Mer arbete...

Häromdagen publicerade jag en lång artikel om arbete här på bloggen. Den blev mycket uppmärksammad och rätt hårt kritiserad. Så gott som ingen av kritiken tog upp det som var mest centralt i artikeln, att nästan 40 procent av allt arbete som ger européerna allt de villa ha sker i andra länder, och givetvis med löner, arbetstider och arbetsvillkor som européerna aldrig skulle acceptera. Med det som bakgrund är det svårt att se hur man kan hävda att vi både skall jobba mindre och samtidigt upprätthålla vår levnadsstandard. 

Jag betonade också att jag personligen tyckte att folk borde ägna mindre tid åt lönearbete. Men det verkade väldigt få bry sig om. Istället fick jag kritik för att:

1. vara okänslig för de som har de dåligt ställt och har tuffa arbetsvillkor.

2. gå kapitalets ärenden genom att framställa det som att en minskad arbetstid borde innebära minskad lön, när den ökade produktiviteten borde ge utrymme för minskat arbete och bibehållen lön.

3. bortse från att ökad produktivitet har möjliggjort arbetstidsförkortning tidigare.

 

1: Vad gäller den första punkten antar jag att det är rubriken -  ”Bortskämda barn vill ha 6-timmarsdag med 8 timmars lön” -  som retat upp folk. Visst var den spetsad, men det finns absolut inget av det som hade udden mot lågavlönad vårdpersonal. I själva texten skriver jag bland annat att ” För den som har ett mycket fysiskt krävande arbete, särskilt om det är monotont, är 8 timmar en väldigt lång dag. Och för den som stirrar i en skärm 8 timmar om dagen är det nog också väldigt tröttande.” och ” höj gärna lönerna för undersköterskor, busschaufförer, pizzabagare, lantarbetare, städare och alla andra som gör konkreta fysiska arbeten och sänk lönerna för den grupp som tjänar över medellönen 40 000 kronor i månaden! Med högre löner för dessa grupper och rätt till minskad arbetstid kan folk själva välja hur mycket de vill jobba.” Någon däremot?

2. Man kan mycket väl diskutera fördelningen mellan arbete och kapital när man delar upp kakan. Jag utgick från den existerande situationen, vilket jag också skrev i artikeln. Det är givetvis illa att en del tjänar en massa pengar bara på att vara rika och det finns säkert utrymme för att arbete skall kunna få en större del av kakan. Att gå in i detalj på denna fråga sträcker sig väldigt långt och vilken nettoeffekten egentligen skulle bli på sikt om arbete skulle få 80 procent av förädlingsvärdet istället för 60-70 procent är oklart. Stora delar av ersättningen för kapital återinvesteras i produktion och är ju en viktig faktor (den viktigaste utan tvekan) för den ökade produktiviteten. Även det som inte investeras direkt återcirkuleras i ekonomin i form av kapitalisters lyxkonsumtion. 

Den främsta effekten av ökad produktivitet är lägre priser, dvs vare sig arbetare eller kapitalister kan räkna med att tillgodogöra sig denna i någon större utsträckning.

Vad gäller den ökade produktiviteten verkar det finnas en missuppfattning att detta nödvändigtvis skulle leda till ökade löner eller ökade vinster. Den främsta effekten av den ökade produktiviteten är lägre priser, dvs vare sig arbetare eller kapitalister kan räkna med att tillgodogöra sig denna i någon större utsträckning. Det är väldigt tydligt när man ser till jordbruket som ju främst drivs som egenföretag, produktiviteten har ökat kraftigt men böndernas ersättning är mycket låg och har inte alls ökat som ett resultat av produktivitetsutvecklingen. Detta gäller i tillverkningsindustri, jordbruk mm. I tjänstesektorn är det litet lurigare för där är produktivitet bara ett mått på hur mycket pengar man drar in. Det är i första hand lönenivåerna och inte vad man presterar som avgör det som ekonomerna kallar produktivitet. Men det betyder också att det finns en mer eller mindre direkt länk mellan produktiviteten och lönen. 

Även om arbetarna skulle lyckas tillgodogöra sig en större del av kakan skulle man fortfarande ha samma ”konflikt” mellan arbetstid och lön, ja kanske en ännu större konflikt eftersom marginalerna hos företagen skulle bli mindre. Valet skulle fortfarande stå mellan att öka lönen med X procent eller att minska arbetstiden med y procent. Och när valet är gjort så blir logiken precis detsamma framöver: om man jobbar mindre så får man lägre lön.

3. Onekligen har det varit möjligt att minska arbetstiden historiskt utan att ekonomin har kraschat. Men jag har heller inte hävdat att ekonomin skulle krascha om man minskade arbetstiden, bara att det kommer att minska löneutrymmet. Konjunkturinstitutet har just sammanställt en rapport om effekterna av arbetstidsförkortning och där hävdar man att det finns ett klart omvänt samband mellan bnp och arbetstiden, och sambandet mellan bnp och löner torde vara uppenbart.  

Jag har inte lyckats hitta några detaljstudier över hur tidigare arbetstidsförkortningar genomfördes och effekterna på ekonomin och lönerna. Man bör notera att arbetstiden, med eller utan radikala reformer, har minskat kontinuerligt under lång tid (mellan 0,3 och 0,5 procent per år under 150 år) i det flesta länder, även om Sverige var ett undantag i perioden 1980-2000. Parallellt med detta har löner ökat.

Det vore rimligare att man förändrar de dåliga arbetsmiljöerna än att man skall jobba kortare dagar för att stå ut med dem. 

Självklart sjunker produktiviteten per timme när man jobbar alltför hårt och länge. Men jag vill också hävda att den eventuella ökade produktivitet man hävdar uppstår med kortare arbetstid säkerligen är mycket större när man går ner från 10 timmarsdagar till 8 än om man går från 8 till 6 (där det inte finns några bevis alls för att det ökar produktiviteten enligt Konjukturinstitutets rapport). Man får dock inte bortse från att samtidigt som arbetstiden minskat så har arbetslivet omstrukturerats radikalt. Förvisso har många tunga jobb försvunnit, men många rapporterar också om ett betydligt mer uppskruvat tempo och styrning av arbetet jämfört tidigare. Väldigt många jobb som utgjorde reservkapacitet och personer som kanske inte presterade så mycket av olika skäl har försvunnit från arbetsplatserna. En stor del av stressen som många upplever på jobbet har denna orsak och är också oftast ett argument just för arbetstidsförkortning. Men det kan leda till ännu hårdare krav på effektivitet och hårdare styrning med en kortare arbetstid, särskilt om varje timme kostar mer. Det vore rimligare att man förändrar de dåliga arbetsmiljöerna än att man skall jobba kortare dagar för att stå ut med dem.

 

Det fanns också de som kritiserade min artikel utifrån positiva pengar eller modern money theory. Men jag tycker de skjuter bredvid målet eftersom det egentligen inte alls påverkar löneutrymmet i näringslivet. Att staten skulle kunna betala de som har slitiga jobb i offentlig sektor och hur det skall finansieras är en annan diskussion än den om generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön.

 

Den förnuftige Christer Sanne skrev en artikel om arbetstidsförkortning i Dagens Arena för ett tag sedan med rätt andra vinklar än mina, men även han gör klart att man inte kan trolla ihop lägre arbetstid med bibehållen lön:

” Då kan kortare arbetstid vara en mycket angelägen reform. Och kortare arbetstid är en annorlunda reform. Reformer brukar kopplas till ett reformutrymme i ekonomin. Men den här reformen kostar inte för statskassan. Väl för nationalinkomsten men det är en del av reformen eftersom vi står inför ett vägskäl och fortsatt tillväxt är en ohållbar väg. Hållbarhetspusslet är olösligt om man hela tiden hittar på nya jobb och nya vägar att konsumera. Kortare arbetstid är en del av omställningen till ekologisk hållbarhet.”