Det svenska jordbrukets utsläpp av växthusgaser

Välj en siffra. 11, 19 eller 62 procent. Hur stor andel av Sveriges utsläpp som kan föras till jordbruket beror på hur man räknar. Det svenska jordbrukets andel av växthusgasutsläppen kommer att öka, även om utsläppen minskar.

Jag har skrivit om de globala växthusgasutsläppen från djurhållningen och från jordbruket och matproduktionen. Det finns uppenbara brister och motsägelser i siffrorna. Samma organisation, FAO, uppskattar att utsläppen av jordbruket är mindre än utsläppen från djurhållningen, trots att djurhållningen är en del av jordbruket. Jag har också konstaterat att man alltför ofta glömmer bort de omfattande utsläppen som sker efter jordbruket i livsmedelskedjan. Dessa kan i många fall vara lika stora som det som släpps ut i jordbruket.

Turen har nu kommit till det svenska jordbruket och maten vi äter i Sverige. Båda är självfallet intressanta, men de är inte desamma, eftersom vi äter mycket importerad mat och att vi samtidigt exporterar rätt mycket mat och jordbruksprodukter. Detta illustrerar skillnaden mellan det som kallas produktionsbaserade utsläpp, det vill säga utsläpp som sker i Sverige, och konsumtionsbaserade utsläpp, dvs utsläpp som orsakas av det vi stoppar i oss. Men som du snart skall se är gränsdragningarna inte så enkla. För att komplicera det hela ytterligare är den officiella redovisningen av växthusgasutsläpp baserad på territoriella utsläpp, dvs utsläpp som sker i Sverige. Naturvårdsverket ansvarar för beräkningarna av de territoriella utsläppen och de konsumtionsbaserade utsläppen, medan SCB ansvarar för de produktionsbaserade utsläppen.

Från jordbrukssektorn rapporterar Naturvårdsverket utsläpp av metan från djurens matsmältning, lustgas och metan från hantering av stallgödsel och lustgas och koldioxidavgång från jordbruksmark. Detta sammanfaller med hur FN:s klimatpanel redovisar jordbruket.

År 2016 uppskattades dessa utsläpp från jordbrukssektorn till 6,9 miljoner ton (Mton) koldioxidekvivalenter vilket motsvarar 11 procent av Sveriges totala territoriella utsläpp (inräknat utrikes transporter). Jag skriver ”uppskattades” för allt är resultat av modeller byggda på olika antaganden, ingen ”vet”. Cirka 51 procent av utsläppen bestod av lustgas, drygt 47 procent av metan och mindre än två procent koldioxid från kalkning. De territoriella utsläppen av växthusgaser från jordbrukssektorn har minskat långsamt sedan 1990 och är nu knappt 10 procent lägre än 1990. Minskningen beror främst på minskad djurhållning (framför allt antal mjölkkor och grisar) och delvis på minskad användning av konstgödsel.

Men detta sätt att räkna innefattar inte alla utsläpp från jordbruket i Sverige, utan man får leta efter dem på annat håll i klimatrapporteringen. Vi får lägga till utsläpp från jordbrukets maskiner samt utsläpp för byggnader och annan infrastruktur, utsläpp, energianvändningen på gårdarna för pumpar, fläktar, torkar osv. Vissa av dessa siffror finns beräknade, medan andra helt saknas.

Sedan tillkommer utsläpp som sker vid tillverkning av konstgödsel och bekämpningsmedel, tillverkning av maskiner och redskap, och utsläpp från produktionen utomlands av foder till svenska djur. Stora delar av dessa utsläpp sker i andra länder, det finns till exempel ingen tillverkning av konstgödsel i Sverige, och räknas därför inte in i de territoriella utsläppen, men bör räknas med i de produktionsbaserade utsläppen.

Förändringarna av kolförråden i åker och betesmark räknas ofta in i jordbrukets utsläpp. Dessa beräknas helt med hjälp av modeller och har mycket hög osäkerhet. Därför varierar de kraftigt över åren och det är rimligare att använda sig av genomsnitt för ett antal år än ett års siffra. Sedan 1990 har de genomsnittliga årliga utsläppen från åkermark varit 3,875 miljoner ton medan betesmarkerna har i genomsnitt bundit 246 tusen ton koldioxid.

Dessa utsläpp är i stort kopplade till dikning av torvmarker (dvs jordar som består av huvudsakligen organisk material, kol). Från dessa avgår koldioxid genom naturliga processer oavsett om de odlas eller planteras med skog. Från fastmarksjordar (mineraljordar) i Sverige sker ingen koldioxidavgång utan normalt sett inlagring. Det kan diskuteras om det är rimligt att lägga dessa utsläpp på jordbruket. Paradoxalt nog ingår de nästan aldrig i livscykelanalyser för svenskt jordbruk, medan liknande utsläpp alltid ingår i livscykelanalyser för soja i Brasilien eller palmolja från Indonesien.

Om vi skulle försöka oss på en summering skulle det kunna se ut såhär (eftersom allt är uppskattningar har jag rundat av siffrorna). Blått är territoriella utsläpp, grönt utsläpp i andra länder och gult är blandat.  

		Tusen ton	Källa/kommentar
	Lustgas från gödsel och mark	3 500	Naturvårdverket
	Metan från matsmältning och gödsel	3 200	Naturvårdsverket
	Koldioxid från kalkning	140	Naturvårdverket
	Förändring kolförråd åker	3 900	Naturvårdverket, se kommentar ovan.
	Förändring kolförråd betesmark	-250	Naturvårdsverket
	Arbetsmaskiner	600	Naturvårdsverket
	Övrig energi på gårdarna	600	1
	Tillverkning konstgödsel	950	2
	Importerat foder	400	3
	Bekämpningsmedel	60	4
	Övrigt	220	5
	Summa	13 320

1. Uppvärmning av byggnader uppgick till 300 tusen ton enligt Fördjupad analys av svensk klimatstatistik (Naturvårdsverket).  Till det kommer olja för spannmålstorkar mm vilket jag uppskattat.

2. Beräkning av konstgödsel. 180 000 ton kväve * 5kg CO₂e utsläpp + 12 000 ton fosfor * 3 kg CO2e. Mängderna konstgödsel enligt Jordbruksverkets statistik för 2014, utsläppsintensitet enligt Greppa näringen (2011), men rundat neråt för att ta hänsyn till förbättrad teknik.

3. Siffran är från Internationella perspektiv, utgiven av LRF. Utsläppen beror väldigt mycket på hur man beräknar utsläpp från förändrad markanvändning för sojaodlingar.   

4 Enligt en engelsk rapport släpps det ut 100 kg CO2e per hektar för bekämpningsmedel. Här använder jag 25 kg * 2,5 miljoner hektar med antagandet att svenskt jordbruk använder mindre mängd.

5. 2017 såldes 2500 traktorer som vägde mer än 3 ton, säg genomsnittligt 7 ton. Lägg till lika mycket andra maskiner. Anse att allt är stål, 2 kg CO2e per kg. 5000*7*2 =70 000 ton. Lägg till 150 000 ton för byggnader, markanläggningar mm.  Mina uppskattningar.

Det som saknas i siffrorna är bland annat utsläpp från jordbrukarnas resor för att köpa saker, reparatörer, byggnadsarbetares och rådgivare och kontrollanters utsläpp. Inte heller ingår utsläppen för att tillverka och raffinera bränsle, samt utsläppen från alla mindre flöden av inköpta varor. Å andra sidan kan man tänka sig att en del av det som räknats in här egentligen hör till entreprenadverksamhet (t.ex. snöplogning åt vägverket), skogsbruk eller uthyrning. SCB beräknade jordbrukets produktionsbaserade utsläpp till 9 Mton år 2016. Jag har inte lyckats få ta del av underlaget för deras beräkningar, och kan därför inte jämföra med mina siffror.  

Summa summarum landar vi på cirka 13 miljoner ton CO2e. Det är då produktionsbaserade utsläpp och bör rimligen jämföras med andra produktionsbaserade utsläpp (A). Dessa utgjorde 63Mton 2016 enligt SCB. Med avdrag för förändringar i jordbruksmarken kolförråd landar vi istället på 9,7 Mton (B). Om vi istället ser territoriellt kan vi använda Naturvårdsverkets 6,9 Mton (C) eller mina beräkningar minus importerade råvaror, 11,7 Mton (D). Beräkningarna av kolförråden ställer till det. Kolförråden ökar i de svenska skogarna och om man räknar av det från de svenska utsläppen har Sverige väldigt små utsläpp, och jordbrukets utsläpp skulle då utgöra nästan två tredjedelar av alla utsläpp (E). 

	Jordbruk	Sverige	Jordbruket andel utsläpp
Produktionsbaserat
A. Jordbruk enl min uträkning ovan	13,2 Mton	63 Mton	21 %
B. Jordbruk enl min uträkning utan förändringar i kolförråd i jordbruket	9,7 Mton	63 Mton	15 %
Territoriellt
C. Jordbruk enl. Naturvårdsverket	6,9 Mton	62 Mton	11 %
D. Jordbruk enl min uträkning ovan, minus importerade råvaror	11,7 Mton	62 Mton	19 %
E. Jordbruk enl min uträkning, minus importerade råvaror, med totala förändringar i kolförråd i Sverige.	11,7 Mton	19 Mton	62 %

Välj en siffra. 11, 19 eller 62 procent. Hur stor andel av Sveriges utsläpp som kan föras till jordbruket beror på hur man räknar. De största utsläppskällorna (metan, lustgas och koldioxid från mark) i jordbruket är oberoende av användningen av fossila bränslen och inte särskilt lätta att åtgärda, därför kommer det svenska jordbrukets andel av växthusgasutsläppen att öka, även om utsläppen minskar.

Nästa räkneövning är maten.

Demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet hindrar unga (blivande) bönder.

Varför är det så få unga som blir lantbrukare? 

Det diskuteras ofta varför det är så få unga som vill bli lantbrukare eller jobba inom lantbruket. Det förklaras ofta med värderingar och intresse, dvs det är helt enkelt inte häftigt att vara bonde. Då är receptet från näringen att göra det coolt, på samma sätt som andra tynande verksamheter (partier, kyrkan, folkrörelser) försöker attrahera ungdom genom att ”tala deras språk”. 

Andra förklaringar är att det helt enkelt är svårt att få tag på mark eller andra möjligheter att odla. Det finns ett europeiskt nätverk, Access to land, för att ge folk tillgång på mark, med det franska Terre de liens som paradexempel. De har köpt in 170 gårdar för att göra tillgängligt. Det är ingen ny tanke, för några månader sedan liftade jag till en väns fest med en annan bekant som hade fått köpa mark av en sörmländsk kommun för tjugo år sedan i ett försök att skapa nya småbruk. Han var den enda av den handfull person som fortfarande drev sin lilla gård, men som så många andra småbruk var det mest en trevlig hobby, eller ett politiskt statement. 

Inget ont i att framställa det som coolt att vara bonde eller göra mark tillgänglig för unga brukare. Men om det inte kompletteras med en djupare analys kan det knappast hjälpa. I mitt tycke är de tre viktigaste förklaringarna till varför det är svårt att attrahera unga rätt uppenbara och de hänger ihop. De är demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet. 

Den första orsaken är rent demografisk kan man säga. Det klagas ofta över att en stor del av bönderna är gamla.  Var tredje jordbruksföretagare som drev enskild firma var 65 år eller äldre år 2016. Bara var sjätte jordbruksföretagare var under 45 år.  Antalet sysselsatta i jordbruket har minskat dramatiskt sedan andra världskriget. För fyrtio år sedan, då de som nu är 65 var 25 och kanske startade sitt jordbruk fanns det mer än dubbelt så många lantbruksföretag och tre gånger så många årsarbeten inom jordbruket. Ganska många lägger faktiskt av med sina jordbruk i förtid. Men minskningen i sysselsättningen har varit mycket snabbare än takten i de som lägger av i förtid. Då behövs det helt enkelt inte så många unga. 

Den andra viktiga faktorn är att det krävs mycket stora resurser att driva ett jordbruk idag. Jordbruk är helt enkelt en av de mest kapitalintensiva verksamheterna vi har. Det kostar mycket mer att skapa ett jobb inom jordbruket än i industrin för att inte tala om inom IT eller serviceyrken. En investering på 10-20 miljoner för ett eller två arbetstillfällen är högst normalt. Och vilken 25-åring kan hosta upp de pengarna, eller anses kreditvärdig? Förr i världen var det marken i sig som var den mest värdefulla resursen i kombination med böndernas eget arbete. Idag är det stora kapitalbehov i alla led, mark, byggnader, maskiner och extern service. Det är också ett mycket stort behov av rörelsekapital eftersom jordbruket i allt högre grad arbetar med stora flöden in och stora flöden ut till skillnad från forna tiders jordbruk där det mesta man behövde skapades och återskapades på gården. 

Till historien kan läggas den usla lönsamheten i jordbruket, särskilt om man tänker på arbetsdagarnas längd, det stora ansvaret och de ofördelaktiga arbetstiderna. Och med det stora kapitalbehovet krävs god lönsamhet hela tiden. I forna tider kunde bondehushållen dra ner på den egna konsumtionen om de hade ett dåligt år. I ett typiskt modernt jordbruk är bondens egen lön en så lite del av de totala kostnaderna att det inte spelar någon roll för att klara en svacka. Dagens unga verkar (kanske jag har fel i det?) också ha höga förväntningar på sin materiella standard och forna tiders glorifiering av hårt arbete och umbäranden ses mest ses som en psykisk störning; slit, svett och uppoffringar hör hemma på gymmet, på maran eller på Ironman, men inte i arbetslivet.

I min bekantskapskrets finns det gott om väl fungerande gårdar med brukare som börjar bli till åren och som gärna såg någon som kunde ta över. Men som inte hittar någon alls. I en del fall är det förstås för att den existerande brukaren levt på rost och röta eller har haft så många egna speciallösningar med silvertape, ståltråd, buntband, presenningar och hemdragna el, vatten och avloppsledningar att det är stort omöjligt för någon annan att få det att fungera. Men oftare är kombinationen av det stora kapital som behövs och den taskiga lönsamheten den rätt uppenbara orsaken att ingen vill ta över.