Wednesday 17 July 2024

Klimatpolitiken är mycket mer enkelspårig än medborgarna

61 procent av medborgarna anser att det vore bra för klimatet om ”människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling”, och 41 procent av medborgarna anser att en majoritet av befolkningen skall ”bo på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver”. Vilket politiskt parti stöder sådan tankar? Vilken miljöorganisation för fram sådana budskap?

Det finns ett starkt stöd bland medborgarna för flera olika visioner om ett fossilfritt samhälle. I SOM-undersökningen 2023 undersöktes medborgarnas villighet att ställa sig bakom mer eller mindre omfattande samhällsförändringar för att motverka den globala uppvärmningen. De sju visioner som man kunde välja mellan var

  • Global omfördelning av resurser
  • Ekomodernism/teknikoptimism
  • Rättigheter för djur och ekosystem
  • Deltagardemokrati
  • Klimatteknokrati
  • Nerväxt
  • Lokal självhushållning

Sex av sju visioner uppfattades som önskvärda av över hälften av de svarande. Runt tre fjärdedelar av de svarande såg visionerna om global omfördelning av resurser, ekomodernism/ teknikoptimism, deltagardemokrati och rättigheter för djur och ekosystem som önskvärda.

Minst förvånande är att den ekomodernistiska visionen har så stort stöd, eftersom den inte kräver några större livsstilsförändringar. Mest förvånande är nog stödet för en global omfördelning av resurser. Med tanke på hur litet internationellt bistånd vi ger (förvisso rätt mycket i en internationell jämförelse) och att flera regeringar i rad skurit i biståndet känns det som en mycket radikal samhällsvision.

Man kan givetvis fundera på om folk som svarar verkligen har förstått visionerna eftersom flera av alternativen som stöds av ett flertal är sinsemellan motsatser: Ekomodernism och nerväxt är varandras motsatser och man kan inte gärna anse att klimatteknokrati och deltagardemokrati går att förena eftersom det blir väldigt lite utrymme för deltagande demokrati om alla beslut skall ”följa riktlinjer framtagna av klimatexperter.”

Även om det finns skillnader mellan olika grupper är de inte så stora som man kan få intryck av media eller den politiska debatten. Men visst finns de skillnader. De som känner klimatoro och är klimatengagerade stödjer merparten av visionerna i högre grad än de som inte är oroade eller engagerade.

Intressant nog är stödet för de flesta visionerna större bland låginkomsttagare. Det finns en tydlig skillnad mellan åldersgrupper vad avser stödet för visionen om nerväxt. Åldersgruppen 16–29 år är betydligt mer skeptisk till nerväxt (44 %) än andra åldersgrupper (64 %). Kvinnor visar överlag ett starkare stöd för de olika visionerna än män, med undantag för ekomodernismen. Det är inte så stora skillnader beroende på var folk bor, men det är ett avsevärt högre stöd för ekomodernismen bland de som bor i stora städer och mycket högre stöd för lokal självhushållning bland landsbygdsbor (51 %) än bland de som bor i storstad (29 %).

Även partisympatier inverkan på stödet för visionerna, men samtidigt är en majoritet i alla partier för de flesta visionerna även bland de partisympatisörer som i allmänhet är mindre positiva än genomsnittet. Sverigedemokrater är dock minst positiva till de flesta visioner och vänsterpartisterna mest Klimatteknokrati stöds starkast av de som sympatiserar med Vänsterpartiet (91 %) och Miljöpartiet (87 %) och minst av kristdemokrater (33 %) och sverigedemokrater (43 %). De senare har samtidigt de största stödet för deltagardemokrati tillsammans med Vänsterpartisterna. Jag blev förvånad över att stödet för ekomodernismen var svagare hos liberaler (73%) och kristdemokrater (71%) än hos moderater (81%), vänsterpartister (83%) och socialdemokrater (82%). Kristdemokrater och sverigedemokrater är de som är minst positiva (65 % respektive 66 %) till global omfördelning av resurser – litet lustigt för kristdemokrater som historiskt sett var väldigt positiva till bistånd.

Hur definierades klimatvisionerna

I SOM-undersökningen 2023 fanns följande fråga ”Enligt klimatforskningen är det nödvändigt att minska koldioxidutsläppen om vi vill stoppa de värsta effekterna av klimatförändringarna. Enligt din mening, hur önskvärda är följande framtidsvisioner för att minska koldioxidutsläppen?”

”Människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling.” Nerväxt.

”Levnadsstandarden fortsätter höjas genom att den fossilfria energiproduktionen har byggts ut och helt har ersatt fossila bränslen.” Ekomodernism/teknikoptimism.

”Världens ekonomiska resurser har omfördelats så att allas grundläggande behov tillgodoses på ett hållbart sätt.” Global omfördelning av resurser.

”Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver.” Lokal självhushållning.

”Alla beslut som fattas av riksdag och regering följer riktlinjer framtagna av klimatexperter.” Klimatteknokrati.

”Diskussioner och beslut om viktiga samhällsfrågor organiseras på ett nytt sätt som stärker medborgarnas inflytande jämfört med i dag.” Deltagardemokrati.

”Samhället erkänner inte bara människors utan även djurs och ekosystems rättigheter, vilket sätter tydliga gränser för användningen av naturresurser.” Rättigheter för djur och ekosystem.

Man kan givetvis kritisera “klimatvisionerna” från en rad utgångspunkter. Det är exempelvis inte alls säkert att deltagardemokrati leder till mindre utsläpp. Global omfördelning av resurser leder inte heller till lägre utsläpp eftersom utsläppen per krona faktiskt är högre för fattiga än för rika.* Global och nationella omfördelning av resurser och deltagardemokrati ger däremot, sannolikt, en högre acceptans för klimatåtgärder.

I den politiska debatten i Sverige har ekomodernismen ett nästan helt kompakt stöd. Även större delen av miljörörelsen har numera anammat tankarna på ”grön tillväxt”. Och visst verkar också en majoritet av väljarna stödja den visionen. Men om man skall tro denna undersökning har ju andra visioner som har en i det närmaste motsats innebörd också ett starkt stöd. Till och med den vision som stöds av den minsta andelen av de svarande, lokal självförsörjning, stöds trots allt av 41 procent av de svarande.

Vilket politiskt parti eller rörelse skulle vilja eller våga föra fram en vision om att majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver eller att folk i allmänhet borde minska sina inkomster och sin konsumtion (nerväxt)? Det finns organisationer som Omställningsnätverket, Klimataktion och Jordens Vänner som driver en sådan linje, men de befinner sig långt från huvudfåran, eller skall vi säga åsiktskorridoren?, i den svenska klimatpolitiken.

Jag förespråkar ingen total självförsörjning. Det är varken realistiskt eller önskvärt. Det är ömsesidiga beroenden och samarbeten som har gjort oss till människor. Men lika litet som en total självförsörjning är realistisk är det nuvarande livsmedelssystemet realistiskt eller önskvärt eftersom det inte skapar positiva relationer mellan människor eller mellan människor och den natur vi lever i och av.  

 

Källa: Klimatvisioner: I vilken sorts klimatvänligt samhälle vill svenskarna leva? Mattias Wahlström, Magnus Wennerhag och Katrin Uba 

* Det finns en del missförstånd här. Rika släpper givetvis ut väldigt mycket mer än fattiga, men utsläppsintensiteten per krona är normalt sett lägre.  

 

8 comments:

Jan Wikund said...

Jag tror inte heller total självförsörjning – att alla producerar sin egen mat – är önskvärt. I alla fall om vi inte vill leva som man gjorde på 1700-talet då detta var ett faktum. Eller, rättare sagt, att leva som på 1700-talet efter att en större svältkatastrof har gjort slut på större delen av jordens befolkning. Total självförsörjning kan nämligen inte föda lika många människor som det finns nu.

Det är faktiskt industri och därmed stordrift som har gjort en högre levnadsstandard och en större befolkning möjlig. Stordrift finns inte inom jordbruket, det var Sovjetunionens stora misstag att tro.

Hur mycket man sen behöver av industri och stordrift är värt en närmare diskussion. Liksom hur det kan organiseras, tekniskt, administrativt och politiskt.

Pogust said...

Jan, det bör väl påpekas att industri och stordrift är en funktion av fossil energi. Utan diesel produceras lite mat. Och fossil energin skall fasat ut. (Fast det kommer inte att hända frivilligt då det inte finns ett alternativ.)

Nerväxt är ofrånkomligt, frågan är hur det genomförs. Det är sorgligt att så få förstår hur beroende vi är av fossil energi och att den som ändlig resurs inte kommer att vara tillgänglig i framtiden i tillräcklig mängd. Vi behöver den diskussionen nu, hur vi kan omvandla samhället till lågenergi utan att hamna i en situation av krig om de sinande resurserna.

Hälften av befolkningen i storstäder är inte hållbart i framtiden. Fler kommer att behöva flytta ut på landsbygden för att delta i matproduktionen då diesel inte längre finns för traktorn.

Jan Wiklund said...

Industri behöver inte fossil energi. Den behövde på den tiden det inte fanns nåt annat. Idag är både vindsnurror och solpaneler billigare än olja. Se https://ourworldindata.org/cheap-renewables-growth

Och stordrift handlar inte om så mycket som möjligt, det handlar om så mycket som möjligt i förhållande till vad man stoppar in. Som t.ex. Carlota Pérez har påpekat tillåter dagens teknik ganska korta serier (jämfört med 60-talets) utan att offra stordriftsfördelarna. Dvs en lokalare produktion än idag är helt möjlig.

Sen är vi förmodligen ganska eniga om att mycket av dagens konsumtion är ganska onödig, och ett resultat av att vi ständigt måste höja vår lön för att inte förlora diverse överbetalda direktörer alldeles ur sikte. Att minska deras inkomster är ett bättre alternativ än att höja våra. Det vi blir lyckliga av är inte prylar utan relationer och jämlikhet.

Jan Wiklund said...

PS apropå "nedväxt": Här är en tänkvärd artikel: https://www.ianwelsh.net/dont-call-it-degrowth-call-it-the-no-bullshit-society/

Det låter mycket mer attraktivt, inte sant?

Gunnar Rundgren said...

@Jan, man bör ta de optimistiska prognoserna om solenergins låga kostnader med en nypa salt. Framför allt så är det ju inte priset vid solpanelen som är det intressanta utan priset för den effektiva energin som levereras till konsument, och då ökar priser flerfallt, och det skulle vara ännu högre om inte solel var rätt kraftigt subventionerat i de flesta länder. Det finns också ett rent ekonomiskt problem med att det blir en enorm överproduktion och negativt pris på el när solen skiner om solelen har en hög andel (samma problem med vind), vilket gör installationerna olönsamma trots låga kostnader. Det är inget argument MOT solel, men en maning att vara litet mer kritisk. Men det större problemet som jag ser det är att all energiproduktion och energianvädning har ett stort ekologiskt fotavtryck och ju billigare energin är desto mer kommer vi att använda. Det är därför inte alls önskvärt att solenergin eller någon annan energi skall bli "nästan gratis".

Jan Wiklund said...

Det senare är onekligen en poäng: Jevon's paradox, https://sv.wikipedia.org/wiki/Jevons_paradox.

jag tror lika lite som du på att det bara är att fortsätta som hittills fast med lite solpaneler. Men jag tror inte heller på olyckskorparnas visioner. Ett industrisamhälle är helt möjligt – fast lämpligen med en hel del inbyggt slöseri borthyvlat.

Ett slöseri som jag särskilt gärna vill komma åt är transporthysterin. Det är ohållbart att vi tillverkar våra varor i Kina. Det är ohållbart att vi "normalt" sett har en halvmil mellan bostad och arbetsplats. Det är ohållbart att en stad idag konsumerar sjutti gånger mer mark än för hundra år sen även om folkmängden bara har fyr- eller femdubblats.

Men jag tror på industriell tillverkning. Textiler tillverkades industriellt långt före fossilepoken, till exempel.

Gunnar Rundgren said...

Det är nog osannolikt att vi skulle överge all form av industriell produktion, det är nog heller inte alls önskvärt, som du säger Jan.

Anonymous said...

Fast om vi alla ska producera vår egen mat blir det ju konsekvensen. Vi måste praktisera lite arbetsdelning – inte minst för att alla ska bli verkligt duktiga på vad de gör.