De rika släpper ut väldigt mycket mer växthusgaser än de fattiga. Det gör att många tror att man kan minska utsläppen genom att göra de rika mindre rika genom att föra över (ta) pengar från dem till fattiga människor. Men det stämmer inte alls – i alla fall inte i den värld vi lever i. Det finns dock många andra goda skäl att minska klyftorna, mellan folk i Sverige och mellan länder. Indirekt kan det också ha en betydelse för klimatpolitiken.
“De rikaste människorna, länderna och företagen släpper ut koldioxid i rasande takt, och därmed förvärras en kris som drabbar de som lever i fattigdom hårdast.“ skriver Oxfam i en ny rapport.
Tidigare Oxfamrapporter har visat att världens rikaste 1 % släpper ut lika mycket som de två tredjedelarna av mänskligheten med lägst inkomst; och de rikaste 10 % står för hälften av alla utsläpp. 70 % av svenskarna tillhör de rikaste 10 % i världen.
Med det som utgångspunkt föreslår Oxfam att Sverige, och framför allt de rikaste svenskarna, skall betala kompensation för de klimatrelaterade kostnaderna och förlusterna i låg- och medelinkomstländer. Det skall finansieras med en förmögenhetsskatt en höjning av marginalskatten för de rikaste 1 %, en tillfällig skatt för företag som gör oväntat stora vinster samt en progressiv flygskatt som även baseras på hur ofta resenärer flyger.
Jag har inga principiella invändningar mot dessa förslag (det kan dock finnas vissa problem med implementeringen, jag har exempelvis ingen önskan om att staten skall ha ett register för alla individers flygresor och jag förstår inte hur det skall genomföras så att man inte kan flyga från Kastrup eller Fornebu exempelvis). Den stora ojämlikheten i världen är moraliskt förkastlig och orsakar i sin tur mängder av olika problem.
Men, Oxfams motivation för de nya skatterna och de beräkningar man gjort för att stödja sin sak är minst sagt tvivelaktiga. Det visar också på en bristande insikt av hur samhällsekonomin fungerar. Utsläppen kommer inte att minska för att man fördelar om pengar från de superrika eller de rika till fattigare svenskar eller till mycket fattigare människor i andra länder. Enligt Oxfams rapport släpper exempelvis den rikaste procenten ut 41,6 ton koldioxidekvivalenter i genomsnitt medan de tjänar 302 000 kronor i månaden. Den fattigaste halvan av befolkningen tjänar i genomsnitt 14 000 kronor i månaden och släpper ut 4,4 ton koldioxidekvivalenter. Räknar man om dessa siffror till utsläpp per krona ser man att de 50 % med lägst inkomst släpper ut 0,31 kg koldioxidekvivalenter per krona inkomst jämfört med 0,14 kg för den rikaste procenten (se tabellen). Per krona släpper de rika således ut mindre än de fattiga. Även i en internationell jämförelse förefaller de fattiga ha högre utsläpp per krona, eller i vart fall inte lägre. Om något verkar gruppen av medelinkomstländer ha högst utsläpp (se tabell), medan de flesta av de allra fattigaste har låga utsläpp. Det finns dock så stora osäkerheter i dessa internationella jämförelser att man inte skall dra för höga växlar på dem.
Det är ekonomins totala storlek och de utsläpp som hör till ekonomin som ger klimatpåverkan. Fördelningen av pengar inom ekonomin har mycket mindre effekt. De rikaste tenderar till att konsumera mer personliga tjänster vilka är betydligt mindre utsläppsintensiva än basbehov som mat, kläder, uppvärmning och bostad.** Rent konkret betyder det att om man fördelar ut en miljardärs förmögenhet till hundra tusen fattiga i världen (dvs 10 000 per person) kommer dessa har råd att köpa en moped eller fixa sin bostad. Alternativt om miljardärens förmögenhet fördelas på 10 000 svenskar som får 100 000 kronor var kommer de att skaffa större bostad, gå mer på krogen, resa på semester eller köpa en bil. De ökade utsläppen av detta kommer av allt att döma vara betydligt högre än miljardärens groteska konsumtion, trots privatflyg och lyxbåtar.
(Möjligen, möjligen, möjligen
skulle man ändå kunna få en effekt på utsläppen om en kraftig omfördelning
skulle göra att det finns mindre kapital att investera i nya företag eftersom
de fattiga sannolikt skulle konsumera upp det mesta av sina nyvunna inkomster, medan miljardärer satsar en del av sitt kapital i nya företag.
På systemnivå är investeringar, offentliga eller privata likaså, det som driver
mycket av utsläppen. Med inte ens Oxfam
spekulerar i den effekten.)
Jag är oroad av klimatförändringarna och vill se kraftfulla åtgärder. Men ingen är betjänt av felaktiga analyser av hur vår ekonomi och utsläppen hänger ihop. Att man skulle minska utsläppen genom att fördela inkomster eller förmögenheter jämnare saknar grund.
Orsakar svenskarnas utsläpp död och hunger?
Som om det inte räckte med det grundläggande felet i Oxfamrapporten, den innehåller också en rad andra halsbrytande beräkningar. Man har exempelvis räknat ut att:
”Ett enda år av svenskarnas nuvarande konsumtionsbaserade utsläpp kommer att orsaka över 4 600 överdödsfall totalt i världen de kommande 100 åren.”
”Svenskarnas historiska utsläpp mellan 1990 och 2019 har orsakat skördeförluster som motsvarar kalorier som skulle kunna mätta 511 000 personer varje år eller 13,8 miljoner personer totalt mellan 2023 och 2050. ”
Detta sammanfattas av Oxfam i rubriken ”Svenskars utsläpp orsakar död och hunger”.
Beviskedjan är alltså att vissa utsläpp ger en viss temperaturökning, och sedan orsakar temperaturökningen överdödlighet och skördeförluster. Redan första steget i att beräkna utsläppen innehåller osäkerheter och antaganden. Genom omräkningen av de olika växthusgaserna till koldioxidekvivalenter förefaller de vara jämförbara. Men om man studerar exempelvis Sveriges metanutsläpp så har de minskat kraftigt sedan 1990. Sättet som metan räknas om till koldioxidekvivalenter gör att alla metanutsläpp framställs som att de bidrar till ytterligare uppvärmning. Den verkliga effekten på den globala uppvärmningen av minskade metanutsläpp är dock en minskad temperatur, eftersom minskade utsläpp leder till en gradvis minskande halt metan i atmosfären.
I nästa steg översätts dessa redan felaktigt beräknade utsläpp till temperaturökningar. Detta samband är starkt efter vad jag kan förstå men inte alls så entydigt i detalj som utsläppsbudgetarna försöker ge sken av. Att sedan dra slutsatser om överdödlighet som orsakas av utsläppen är helt enkelt inte möjligt av en rad olika orsaker. Det främsta skälet är att många saker förändras om utsläppen tas bort eftersom hela samhället är uppbyggt på de fossila bränslena. Medellivslängden i världens länder har exempelvis ökat kraftigt i takt med utsläppen. Det beror givetvis inte på att det har varit nyttigt att andas in mer koldioxid eller att en ökad temperatur är bra för hälsan. Men det beror på en rad olika faktorer som förbättrad hygien, förbättrad tillgång till mat, förbättrad sjukvård osv. Allt detta har också ett samband med en bredare samhällsutveckling som byggt på förbränningen av fossila bränslen. Det är inte rimligt att man bara räknar med de negativa effekterna av utsläppen utan att man tar hänsyn till de positiva effekterna.
Detsamma gäller de beräknade skördeförlusterna. Även om klimatförändringar skulle ha orsakat globala skördeförluster, vilket jag anser att det på sin höjd finns rätt svaga indicier för, så har ju de fossila bränslena lett till kraftigt ökade skördar i världen bland annat genom att driva konstbevattning och för framställning av konstgödsel (det finns ju en massa problem med dessa, men det är en annan fråga). Det finns också en global överproduktion av jordbruksprodukter så länken till att folk skulle vara hungriga på grund av utsläppen är helt ogrundad. Det är fattigdom och konflikter som orsakar hunger, inte brist på mat.
Det går inte att ta den här typen av beräkningar på allvar av för att den bygger på alltför många led av samband (och oklara orsakssamband) och mängder av antaganden som ger enorma felmarginaler.
Men de rika satsar ju sina pengar i oljebolag....
I den internationella rapport som lanserades samtidigt med den svenska poängterar Oxfam att de rikas investeringar i företag driver utsläpp. Men det bygger också på ett missförstånd av hur det som kallas för investeringar fungerar. Den absolut övervägande delen av all handel i aktier handlar om att olika aktieägare handlar aktier mellan sig, företagen ser aldrig dessa pengar. Att köpa aktier handlar i normalfallet inte alls om att tillföra företaget pengar utan om att tjäna pengar genom aktieutdelning eller spekulera i framtida värdeökning av aktierna. De stora oljebolagen har till exempel gjort stora vinster under årtionden och behöver inte alls några pengar från så kallade investerare, utan de har tvärtom köpt tillbaks sina egna aktier. Den som äger aktier i ett oljebolag satsar inte pengar i bolaget utan tar pengar från bolaget. Man skulle hellre kunna hänföra oljeindustrins utsläpp till arbetarna än till aktieägarna, även om detta också skulle vara ett orättvist skuldbeläggande av arbetarna.
En jämnare fördelning kan hjälpa klimatpolitiken
Det finns trots allt två funktioner av den föreslagna klimatskatterna på de rika som sannolikt har en viss effekt. Dessa nämns också nämns i Oxfams rapport. Rika människors konsumtion är normerande och gör att de som har det sämre ställt försöker nå upp till samma nivå, den driver på statusens och tillväxtens ekorrhjul. Det är också lättare att få acceptans för förändringar som upplevs innebära försämringar (ökade bränsleskatter och dyrare el exempelvis) om bördorna fördelas mer rättvist.
Jag har sympati för Oxfam och jag stöder tankarna på att vi behöver en väldigt mycket jämlikare värld, inte bara inom Sverige utan också globalt, inte i första hand för klimatet utan av moraliska skäl och för att människans belastning på resten av det levande behöver minska. Då behöver de rikare (vilket inkluderar ett flertal av svenskarna) minska sin konsumtion avsevärt, och de fattigaste bör få mer resurser, samtidigt som den totala konsumtionen och produktionen behöver minska.
* Internationella jämförelser är svåra och ännu svårare om man räknar på konsumtionsbaserade utsläpp. I takt med att världsekonomin internationaliseras är det allt svårare att särskilda ett lands ekonomi från ett annat lands.
** I det större perspektivet kan man ifrågasätta sättet man fördelar konsumtionsutsläpp på, både mellan individer och mellan länder, eftersom ekonomin hänger ihop. Om du köper tjänster av en städare så är det inte bara städningens utsläpp som du köper utan du betalar också för din andel av den personens totala utsläpp. Eller, om du betalar ränta till banken på ditt bolån så har själva transaktionen mycket liten klimatpåverkan. Det minskar ditt konsumtionsutrymme, men samtidigt kommer pengarna användas till löner till bankpersonal, utdelning till aktieägare och till ekonomin i stort. Den ränta du betalar orsakar därför mängder av utsläpp, även om de inte räknas som dina utsläpp. Detta gör att skillnaden mellan produkter och tjänster med höga utsläpp och de med låga utsläpp mer eller mindre försvinner. I slutänden är det vår inkomst och dess andel av samhällsekonomin och samhällets utsläppsintensitet (koldioxid per krona) som avgör våra utsläpp och inte våra individuella val av konsumtion. I nästa led är en persons inkomst beroende av vad hen producerar och av personens förmåga att extrahera mervärde från andras arbete, genom avkastning på kapital.
No comments:
Post a Comment