Landsbygdsminister
Sven-Erik Bucht (S) sparkar utredaren Charlotta Riberdahl från uppdraget att se
över skogsvårdslagen. På ett seminarium under Almedalsveckan fick hon en fråga
om äganderätt och skog. Hon sa att det inte ingick i uppdraget att ge sig i
kast med äganderätten och att den är grundlagsskyddad. Men man kan fundera på,
sade hon - och varnade för att hon skulle vara mycket provokativ - om man ”ska
man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av
stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”
Lantbrukarnas
riksförbund och flera politiska partier krävde omedelbart hennes avgång. Och
för ovanlighetens skull visade landsbygdsministern sina kommunalrådstakter
genom att vara beslutsfähig. Hade han bara varit lika snabb på att ta sig an
mjölkkrisen.
I LRFs fall var
timingen perfekt. Man har just lanserat en kampanj för det goda ägandet. ” Det
goda ägandet är hur vi inom det gröna näringslivet vill beskriva vår syn på
äganderätten, ett ägande som är aktivt, långsiktigt och hållbart. Det goda
ägandet skapar betydande värden för alla i samhället,” förklarar
Helena Jonsson. LRF kopplar också frågan till en annan kampanj för att
framställa sig som den “nya
miljörörelsen”. "Det är vi
bönder och familjeskogsbrukare som förvaltar jorden och skogen, naturkapitalet,
och som därmed sitter på lösningarna för hur vi gemensamt kan ställa om till
ett fossilfritt samhälle", säger LRFs förbundsordförande Helena Jonsson
och fortsätter: "Sveriges bönder är helt enkelt den nya miljörörelsen – en miljörörelse som inte tycker,
utan som producerar och levererar miljönytta i praktiken".
LRF vill stärka
ägandet genom att visa att den som äger mark, skog, vatten tar hand om den på
bästa möjliga sätt. Huvudsyftet är nog att göra lagar regler och kontroller överflödiga.
På samma sätt har man argumenterat för att det är de som äger djuren som skall bestämma
hur de skall skötas och inte samhället.
Charlotta
Riberdahl citerade nu inte anarkisten Proudhon (”egendom är stöld”). Hon pekade
endast på att det inte alls är självklart att enskilda kontrollerar resurser
som är av nationellt och globalt intresse. För det blir hon genast anklagad för
att vilja införa nordkoreansk diktatur. LRFs länsordförande i Dalarna, Martin
Moraeus, säger på sin
blogg att det är “fel att prata om att jobba för en stärkt äganderätt. Äganderätten är
binär – antingen har man äganderätt eller så har man det inte.”
Sparkandet av
Riberdahl och LRFs uttalanden visar hur litet utrymme det finns för en
intellektuell – och intelligent – debatt i dessa frågor.
Moraeus och LRF
glömmer att äganderätten inte är en naturrätt, utan bara är ett arrangemang
mellan staten och olika delar av befolkningen. “Normaltillståndet” i världen
har varit att man har kontrollerat en viss bit mark genom sedvanerätt, genom
våld, genom statlig förläning, genom gemenskaper, byar och klaner. De senaste
hundra åren har äganderätten till mark formaliserats allt mer, först av åker,
sedan av ängar och betesmarker och slutligen av skog, men det har aldrig varit
fråga om en oinskränkt rätt att göra vad man behagar med marken.
Ägande är ingen
garanti för att mark tas väl om hand och den som inte äger, utan brukar mark missköter
den inte nödvändigtvis. Stora delar av Sveriges jordbruksmark är arrenderad,
och historiskt sett har arrendatorer både i Sverige och i andra länder visat
sig driva väl fungerande jordbruk. Det viktiga för bönder är att de har
långsiktig brukningsrätt till marken, då blir de motiverade att ta hand om den.
Att mark som är ägd av det allmänna, av staten, av kommuner eller
samfälligheter skulle skötas illa i allmänhet är knappast korrekt, vare sig i
Sverige eller i andra länder. Våra parker och naturreservat är ofta mycket väl
skötta.
Både i vår
egen historia och över hela världen finns det mängder av exempel på att
privatisering av naturresurser har lett till sämre skötsel – och det finns också
mängder av exempel på att eller resurser utan privat ägande men med oklara
brukningsrätter och skötselsystem missköts.
Jag skriver gärna
under på att det finns en mängd situationer när staten, kommuner, EU, grannar
eller någon aktivistorganisation ställer orimliga krav på de som försöker driva
näringsverksamhet. Men att använda äganderätten som slagträ i miljödiskussioner
som LRF gör nu är en icke-konstruktiv strategi – och den kan mycket väl slå
tillbaks. För övrigt så finns det redan en förening för godsägare i Sverige, Jordägarna….
Oavsett om man äger
marken eller ”bara” brukar den så finns det samhällsintressen som måste
övertrumfa den enskildes intressen. Det rör sig om självklara saker som rätt
att leda väg över annans mark, att inte skita ned, att värna om markens
långsiktiga produktionsförmåga, att bevara unika värden (miljö, kultur osv) som
finns på marken osv.
Det bör tilläggas
att jag själv är ägare av skog och jord, och har varit i fyrtio år. Jag ser det
som ett privilegium att kunna forma denna del av klotet - och inte en rätt.
7 comments:
Fast handlar inte frågan bakom slagorden (också) om att Riberdahl i sin tidigare bana visat sig företräda en ökad juridifiering och att det därför finns en rädsla för "storbolagisering" av natur- och miljövård och att hennes uttalande kanske därför inte är så oskyldigt som det kan tyckas.
Om man flyttar en stor del av myndighetsutövningen från lokala experter med lokalkunskap och med uppdrag att ge råd och vägledning till centrala domstolar som har att tolka ett generellt regelverk som ska gälla (stelbent) likformigt i hela landet oavsett lokala förutsättningar, samt lägger krutet på att kontrollera att skogsägare uppfyller alla formella regler, istället för att vägleda dem, så gynnar det möjligen konsulter som kan sätta sig in i alla snåriga regler och storbolag som får minskad konkurrens, men det försvårar mycket för små ägare och det gynnar inte miljön på något enda sätt.
Sen kan det förvisso finnas många andra anledningar att diskutera LRFs högljudda retorik om äganderätt och bl.a. påminna om Ellinor Ostroms forskning.
/Jonas E
Jag har ingen aning om vad Riberdahl gjort i sin tidigare bana. Bucht borde ju känna till det innan han tillsatte henne. Mitt inlägg är inget allmänt försvar för Riberdahl, utan en kritik av den ensidiga betoningen på privat ägande som LRF, Timbro, Jordägarna mfl yttrar.
Jag själv tror att lokal förvaltning kan vara överlägsen både statligt ägande och privat ägande i att ta hand om resurser som skogen (och förespråkar inte alls att domstolar skall ha någon avgörande roll eller att mängden statliga regleringar av skogsbruket skall öka).
Lokal förvaltning utövas framgångsrikt på väldigt många håll i världen, både nu och tidigare. Ostrom har synliggjort mycket av detta, för vilket hon skall ha heder. Systemen fanns förvisso redan där och förespråkades tex av anarkisten Kropotkin för hundrafemtio år sedan. Ostrom lyckades få spridning av en mothistoria till det starkt missförstådda och missbrukade "allmämnningarnas tragedi".
Bucht visste kanske precis vad han gjorde?
LRFs kampanj ska kanske ses i ljuset av att allt fler verksamheter förstör alltmer i skogen - från olovliga bärplockarläger som skräpar ned, hugger ned växande träd att elda med, sprider avföring och toapapper överallt och sedan bara lämnar skräpet och åker hem, till guidade fyrhjulingsturer, MTB-tävlingar etc - utan att man kontaktar markägaren först, samtidigt som enstaka lavskrikor tillåts stoppa avverkningar utan att ge markägaren kompensation.
Dagens storstadsmänniskor har tappat kunskapen om hur man beter sig i naturen - och statsmakterna gör inget för att stävja missbruket utan rider alltmer på paragrafer och behandlar småbönder som om de vore storföretag med enorm kapacitet och juridisk kompetens. Då förstår jag mycket väl frustrationen hos markägarna och att de driver en kampanj för att hindra att ännu mer makt hamnar händerna på jurister som inget kan om natur, utan bara om vad som står i fyrkantiga paragrafer.
Så hur ska vi förhindra detta missbruk av naturen, när inte statsmakterna är intresserade, eller ens tillåter de myndigheter som har kunskapen, att få avgöra frågor om naturen. Lokal förvaltning förutsätter ju att det finns en lokal kunskap och ett lokalt engagemang. Hur kommer vi dit, när bären plockas av människor som inte bor på platsen, eller ens i landet, viltet skjuts av betalande jägare från kontinenten, skogen huggs av entreprenörer från hela Europa och de som utnyttjar skogen är stadsbor som kräver sin allemansrätt att få köra sönder stigar och bete sig som svin - för de "har ju betalat arrangören".
Jag tror - välvilligt och kanske lite naivt - att det LRF syftar till är att de som någon slags personlig bindning till platsen, kunskap och har lagt ned tid och engagemang i skötseln av ett område bör ha ett stort inflytande på dess framtid. Idag är det inte så - utan statsmakterna kör gång på gång över den enskilde markägaren med ofta ganska tveksamma argument.
Sen tror jag som du att det ibland kan finnas andra än just markägaren som engagerat sig i området och som har värdefulla synpunkter - men om allt gått rätt till så har de ju gjort det i samarbete med markägaren. Ibland kan det också finnas allmänna skäl till en helt annan skötsel än markägaren vill - men då bör ju det allmänna gå in och ersätta honom - det är ju inte han ensam som ska ansvara för exempelvis Sveriges stam av vitryggig hackspett. Det är ett ansvar vi alla ska dela på.
Jonas E
Du kan få en annan mothistoria till det ursprungliga exemplet:
Då William Forster Lloyd först beskrev dilemmat, tog han exemplet med den privatägda betesmarken som producerade - i hans tycke - lagom många, välgödda kor och ställde detta mot allmänningen där varje bonde släppte på en ko "för mycket", vilket resulterade i många magra kor och "överbetad" mark.
Exemplet var dock inte alltför väl valt. Dessa två marker representerar inte nödvändigtvis hushållning respektive misskötsel, utan kan lika gärna ses som två olika jordbrukssystem med helt skilda mål. De välgödda korna är till för avsalu och bör därför vara välgödda med mycket ansättning av de dyrbaraste köttbitarna. De magra korna tar däremot vara på varenda strå av den grönska marken producerar. Även om det resulterar i segt och benigt kött som mest duger till soppa och varje enskild ko väger väldigt lite, så ger det totalt sett mer kalorier och proteiner och innebär ett högre utnyttjande av markens produktionsförmåga - vilket är precis vad fattiga bönder i 1800-talets England behövde.
Detta upphäver inte Lloyds teori - men det är en värdefull anekdot som lär att allt inte alltid är vad det synes som vid första ögonkastet.
/Jonas E
exemplet belyser precis det jag sett i Mongoliet. Jag håller helt med om att nuvarande situation är problematisk, just därför bör frågan tåla att diskuteras brett 9ch djupt - inte stoppas av ideologiska slygglappar och retorik a la Moraeus...
Med ägande följer ett egenansvar som jag ser det.
Nu menar jag inte den sortens ansvar som andra kan kräva utan att själva ta några risker eller dela på en eventuell anstängning.
Snarare är det ett ansvar som bör komma från ägaren/ägarna.
Ofta när dessa missbrukar sitt ansvar brukar de tappa sitt ägande förr eller senare.
Ett vanligt sätt att förlora ägandet historiskt har varit de som har druckit alkohol lite för mycket i stället för att sköta om sin mark på ett tillfredsställande sätt.
Ansvar över sitt ägande borde också innebära att det inte riskera att skada andras ägande.
Fundera på om ägandet av GMO-grödor inte riskera att skada andras ägande av grödor?
Rådighet är en viktig del i ägande också, nu kommer aldrig någon att få full rådighet över sitt ägande.
Vägar över sin mark, som du själv noterade Gunnar, annat kan vara dikningsföretag och elledningar.
Just rådigheten kan vara väl så viktig att fundera över, ska det främst vara de inom ägarens närhet som ska vara delaktiga i den rådigheten?
Eller ska några anonyma tjänstemän i Bryssel ta hand om det mesta av den rådigheten?
Just vägar, elledningar och dikningsföretag brukar inte vara något större problem egentligen, många ägare har faktiskt tjänat på dessa kompromisser av sitt ägande.
Oftast tror jag att konflikter med vägar och dyligt har handlat om fördelningen av kostnader och vilka som har haft den största båtnaden av dessa ingrepp.
Kollektivt ägande säger sig många att det är mågot att föredra, men jag är inte så säker på det.
Aktiebolag är faktiskt en form av kollektivt ägande, och den formen av ägande är det så bra alltid?
Det är kanske just genom retorik som Moreus som det ev. ev. kan skapas en diskussion. Dina och Ann-Helenes mer resonerande debattartiklar möts ju tyvärr bara med tystnad. KSLA håller seminarie på seminarie, men det når aldrig vare sig politiker eller journalister. Landsbygd och matproduktion är icke-frågor för dagens urbaniserade journalister och politiker - och även för miljörörelsen. Syntetiskt kött och odlings-skyskrapor är däremot hett stoff...
Jag har läst igenom ett antal artiklar på Moreus blogg och finner dem inte särskilt retoriska. Som han själv skriver - debatten kom att handla om äganderätt per se, istället för dess praktik - att småbrukare hela tiden blir överkörda och det blir helt omöjligt att bedriva ett jordbruk om man inte är superstor spannmålsodlare på slätten, eller hittar en nisch där rika stadsbor är beredda att betala bra för getostar och ursprungsmärkt honung.
Ärligt talat, ska han nå igenom bruset behöver han tyvärr vara betydligt mer provocerande. Det är tråkigt att det ska behöva vara så, men dithän har sensationslystnaden drivit medierna.
Jonas E
Post a Comment