Monday, 11 November 2024

Varför minskar konsumtionen av baljväxter när levnadsstandarden ökar?

Häromdagen höll jag ett föredrag på KSLA:s seminarium om baljväxter (dessa innefattar bland annat ärtor, bönor, lupiner och linser) med fokus på human konsumtion. Hela seminariet kan du höra här.OBS inlägget handlar om mogna baljväxter. När de odlas och äts som grönsaker, typ frysta gröna ärtor, haricot verts osv följer de en helt annan utvecklingskurva.

Mitt jobb var att ge en omvärldsspaning. Nedan några centrala delar av presentationen och en del utvikningar.

Som man kan se i tabellen har den totala produktionen i jordbruket ökat 259 % mellan 1961 och 2020, medan befolkningen ökat med 151 %. Allt prat om brist på mat är därför rent nonsens. Ser man till de olika produkterna är det två grupper som inte hållit takt med befolkningsökningen, rotfrukter (potatis, kassava mfl) och baljväxter (pulses på engelska). Detta reflekterar förändringar som sker när tillgången på mat blir bättre och levnadsstandarden ökar.

Den mest dramatiska ökningen är av oljeväxterna, och där döljer sig två baljväxter, sojabönor och jordnötter. Sojaodlingen har ökat 1200 % under perioden. Men sojan odlas inte för att konsumeras på samma sätt som bönor, linser och ärtor utan odlas för att framställa sojaolja och djurfoder. Det finns mycket mer att säga om soja, men jag har redan skrivit väldigt mycket och ofta om den, exempelvis här: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2024/01/hur-mycket-soja-ater-djuren.html 


Konsumtionen av baljväxter har minskat i hela världen och är lägst i de rika länderna. Även i det ”vegetariska” Indien minskar konsumtionen. 

Inom EU används huvuddelen av baljväxterna som foder


Inom EU, och i Sverige, används större delen av baljväxtsskörden som foder. Linser och kikärtor odlas nästan inte alls inom EU, trots att de mycket väl skulle kunna odlas. De är oftast importerade från Kanada, som trots sitt kärva klimat är världens största exportör av baljväxter. Dessa odlas huvudsakligen på mycket stora gårdar med mycket hög mekaniseringsgrad. Europas bönder kan inte konkurrera med kanadensarna.


För sojan är importberoendet ännu mycket större. Inte ens en tiondel av all soja som förbrukas inom EU produceras inom EU. Den som trots allt odlas används nästan uteslutande för humankonsumtion eftersom den marknaden betalar bättre.

De flesta EU-länder stöder - men inte Sverige

EU har under många årtionden stött odlingen av baljväxter och proteingrödor (med detta menas främst soja) och de flesta EU-länder utnyttjar dessa möjligheter till stöd. Dock inte Sverige som både är emot att EU skall ha sådana stöd och absolut inte vill ha dem i Sverige. Den svenska linjen – oberoende av vilka som för tillfället sitter i Rosenbad – är att ”marknaden skall bestämma” vad som odlas.

Det är ungefär samma mönster för stöd för soja, linser och kikärtor
 

Varför odlas det inte mer baljväxter?

Den helt avgörande orsaken till varför det inte odlas mer baljväxter, oavsett om det är för human konsumtion är att lönsamheten är alltför dålig jämfört med andra grödor (I Sverige främst vete som är det man jämför med, längre söderut främst majs). Den låga lönsamheten beror främst på låga skördar och osäkerhet i odling och skörd. När skördarna är låga slår också markpriserna igenom mycket på kilopriset och de europeiska markpriserna är för höga för att betalas med bönor. I de flesta EU-länder är markpriserna ungefär 10 gånger så höga som i exempelvis Kanada (Övre Norrland är den region i EU som har lägst markpriser, men där kan man heller inte odla bönor i kommersiell skala....).  

Det är endast med statligt stöd som odlingen av baljväxter har ökat inom EU och så var det också i Sverige under den period när vi inte hade en marknadsfundamentalistisk jordbrukspolitik, dvs innan 1990. Andra faktorer som eventuellt skulle kunna öka produktionen av baljväxter är förbättrad avkastning, ökade produktionskostnader i konkurrentländerna samt ökade kostnader för kvävegödsel. Baljväxter har ju den nästan unika egenskapen att de kan binda luftens kväve och om konstgödseln blir dyrare, vilket den kommer att bli om den skall bli fossilfri, så kommer baljväxternas konkurrensförmåga jämfört med andra växter öka betydligt. Redan nu är ju odlingen av baljväxter betydligt mer omfattande hos ekologiska odlare än hos deras konventionella kollegor.

Det framställs ibland som att det är ett problem att baljväxter används som foder och inte för human konsumtion. Men det finns ingen sådan motsättning. Matmarknaden betalar normalt sett betydligt bättre än fodermarknaden så finns det en efterfrågan och kvaliteten är god nog kommer bönderna sälja till human konsumtion. Det är också en fördel att det finns stora kvantiteter att välja och vraka från. Vissa baljväxter har ofta kvalitetsskador, exempelvis förstör insekten bönsmyg ofta skörden av åkerböna, men dessa bönor duger i alla fall som foder. Du kanske kommer ihåg att de gula ärtorna aldrig blev mjuka förra året. Det var litet av ett mysterium som jag inte tror man har rett ut ännu, men i vilket fall som helst var det tur att det fanns djur som kunde äta upp dessa otjänliga ärtor. Flera baljväxter skalas och skalet kan också användas till foder.

Hur skall vi öka konsumtionen – behöver vi göra det?

Konsumtionen då? Det var inte mitt uppdrag att prata om hur man skulle kunna öka konsumtionen. Men det var trots allt utgångspunkt för seminariet, så jag sade några ord i mitt inlägg och litet mer i den avslutande debatten. Och här skriver jag litet mer.

Baljväxter har inte några så unika egenskaper att vi måste äta dem. Allt vi kan få från dem kan vi också få från animaliska livsmedel, spannmål och andra vegetabilier i lagom blandning. Strängt taget är det få livsmedel vi måste äta, och mänsklighetens historia visar ju att vi kunnat leva gott på många olika kombinationer av råvaror. Den främsta fördelen med baljväxterna är i odlingssystemet och inte på tallriken.


Jag tror att baljväxterna skulle må bra av att inte marknadsföras med argument om deras hälso- eller miljöfördelar jämfört med kött, utan helt enkelt på sina egna meriter som goda livsmedel. Åtminstone tre olika former av maträtter med baljväxter har ökat i Sverige de senaste årtiondena, chili con carne, falafel och hummus. Intressant nog är de enkla, lågprocessade och traditionella matvaror/maträtter och inga tillkrånglade – och dyra – ärtproteinbiffar. Falafel och hummus passar också bra för snabbmat och plockmat vilka är två starka trender för hur vi äter, vilka delvis ersätter ”måltiden” (att jag inte gillar dessa trender är en annan sak). Utöver dessa har färdigkokta baljväxter på tetra ökat*, men det är nog (?) mest på bekostnad av de torra som numera knappt säljs alls. Denna förändring speglar också den minskade betydelsen av ”lagad mat”.

Ärtsoppans renässans?

I den svenska traditionen har baljväxter samsats alldeles utmärkt med kött i rätter som ärtsoppa och bruna bönor med fläsk, dessa är värda en renässans. Inger-Cecilia Mayer Labba visade på seminariet att ett intag av animalier tillsammans med baljväxter kraftigt ökade järnupptaget från baljväxterna, medan om man äter baljväxter utan animalier kan kroppen inte ta upp större delen av järnet. Även ur det perspektivet är det olyckligt att man framställer baljväxterna som ett alternativ till kött, särskilt som de som lyssnar mest på det budskapet är de som behöver järn allra mest.

Det är viktigt att vara litet ödmjuk inför det faktum att baljväxtskonsumtionen faller globalt i takt med ökat välstånd, samtidigt som konsumtionen av animaliekonsumtionen, vegetabilisk olja, frukt och grönsaker stiger. Jag avslutade min presentation med denna tabell.

Vad driver de förändrade kostmönstren?

I min analys drivs ökningen av animaliekonsumtionen (som i stora drag handlar om kyckling i de flesta länder och gris i Kina) av en produktion av jordbruksgrödor som kraftigt överstiger befolkningsökningen. Denna produktion ”måste” ta vägen någonstans och detta är till djuruppfödning, biobränslen eller industriprodukter (som man kan läsa ut av tabellen har andelen av åkerproduktionen som omvandlar till animalier dock minskat rätt kraftigt på sextio år). Med ökad animalieproduktion och -konsumtion och ökad levnadsstandard tappar baljväxterna sin viktiga roll i kosten och måste hävda sig helt på de rent kulinariska meriterna. Om man på olika sätt begränsade produktionen på åkrarna, skulle animalieproduktionen minska. Om denna begränsning skedde genom ekologisk odling eller andra metoder som utesluter eller kraftigt minskar konstgödselanvändningen skulle baljväxterna säkert öka i odling igen, både för foder och humankonsumtion.

Sammanfattningsvis ser jag den minskade rollen av baljväxterna (detsamma gäller rotfrukterna) i odling och konsumtion som ett uttryck för en omställning från ett samhälle som levde med ”naturliga” begränsningar i cirkulära system till ett samhälle drivet av extern fossil energi och linjära processer. Det är samma faktorer som driver matsvinn, förändringen av djurhållningen från effektiv resurscirkulation till linjär industriproduktion, övervikt och en mängd andra matrelaterade förändringar. Dessa kommer bara förändras på djupet om man ändrar de underliggande drivkrafterna och processerna.

 

* Företaget Bönland gör kokta bönor på burk, de enda svenska bönor som också konserveras i Sverige, medan böntetrorna görs långt härifrån (i Italien om jag minns rätt).  Utmärkta bönor!  

Friday, 8 November 2024

Är inte välstånd och hållbarhet viktigare än tillväxt och produktivitet?

I den nyligen publicerade Draghirapporten är fokus på internationell konkurrenskraft, tillväxt och ökad produktivitet. EU ”halkar efter” USA och Kina heter det. Men är det verkligen viktigt att vara bäst och visar inte både USA och Kina, på sina olika sätt, att kapitalism, konkurrenskraft, tillväxt och produktivitet inte i sig är någon väg till välstånd och hållbarhet? Båda leder ligan i utsläpp och har dramatisk ojämlikhet. Den ena är en diktatur och den andra är en imperialist i sönderfall, vars ekonomi hålls upp av många andra.

Texten till den ledare i ETC Nyhetsmagasin som jag skrev om Draghirapporten:

Sällan har en EU-rapport varit så efterlängtad. Mario Draghi, tidigare chef för Europiska centralbanken, hade i uppdrag att visa hur EU skulle bygga ekonomiska muskler för att kunna mäta sig med tungviktarna USA och Kina. Det har varit många positiva reaktioner på förslagen om ökad produktion, och åtgärder som ska stimulera innovation, digitalisering, samt lägre energipriser. Samtidigt är de flesta av EU:s medlemsländer skeptiska till de massiva satsningarna som föreslås, särskilt som de delvis ska finansieras av EU-upplåning.

Det som egentligen gör rapporten intressant är den världsbild som den reflekterar – och frågorna som inte ställs. Rapportens största brist är att den bygger på grundantagandet att ekonomisk tillväxt, internationell handel och internationell konkurrenskraft har någon sorts egenvärde. Vi får exempelvis lära oss produktiviteten i amerikansk hälsovård har ökat mycket mer än i EU. Men betyder det att amerikansk sjukvård är bättre? Nej, det betyder bara att den omsätter mer pengar per anställd, vilket är själva definitionen av produktivitet. Varför diskuteras inte att många amerikaner står utan sjukvård i samma veva?

Trots att Draghis rapport föreslår stora satsningar på digitalisering och AI, bekräftar den samtidigt att digitaliseringen överlag har haft en mycket blygsam effekt på produktiviteten. Sedan år 2000 har vare sig EU eller USA haft någon ökad produktivitet att tala om i olika typer av tillverkningsindustri, transporter, byggsektorn eller i jordbruket. De stora sprången i jordbruk och industri skedde tidigare när man mekaniserade produktionen, odlade större åkrar och byggde större fabriker. De senaste årtiondenas omfattande digitalisering är krusningar på ytan i jämförelse. Den sektor som verkligen har gynnats av digitaliseringen är IT-sektorn självt och den infrastruktur den behöver, som mobilnät och fiber. Det stämmer till eftertanke, särskilt med hajpen runt AI. Det är en påtaglig risk att den mest driver sin egen utveckling och den infrastruktur den behöver.

De europeiska elpriserna är mer än dubbelt så höga som de är i USA och Kina och den för industrin viktiga fossilgasen är ännu dyrare. Priserna måste ner, menar Mario Draghi, för då kan produktiviteten öka. Men de höga energipriserna är samtidigt en viktig orsak till att EU har ett betydligt lägre ekologiskt fotavtryck än USA, som också är världens största olje- och fossilgasproducent. Att Kina har hälften av alla världens kolkraftverk gör knappast Kinas elproduktion till en förebild.

Ytterligare en anledning till att EU:s ekonomier inte växer är att folk jobbar kortare tid än i USA, en annan är att den arbetsföra befolkningen minskar. Detta leder så gott som oundvikligen till lägre eller utebliven tillväxt. Varför skulle det vara ett problem? Borde inte USA:s stora växthusgasutsläpp, lägre medellivslängd och stora ojämlikhet stämma till eftertanke istället för kopiering?

EU är både den största importören och exportören i världen. Utrikeshandelns andel av BNP är cirka 50 %, jämfört med USA:s 27 % och Kinas 37 %. Sveriges ekonomi är i sin tur ännu mer handelsberoende än EU:s. I sin presentation av rapporten konstaterade Mario Draghi att det beroende som följer av en stor handel ”plötsligt” har blivit en geopolitisk sårbarhet. Resonemangen landar i svårförståeliga uppmaningar, som när EU-kommissionen talar om ”öppen strategisk autonomi” för att säga att vi vill ha en ekonomi som är öppen mot omvärlden, men vi måste se till att vi inte blir beroende av den. Men det ligger i handelns natur att den skapar beroende och sårbarhet. Ska EU minska sitt utlandsberoende måste man helt enkelt minska handelsströmmarna.

Det som avslöjas mellan raderna i Draghis rapport är att den internationella handeln inte verkar leverera det som den alltid påstås göra. Ekonomerna brukar säga att ökad internationell konkurrens driver på produktiviteten. Men om det stämde borde ju EU − och Sverige − ha ökat sin produktivitet mycket mer än andra länder som har betydligt lägre grad av handelsberoende. Man brukar också hävda att alla tjänar på globaliseringen. Men om så vore fallet skulle det inte vara så viktigt att vara bäst.

Tuesday, 5 November 2024

Radikal omfördelning minskar inte utsläppen

De rika släpper ut väldigt mycket mer växthusgaser än de fattiga. Det gör att många tror att man kan minska utsläppen genom att göra de rika mindre rika genom att föra över (ta) pengar från dem till fattiga människor. Men det stämmer inte alls – i alla fall inte i den värld vi lever i. Det finns dock många andra goda skäl att minska klyftorna, mellan folk i Sverige och mellan länder. Indirekt kan det också ha en betydelse för klimatpolitiken.

“De rikaste människorna, länderna och företagen släpper ut koldioxid i rasande takt, och därmed förvärras en kris som drabbar de som lever i fattigdom hårdast.“ skriver Oxfam i en ny rapport.

Tidigare Oxfamrapporter har visat att världens rikaste 1 % släpper ut lika mycket som de två tredjedelarna av mänskligheten med lägst inkomst; och de rikaste 10 % står för hälften av alla utsläpp. 70 % av svenskarna tillhör de rikaste 10 % i världen.

Med det som utgångspunkt föreslår Oxfam att Sverige, och framför allt de rikaste svenskarna, skall betala kompensation för de klimatrelaterade kostnaderna och förlusterna i låg- och medelinkomstländer. Det skall finansieras med en förmögenhetsskatt en höjning av marginalskatten för de rikaste 1 %, en tillfällig skatt för företag som gör oväntat stora vinster samt en progressiv flygskatt som även baseras på hur ofta resenärer flyger.

Jag har inga principiella invändningar mot dessa förslag (det kan dock finnas vissa problem med implementeringen, jag har exempelvis ingen önskan om att staten skall ha ett register för alla individers flygresor och jag förstår inte hur det skall genomföras så att man inte kan flyga från Kastrup eller Fornebu exempelvis). Den stora ojämlikheten i världen är moraliskt förkastlig och orsakar i sin tur mängder av olika problem.

Men, Oxfams motivation för de nya skatterna och de beräkningar man gjort för att stödja sin sak är minst sagt tvivelaktiga. Det visar också på en bristande insikt av hur samhällsekonomin fungerar. Utsläppen kommer inte att minska för att man fördelar om pengar från de superrika eller de rika till fattigare svenskar eller till mycket fattigare människor i andra länder. Enligt Oxfams rapport släpper exempelvis den rikaste procenten ut 41,6 ton koldioxidekvivalenter i genomsnitt medan de tjänar 302 000 kronor i månaden. Den fattigaste halvan av befolkningen tjänar i genomsnitt 14 000 kronor i månaden och släpper ut 4,4 ton koldioxidekvivalenter. Räknar man om dessa siffror till utsläpp per krona ser man att de 50 % med lägst inkomst släpper ut 0,31 kg koldioxidekvivalenter per krona inkomst jämfört med 0,14 kg för den rikaste procenten (se tabellen). Per krona släpper de rika således ut mindre än de fattiga. Även i en internationell jämförelse förefaller de fattiga ha högre utsläpp per krona, eller i vart fall inte lägre. Om något verkar gruppen av medelinkomstländer ha högst utsläpp (se tabell), medan de flesta av de allra fattigaste har låga utsläpp. Det finns dock så stora osäkerheter i dessa internationella jämförelser att man inte skall dra för höga växlar på dem. 


Det är ekonomins totala storlek och de utsläpp som hör till ekonomin som ger klimatpåverkan. Fördelningen av pengar inom ekonomin har mycket mindre effekt. De rikaste tenderar till att konsumera mer personliga tjänster vilka är betydligt mindre utsläppsintensiva än basbehov som mat, kläder, uppvärmning och bostad.** Rent konkret betyder det att om man fördelar ut en miljardärs förmögenhet till hundra tusen fattiga i världen (dvs 10 000 per person) kommer dessa har råd att köpa en moped eller fixa sin bostad. Alternativt om miljardärens förmögenhet fördelas på 10 000 svenskar som får 100 000 kronor var kommer de att skaffa större bostad, gå mer på krogen, resa på semester eller köpa en bil. De ökade utsläppen av detta kommer av allt att döma vara betydligt högre än miljardärens groteska konsumtion, trots privatflyg och lyxbåtar.  

(Möjligen, möjligen, möjligen skulle man ändå kunna få en effekt på utsläppen om en kraftig omfördelning skulle göra att det finns mindre kapital att investera i nya företag eftersom de fattiga sannolikt skulle konsumera upp det mesta av sina nyvunna inkomster, medan miljardärer satsar en del av sitt kapital i nya företag. På systemnivå är investeringar, offentliga eller privata likaså, det som driver mycket av utsläppen.  Med inte ens Oxfam spekulerar i den effekten.) 

Jag är oroad av klimatförändringarna och vill se kraftfulla åtgärder. Men ingen är betjänt av felaktiga analyser av hur vår ekonomi och utsläppen hänger ihop. Att man skulle minska utsläppen genom att fördela inkomster eller förmögenheter jämnare saknar grund.

 

Orsakar svenskarnas utsläpp död och hunger?

Som om det inte räckte med det grundläggande felet i Oxfamrapporten, den innehåller också en rad andra halsbrytande beräkningar. Man har exempelvis räknat ut att:

”Ett enda år av svenskarnas nuvarande konsumtionsbaserade utsläpp kommer att orsaka över 4 600 överdödsfall totalt i världen de kommande 100 åren.”

”Svenskarnas historiska utsläpp mellan 1990 och 2019 har orsakat skördeförluster som motsvarar kalorier som skulle kunna mätta 511 000 personer varje år eller 13,8 miljoner personer totalt mellan 2023 och 2050. ”

Detta sammanfattas av Oxfam i rubriken ”Svenskars utsläpp orsakar död och hunger”.

Beviskedjan är alltså att vissa utsläpp ger en viss temperaturökning, och sedan orsakar temperaturökningen överdödlighet och skördeförluster. Redan första steget i att beräkna utsläppen innehåller osäkerheter och antaganden. Genom omräkningen av de olika växthusgaserna till koldioxidekvivalenter förefaller de vara jämförbara. Men om man studerar exempelvis Sveriges metanutsläpp så har de minskat kraftigt sedan 1990. Sättet som metan räknas om till koldioxidekvivalenter gör att alla metanutsläpp framställs som att de bidrar till ytterligare uppvärmning. Den verkliga effekten på den globala uppvärmningen av minskade metanutsläpp är dock en minskad temperatur, eftersom minskade utsläpp leder till en gradvis minskande halt metan i atmosfären.

I nästa steg översätts dessa redan felaktigt beräknade utsläpp till temperaturökningar. Detta samband är starkt efter vad jag kan förstå men inte alls så entydigt i detalj som utsläppsbudgetarna försöker ge sken av. Att sedan dra slutsatser om överdödlighet som orsakas av utsläppen är helt enkelt inte möjligt av en rad olika orsaker. Det främsta skälet är att många saker förändras om utsläppen tas bort eftersom hela samhället är uppbyggt på de fossila bränslena. Medellivslängden i världens länder har exempelvis ökat kraftigt i takt med utsläppen. Det beror givetvis inte på att det har varit nyttigt att andas in mer koldioxid eller att en ökad temperatur är bra för hälsan. Men det beror på en rad olika faktorer som förbättrad hygien, förbättrad tillgång till mat, förbättrad sjukvård osv. Allt detta har också ett samband med en bredare samhällsutveckling som byggt på förbränningen av fossila bränslen. Det är inte rimligt att man bara räknar med de negativa effekterna av utsläppen utan att man tar hänsyn till de positiva effekterna.

Detsamma gäller de beräknade skördeförlusterna. Även om klimatförändringar skulle ha orsakat globala skördeförluster, vilket jag anser att det på sin höjd finns rätt svaga indicier för, så har ju de fossila bränslena lett till kraftigt ökade skördar i världen bland annat genom att driva konstbevattning och för framställning av konstgödsel (det finns ju en massa problem med dessa, men det är en annan fråga). Det finns också en global överproduktion av jordbruksprodukter så länken till att folk skulle vara hungriga på grund av utsläppen är helt ogrundad. Det är fattigdom och konflikter som orsakar hunger, inte brist på mat.

Det går inte att ta den här typen av beräkningar på allvar av för att den bygger på alltför många led av samband (och oklara orsakssamband) och mängder av antaganden som ger enorma felmarginaler.

 

Men de rika satsar ju sina pengar i oljebolag....

I den internationella rapport som lanserades samtidigt med den svenska poängterar Oxfam att de rikas investeringar i företag driver utsläpp. Men det bygger också på ett missförstånd av hur det som kallas för investeringar fungerar. Den absolut övervägande delen av all handel i aktier handlar om att olika aktieägare handlar aktier mellan sig, företagen ser aldrig dessa pengar. Att köpa aktier handlar i normalfallet inte alls om att tillföra företaget pengar utan om att tjäna pengar genom aktieutdelning eller spekulera i framtida värdeökning av aktierna. De stora oljebolagen har till exempel gjort stora vinster under årtionden och behöver inte alls några pengar från så kallade investerare, utan de har tvärtom köpt tillbaks sina egna aktier. Den som äger aktier i ett oljebolag satsar inte pengar i bolaget utan tar pengar från bolaget.  Man skulle hellre kunna hänföra oljeindustrins utsläpp till arbetarna än till aktieägarna, även om detta också skulle vara ett orättvist skuldbeläggande av arbetarna.

En jämnare fördelning kan hjälpa klimatpolitiken

Det finns trots allt två funktioner av den föreslagna klimatskatterna på de rika som sannolikt har en viss effekt. Dessa nämns också nämns i Oxfams rapport. Rika människors konsumtion är normerande och gör att de som har det sämre ställt försöker nå upp till samma nivå, den driver på statusens och tillväxtens ekorrhjul. Det är också lättare att få acceptans för förändringar som upplevs innebära försämringar (ökade bränsleskatter och dyrare el exempelvis) om bördorna fördelas mer rättvist. 

Jag har sympati för Oxfam och jag stöder tankarna på att vi behöver en väldigt mycket jämlikare värld, inte bara inom Sverige utan också globalt, inte i första hand för klimatet utan av moraliska skäl och för att människans belastning på resten av det levande behöver minska. Då behöver de rikare (vilket inkluderar ett flertal av svenskarna) minska sin konsumtion avsevärt, och de fattigaste bör få mer resurser, samtidigt som den totala konsumtionen och produktionen behöver minska.

 

 

* Internationella jämförelser är svåra och ännu svårare om man räknar på konsumtionsbaserade utsläpp. I takt med att världsekonomin internationaliseras är det allt svårare att särskilda ett lands ekonomi från ett annat lands.   

** I det större perspektivet kan man ifrågasätta sättet man fördelar konsumtionsutsläpp på, både mellan individer och mellan länder, eftersom ekonomin hänger ihop. Om du köper tjänster av en städare så är det inte bara städningens utsläpp som du köper utan du betalar också för din andel av den personens totala utsläpp. Eller, om du betalar ränta till banken på ditt bolån så har själva transaktionen mycket liten klimatpåverkan. Det minskar ditt konsumtionsutrymme, men samtidigt kommer pengarna användas till löner till bankpersonal, utdelning till aktieägare och till ekonomin i stort. Den ränta du betalar orsakar därför mängder av utsläpp, även om de inte räknas som dina utsläpp. Detta gör att skillnaden mellan produkter och tjänster med höga utsläpp och de med låga utsläpp mer eller mindre försvinner. I slutänden är det vår inkomst och dess andel av samhällsekonomin och samhällets utsläppsintensitet (koldioxid per krona) som avgör våra utsläpp och inte våra individuella val av konsumtion. I nästa led är en persons inkomst beroende av vad hen producerar och av personens förmåga att extrahera mervärde från andras arbete, genom avkastning på kapital.