 2 000 invånare. Men när vi frågar honom vad han tror om framtiden, har han svårt att hitta svaren. Det är nämligen svårt att se någon framtid för byn.

Detta är en av många byar i Indien som lider brist på vatten. Cirka 30 procent av Indiens grundvattenkällor är mer eller mindre överutnyttjade och i norra Gujarat, som är en av flera drabbade delstater, ligger grundvattennivån lägre än 300 meter.

Rajput Ramjibhai Khodabhais 300-metersbrunnar är värdelösa när saltvattnet har trängt in. I stället får han och de övriga byborna nöja sig med att få vatten i pipelines, tre timmar om dagen.

Indien är världens största användare av grundvatten och 60 procent av jordbruket är konstbevattnat. En frikostig statlig subvention av el har gjort det möjligt för bönderna att pumpa vatten från allt djupare brunnar, utan att behöva tänka på kostnaderna. Men i byn Jaloya är vattnet slut och Rajputs båda 300-metersbrunnar är värdelösa eftersom saltvattnet har trängt in. I stället kommer vattnet från pipelines, elva mil därifrån, tre timmar om dagen. Vattnet ombesörjer regeringen, men under sommaren räcker dock inte det statliga vattnet till. Då köper Rajput extra vatten som fraktas i container med lastbil.

Vattnet är borta och öknen vinner hela tiden ny mark. Kutch-öknen ligger alldeles intill och på tio år har sanden tagit nästan fem hektar av hans mark, något han inte är ensam om i byn. Han har 15 hektar som han odlar på men i år blir det nog inget med den saken. Monsunen är försenad.

- Det beror på om det blir något regn. Hittills har vi bara fått 20 millimeter regn, annars brukar vi så här i mitten av augusti ha fått mellan 500-600 millimeter, säger han.

När vattnet är borta ser inte Jehabhai Kajabhai Thakor någon framtid i byn. Han, liksom många av de andra unga bönderna, vill bara flytta därifrån.

Hans granne, Jehabhai Kajabhai Thakor, är 30 år. Han har bara två bufflar, äger ingen mark och har inte alls samma ekonomiska resurser. Han nöjer sig inte med att förtrösta på Gud. Han vill bara flytta därifrån.

- När jag besöker grannbyn ser jag att det pågår mycket mer utveckling där, eftersom de har tillgång till mer vatten, säger han.

Han är en typisk indisk mjölkbonde med få djur och lite eller ingen mark alls. Han har inte råd att köpa extra vatten under sommaren.

- Det är klart att jag skulle vilja ha mera vatten. Då skulle jag köpa två bufflar till. Jag kan bara tvätta mig var tredje dag och inte mina kläder så ofta som jag vill, du ser ju själv, säger han och pekar på sin dammiga skjorta.

Under samtalet samlas fler unga bönder runt oss och alla är de överens om en sak – när vattnet är borta finns det ingen framtid för den här byn. Alla vill de flytta. Någon annanstans.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerad av Naturskyddsföreningen

Vi använder våra kor för att hela vår jord

Varför äta djur som fötts upp på spannmål, när vi i stället skulle kunna äta grödorna direkt och mätta fler människor? Så ställs ofta frågan. Vad vi kanske glömmer bort är att på många håll i världen är köttuppfödning ett miljö- och resursmässigt bättre alternativ än odling. Ungefär två tredjedelar av världens jordbruksmark används för bete till djur och det finns skäl till det. Merparten av marken går helt enkelt inte att odla på, den är för mager, för brant, för torr, för blöt eller för kall (tänk på vår renskötsel). Däremot växer gräs.

Alla Namibias floder torkar ut under torrperioderna

Ett exempel på detta är Namibia i sydvästra Afrika, ett land som är nästan dubbelt så stort som Sverige men bara har 2,1 miljoner invånare. Det är det näst minst tätbefolkade landet i världen. Namibia är i stort sett för torrt att odla i, en fjärdedel av landet utgörs av öknarna Kalahari och Namib. Det odlas på mindre än en miljon hektar medan trettioåtta miljoner hektar är betesmark.


Hur går då köttproduktionen ihop med ett så torrt land som Namibia, köttuppfödning sägs ju vara så vattenkrävande? Merparten av boskapens vattenbehov består av regn som faller på marken. Några hundra mm vilket räcker för att gräset kan växa men som inte är tillräckligt för att odla. Djuren behöver också vatten att dricka och därför borrar man brunnar. Ett vattenhål räcker för 250 kors dricksvatten och de producerar cirka 20 ton kött om året. Om samma mängd vatten skulle användas för konstbevattning, skulle det räcka till cirka en hektar odlingsmark, där man skulle kunna producera kanske åtta ton majs.

Det finns lika många kor som människor i Namibia. Boskap innebär status, kultur, inkomster, bankkonto och pension i ett.

Kvinnor av hererofolket har hattar som stiliserade kohorn.

Frågan är därför inte om man skall producera kött eller odla i stora delar av Namibia, utan snarare om man skall föda upp kor, får och getter eller antiloper och zebror på det gräs som växer där.

Namibia har, precis som flera andra afrikanska länder, problem med överbetning och jorderosion, men det beror på att boskapens sköts fel, menar Viebke Volkmann från organisationen Integrated Rural Development and Nature Conservation som arbetat med boskapsskötarna i Kunene i norra Namibia. Nationsgränser, stängsling av mark och nationalparker gör att det som alltid varit det naturliga svaret på torka – dra vidare med boskapen till andra marker – inte längre fungerar. Man kan öka djurantalet och samtidigt minska de skador som påstås orsakas av överbetning säger hon.

Djuren ska hållas i stora hjordar på stora områden. I Namibia finns gott om rovdjur som leoparder, hyenor och geparder och de hjälper till att hålla hjordarna samlade. Boskapen kommer då att flytta sig ungefär som hjordarna av gnu på savannen – eller bison på prärien. De betar intensivt på små ytor i taget, men återkommer sällan till samma ställe. Den intensiva betningen bryter upp jordskorpan så att vattnet kan rinna ned i jorden i stället för att slita med sig den tunna matjorden. Det tvingar djuren att äta alla sorters gräs och gör att de trampar ned buskar och små träd och gynnar gräsen.

På stängslade rancher kan man styra djurens rörelse genom att öppna och stänga vattenhålen medan på allmänningarna bör man slå ihop många små hjordar och ha herdar som följer dem, och skyddar dem från rovdjur. På så sätt efterliknar man hur vilt rör sig i naturen.

- Vi använder våra kor för att hela vår jord, säger Okatukirue Mutunda, en av de stolta boskapsskötarna.

Först publicerat av Naturskyddsföreningen

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren