Riberdahl äger

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sparkar utredaren Charlotta Riberdahl från uppdraget att se över skogsvårdslagen. På ett seminarium under Almedalsveckan fick hon en fråga om äganderätt och skog. Hon sa att det inte ingick i uppdraget att ge sig i kast med äganderätten och att den är grundlagsskyddad. Men man kan fundera på, sade hon - och varnade för att hon skulle vara mycket provokativ - om man ”ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”

Lantbrukarnas riksförbund och flera politiska partier krävde omedelbart hennes avgång. Och för ovanlighetens skull visade landsbygdsministern sina kommunalrådstakter genom att vara beslutsfähig. Hade han bara varit lika snabb på att ta sig an mjölkkrisen. 

I LRFs fall var timingen perfekt. Man har just lanserat en kampanj för det goda ägandet. ” Det goda ägandet är hur vi inom det gröna näringslivet vill beskriva vår syn på äganderätten, ett ägande som är aktivt, långsiktigt och hållbart. Det goda ägandet skapar betydande värden för alla i samhället,” förklarar Helena Jonsson. LRF kopplar också frågan till en annan kampanj för att framställa sig som den “nya miljörörelsen”.  "Det är vi bönder och familjeskogsbrukare som förvaltar jorden och skogen, naturkapitalet, och som därmed sitter på lösningarna för hur vi gemensamt kan ställa om till ett fossilfritt samhälle", säger LRFs förbundsordförande Helena Jonsson och fortsätter: "Sveriges bönder är helt enkelt den nya miljörörelsen – en miljörörelse som inte tycker, utan som producerar och levererar miljönytta i praktiken". 

LRF vill stärka ägandet genom att visa att den som äger mark, skog, vatten tar hand om den på bästa möjliga sätt. Huvudsyftet är nog att göra lagar regler och kontroller överflödiga. På samma sätt har man argumenterat för att det är de som äger djuren som skall bestämma hur de skall skötas och inte samhället. 

Charlotta Riberdahl citerade nu inte anarkisten Proudhon (”egendom är stöld”). Hon pekade endast på att det inte alls är självklart att enskilda kontrollerar resurser som är av nationellt och globalt intresse. För det blir hon genast anklagad för att vilja införa nordkoreansk diktatur. LRFs länsordförande i Dalarna, Martin Moraeus, säger på sin blogg att det är “fel att prata om att jobba för en stärkt äganderätt. Äganderätten är binär – antingen har man äganderätt eller så har man det inte.” 

Sparkandet av Riberdahl och LRFs uttalanden visar hur litet utrymme det finns för en intellektuell – och intelligent – debatt i dessa frågor. 

Moraeus och LRF glömmer att äganderätten inte är en naturrätt, utan bara är ett arrangemang mellan staten och olika delar av befolkningen. “Normaltillståndet” i världen har varit att man har kontrollerat en viss bit mark genom sedvanerätt, genom våld, genom statlig förläning, genom gemenskaper, byar och klaner. De senaste hundra åren har äganderätten till mark formaliserats allt mer, först av åker, sedan av ängar och betesmarker och slutligen av skog, men det har aldrig varit fråga om en oinskränkt rätt att göra vad man behagar med marken. 

Ägande är ingen garanti för att mark tas väl om hand och den som inte äger, utan brukar mark missköter den inte nödvändigtvis. Stora delar av Sveriges jordbruksmark är arrenderad, och historiskt sett har arrendatorer både i Sverige och i andra länder visat sig driva väl fungerande jordbruk. Det viktiga för bönder är att de har långsiktig brukningsrätt till marken, då blir de motiverade att ta hand om den. Att mark som är ägd av det allmänna, av staten, av kommuner eller samfälligheter skulle skötas illa i allmänhet är knappast korrekt, vare sig i Sverige eller i andra länder. Våra parker och naturreservat är ofta mycket väl skötta. 

Både i vår egen historia och över hela världen finns det mängder av exempel på att privatisering av naturresurser har lett till sämre skötsel – och det finns också mängder av exempel på att eller resurser utan privat ägande men med oklara brukningsrätter och skötselsystem missköts. 

Jag skriver gärna under på att det finns en mängd situationer när staten, kommuner, EU, grannar eller någon aktivistorganisation ställer orimliga krav på de som försöker driva näringsverksamhet. Men att använda äganderätten som slagträ i miljödiskussioner som LRF gör nu är en icke-konstruktiv strategi – och den kan mycket väl slå tillbaks. För övrigt så finns det redan en förening för godsägare i Sverige, Jordägarna….

Oavsett om man äger marken eller ”bara” brukar den så finns det samhällsintressen som måste övertrumfa den enskildes intressen. Det rör sig om självklara saker som rätt att leda väg över annans mark, att inte skita ned, att värna om markens långsiktiga produktionsförmåga, att bevara unika värden (miljö, kultur osv) som finns på marken osv. 

Det bör tilläggas att jag själv är ägare av skog och jord, och har varit i fyrtio år. Jag ser det som ett privilegium att kunna forma denna del av klotet - och inte en rätt.