Jag intervjuade
Rob Hopkins, grundaren av omställningsrörelsen (transition) häromdagen. En av
frågorna jag ställde var hur man kunde se till att initiativ som den inkluderar
utsatta grupper i samhället och låginkomsttagare. Rob sa att vad gäller lokal
mat så driver de målet att 10 procent av maten skall vara lokal och att det
inte är svårt eller dyrt att uppnå det. Därför bör det inte utesluta de med
låga inkomster. Man kan diskutera det.
Men den tanke som
växte hos mig när jag diskuterade med honom var en annan.
Under större
delen av människans historia har huvuddelen av befolkningen varit hänvisad till
huvudsakligen ”lokal” mat. Det bestämdes av de ekonomiska villkoren och vad som
var ekonomiskt var också ekologiskt, dvs det som gick att producera på ett
vettigt sett där folk bodde. Vilket är orsaken till att ”lokal” mat är olika. Endast
överklassen kunde äta importerade delikatesser, dyra kryddor, hjort, socker och
dricka te och vin. Tillgången på exotiska produkter har varit en pålitlig
klassmarkör i årtusenden.
Det paradoxala är
att det är nu de mer välbeställda som äter surdegsbröd från hantverksmässigt
bageri som bakar på lokala lantsorter, öl från mikrobryggeriet, naturbeteskött
från de närbelägna markerna och gårdsostar. Medan de mindre välbeställda köper
industriell färdigmat, kyckling från Thailand, tysk köttfärsk, danskt fläsk,
Pågens limpor och Pripps öl – helt enkelt för att den maten nu är den billigare
och mer lättåtkomlig.
Hur blev det så?
Är det bara frågan om klassmarkering igen? Eller är det så att på samma sätt
som de besuttna gick i bräschen för globabliseringen så går de också i bräschen
för dess motsats? Är det för att de ser att det inte blev något bra? Eller för
att de inte längre tjänar på det?
(tankar som dyker
upp i processen att skriva Global Eating Disorder – the cost of cheap food)
2 comments:
Carlota Perez, ekonomhistoriker, har skrivit en del om hur konsumtionsförändringar föregåtts av förändringar i överklassens konsumtionsmönster. Tänk på hur ouppnåeligt bil, semester m.m. tedde sig för en genomsnittlig svensk på 1920-talet, ett par årtionden innan detta blev industrier för var/stor del av landets medborgare. Enligt henne är det överklassen eller kanske snarare "modet" som i stor mån visar vägen:
"The comfortable American way of life was very different from the cosmopolitan Belle Époque which, in turn, differed from the austere elegance of Victorian living. What history teaches us, though, is that such changes take place [konsumtionsförändringar/km], not by guilt or fear, but by desire and aspiration. For a green style to propagate, it must become the ‘luxury life’.
... The availability of cheap energy in the 1990s and of cheap Asian labour, then and in the 2000s, enabled the old mass production model of frequent disposability to be perpetuated, even in the ICT [Information-Communication-Technology] industries. However, those prices are changing and will continue to increase while the logic of the ICT paradigm is already making inroads. The living styles of the rich favour exercise over ‘couch potato’ living, organic and gourmet foods rather than processed ones, natural materials, minimalist design, luxury solar panels, creativity and social interaction as entertainment and so on. The gradual dematerialisation of the music and the media industries is moving us in the same direction. Major changes have small beginnings but at some point they take off and diffuse very rapidly. Suffice it to realise that the internet has only been available to us for 16 years."
Läs vidare på länken nedan:
http://greenallianceblog.org.uk/2012/03/19/why-it-and-the-green-economy-are-the-real-answer-to-the-financial-crisis/
Tänkvärd artikel. Men jag är inte helt övertygad om att Grön Tillväxt, verkligen finns, eftersom tillväxten i princip är definierad som förbrukning av resurser och arbete, läs mer på: http://tradgardenjorden.blogspot.se/2013/05/tillvaxten-avmysifierad-och-naken.html
Jag är heller inte helt övertygad om att förändringar måste drivas av konsumtion. Förvisso kan den senaste tidens utveckling i viss utsträckning kunna tolkas på det sättet - men den kan lika gärna ses som driven av produktion, dvs vi konsumerar tex mer kyckling därför att den blivit så billig och inte för att vi ville göra det. Men alldeles oavsett om det är konsumtionen eller produktionen som drivit så finns det anledning att tro att ingen av dem kan driva utvecklingen i framtiden.
Post a Comment