I Sverige har mjölkbönderna köpt robotar och investerat miljarder för
att hävda sig i konkurrensen. Resultatet är att antalet mjölkgårdar
minskat från nästan fyrtio tusen 1984 till snart bara fyra tusen. Trots
det genomlider branschen sin kanske värsta kris någonsin. Om trenden
fortsätter kommer det finnas två mjölkgårdar med 150 000 kor var om
hundra år.
Att möta konkurrensen med mer rationalisering, ökad specialisering
och större enheter har nu varit receptet i årtionden, men inte ens de
mest kommersiella och högproduktiva tjänar nödvändigtvis några pengar.
Den holländska superintensiva gurk- och tomatodlingen, som slagit ut det
mesta av den svenska odlingen, överlever knappt. Hälften av de skyhögt
skuldsatta odlingarna har inte betalat ränta eller amorterat sina lån
sedan 2011. Den framgångsrika danska matexporten är byggd på ett berg av
skuld – den genomsnittlige danske bonden är skyldig 10 miljoner, och de
stora företagen ännu mycket mer.
Bönderna får en minskande del av kakan och den starkaste
drivkraften för dem är att ständigt producera billigare. Men bara en kan
vara billigast och bara en liten grupp kan hänga med i den
utvecklingen. Därför är utslagningen av mjölkgårdar en del av
förutsättningarna. Det som kallas för en oerhörd kris i mjölkbranschen
är egentligen det normala. Det är helt enkelt så en så kallad fri
marknad ska fungera.
Några få bönder kan välja en annan väg, bygga gårdsmejeri, odla
ekologiskt och sälja direkt till konsument. Men trots all trendighet så
utgör ekologiskt en liten del (4-5 procent) av det totala, och det
småskaliga en ännu mindre. Medan vi pratar om lokalt och svenskodlat
ökar importen dag för dag. Och det beror på att konsumentens makt över
livsmedelsmarknaden inte alls är så stor som vi får höra. Den styrs i
stället av ett fåtal stora företag som kontrollerar alla delar av
livsmedelskedjan, från frö till falafel och falukorv.
Den ständiga konkurrensen är också den främsta orsaken till
många av jordbrukets stora miljöproblem, i Sverige och i andra länder.
Det är strävan att producera billigare, inte bättre, som gör att man
sprider konstgödsel och bekämpningsmedel, att åkrar läggs ihop och blir
större medan landskapet blir att torftigare, att betesmark får växa igen
samtidigt som vi importerar mer och mer nötkött. Att djurskyddet och
arbetsförhållandena också offras är uppenbart. Genmodifiering är nästa
steg, inte heller den för att producera bättre mat, eller ens mer, utan
för att producera billigare.
Företrädare för svenskt jordbruk börjar så smått inse att vi nått
vägs ände. Man fortsätter att tala sig varm för den fria marknaden, men i
nästa andetag kräver man att politikerna ska gå in och stödja
jordbruket. Samtidigt begär man att alla svenska ”särregler” – som att
kor ska kunna gå ut på bete – ska tas bort, precis som om det skulle
förändra dynamiken nämnvärt! Konkurrenstrycket kommer att fortsätta,
oavsett om korna får beta eller inte. Istället för att ta bort svenska
miljökrav och djurskydd är det dags att ifrågasätta själva antagandet
att en global marknad med obegränsad konkurrens är en lämplig dirigent
för vår mat och jordbruksproduktion.
Alternativet till en ohämmad internationell konkurrens behöver inte
alls vara centralstyrda sovjetjordbruk eller de stelbenta
jordbruksregleringar vi hade på sjuttiotalet. Först när man bryter
igenom den närmast religiösa övertygelsen om frihandel som det allena
frälsande, kan vi föra en vettig diskussion om hur mat och
jordbruksproduktionen ska fungera för att både ge oss bra mat, nyttig
kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god
djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från
jordbruket.
En bra utgångspunkt kan vara frågan: Varför ska vi bedriva
jordbruk i Sverige?
(publicerad i Värmlands Folkblad 28 jan 2015)
1 comment:
Tack för en mycket tänkvärd artikel!
EU har just i dagarna godkänt GMO-utsäde. Vart är vi på väg?
/Laila
Post a Comment