Det finns inte mycket för industrin att tjäna på lågförädlade varor och mat som äts i mer eller mindre samma form som de lämnar gården, som potatis och morötter. Industrin och affärskedjorna är mer intresserade i mat som kräver omfattande processande eftersom de kan ges unika varumärken och ”profileras” till olika kundsegment, vilket ger mycket högre vinstmarginaler. Det är därför chipshyllan i affären är minst fem gånger större än potatishyllan och det är därför du kommer se mycket mer reklam för olika flingor än för rågmjöl. Alla dessa faktorer gör att hela vårt livsmedelssystem är riggat till nackdel för råvaror och matlagning i hemmet. Alla aktörer i kedjan har intresse av att vi köper industriprodukter istället för att laga mat själva.
Alla aktörer? Nej faktiskt inte. Det finns faktiskt ett gemensamt intresse mellan bönder och konsumenter. För samtidigt som det svenska folket lägger mer och mer pengar på mat i kronor (inte att förväxla med att vi lägger en minskande andel på mat), så får bönderna en minskande andel av de pengarna.
Ja det är faktiskt inte bara andelen av priser som blir lägre för bönderna, för de allra flesta produkter har priserna sjunkit rejält (vilket i stor utsträckning kan förklaras av den ökade produktiviteten i jordbruket).
Sammantaget så finns det allt mer och mer pengar mellan bönderna och konsumenterna. Detta borde underlätta en situation där bönderna kan se mer till kvalitet och konsumenterna kan ägna sig åt att laga mer mat (och kanske jobba lite mindre?). För att det skall hända måste vi se relationen mellan bönder och konsumenter lite mer som...
....en relation, helt enkelt!
(tabellerna är gjorda av mig baserat på statistik från Jordbruksverket).