Varför minskar konsumtionen av baljväxter när levnadsstandarden ökar?

Häromdagen höll jag ett föredrag på KSLA:s seminarium om baljväxter (dessa innefattar bland annat ärtor, bönor, lupiner och linser) med fokus på human konsumtion. Hela seminariet kan du höra här.OBS inlägget handlar om mogna baljväxter. När de odlas och äts som grönsaker, typ frysta gröna ärtor, haricot verts osv följer de en helt annan utvecklingskurva.

Mitt jobb var att ge en omvärldsspaning. Nedan några centrala delar av presentationen och en del utvikningar.

Som man kan se i tabellen har den totala produktionen i jordbruket ökat 259 % mellan 1961 och 2020, medan befolkningen ökat med 151 %. Allt prat om brist på mat är därför rent nonsens. Ser man till de olika produkterna är det två grupper som inte hållit takt med befolkningsökningen, rotfrukter (potatis, kassava mfl) och baljväxter (pulses på engelska). Detta reflekterar förändringar som sker när tillgången på mat blir bättre och levnadsstandarden ökar.

Den mest dramatiska ökningen är av oljeväxterna, och där döljer sig två baljväxter, sojabönor och jordnötter. Sojaodlingen har ökat 1200 % under perioden. Men sojan odlas inte för att konsumeras på samma sätt som bönor, linser och ärtor utan odlas för att framställa sojaolja och djurfoder. Det finns mycket mer att säga om soja, men jag har redan skrivit väldigt mycket och ofta om den, exempelvis här: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2024/01/hur-mycket-soja-ater-djuren.html 

Konsumtionen av baljväxter har minskat i hela världen och är lägst i de rika länderna. Även i det ”vegetariska” Indien minskar konsumtionen. 

Inom EU används huvuddelen av baljväxterna som foder

Inom EU, och i Sverige, används större delen av baljväxtsskörden som foder. Linser och kikärtor odlas nästan inte alls inom EU, trots att de mycket väl skulle kunna odlas. De är oftast importerade från Kanada, som trots sitt kärva klimat är världens största exportör av baljväxter. Dessa odlas huvudsakligen på mycket stora gårdar med mycket hög mekaniseringsgrad. Europas bönder kan inte konkurrera med kanadensarna.

För sojan är importberoendet ännu mycket större. Inte ens en tiondel av all soja som förbrukas inom EU produceras inom EU. Den som trots allt odlas används nästan uteslutande för humankonsumtion eftersom den marknaden betalar bättre.

De flesta EU-länder stöder - men inte Sverige

EU har under många årtionden stött odlingen av baljväxter och proteingrödor (med detta menas främst soja) och de flesta EU-länder utnyttjar dessa möjligheter till stöd. Dock inte Sverige som både är emot att EU skall ha sådana stöd och absolut inte vill ha dem i Sverige. Den svenska linjen – oberoende av vilka som för tillfället sitter i Rosenbad – är att ”marknaden skall bestämma” vad som odlas.

Det är ungefär samma mönster för stöd för soja, linser och kikärtor

 

Varför odlas det inte mer baljväxter?

Den helt avgörande orsaken till varför det inte odlas mer baljväxter, oavsett om det är för human konsumtion är att lönsamheten är alltför dålig jämfört med andra grödor (I Sverige främst vete som är det man jämför med, längre söderut främst majs). Den låga lönsamheten beror främst på låga skördar och osäkerhet i odling och skörd. När skördarna är låga slår också markpriserna igenom mycket på kilopriset och de europeiska markpriserna är för höga för att betalas med bönor. I de flesta EU-länder är markpriserna ungefär 10 gånger så höga som i exempelvis Kanada (Övre Norrland är den region i EU som har lägst markpriser, men där kan man heller inte odla bönor i kommersiell skala....).  

Det är endast med statligt stöd som odlingen av baljväxter har ökat inom EU och så var det också i Sverige under den period när vi inte hade en marknadsfundamentalistisk jordbrukspolitik, dvs innan 1990. Andra faktorer som eventuellt skulle kunna öka produktionen av baljväxter är förbättrad avkastning, ökade produktionskostnader i konkurrentländerna samt ökade kostnader för kvävegödsel. Baljväxter har ju den nästan unika egenskapen att de kan binda luftens kväve och om konstgödseln blir dyrare, vilket den kommer att bli om den skall bli fossilfri, så kommer baljväxternas konkurrensförmåga jämfört med andra växter öka betydligt. Redan nu är ju odlingen av baljväxter betydligt mer omfattande hos ekologiska odlare än hos deras konventionella kollegor.

Det framställs ibland som att det är ett problem att baljväxter används som foder och inte för human konsumtion. Men det finns ingen sådan motsättning. Matmarknaden betalar normalt sett betydligt bättre än fodermarknaden så finns det en efterfrågan och kvaliteten är god nog kommer bönderna sälja till human konsumtion. Det är också en fördel att det finns stora kvantiteter att välja och vraka från. Vissa baljväxter har ofta kvalitetsskador, exempelvis förstör insekten bönsmyg ofta skörden av åkerböna, men dessa bönor duger i alla fall som foder. Du kanske kommer ihåg att de gula ärtorna aldrig blev mjuka förra året. Det var litet av ett mysterium som jag inte tror man har rett ut ännu, men i vilket fall som helst var det tur att det fanns djur som kunde äta upp dessa otjänliga ärtor. Flera baljväxter skalas och skalet kan också användas till foder.

Hur skall vi öka konsumtionen – behöver vi göra det?

Konsumtionen då? Det var inte mitt uppdrag att prata om hur man skulle kunna öka konsumtionen. Men det var trots allt utgångspunkt för seminariet, så jag sade några ord i mitt inlägg och litet mer i den avslutande debatten. Och här skriver jag litet mer.

Baljväxter har inte några så unika egenskaper att vi måste äta dem. Allt vi kan få från dem kan vi också få från animaliska livsmedel, spannmål och andra vegetabilier i lagom blandning. Strängt taget är det få livsmedel vi måste äta, och mänsklighetens historia visar ju att vi kunnat leva gott på många olika kombinationer av råvaror. Den främsta fördelen med baljväxterna är i odlingssystemet och inte på tallriken.

Jag tror att baljväxterna skulle må bra av att inte marknadsföras med argument om deras hälso- eller miljöfördelar jämfört med kött, utan helt enkelt på sina egna meriter som goda livsmedel. Åtminstone tre olika former av maträtter med baljväxter har ökat i Sverige de senaste årtiondena, chili con carne, falafel och hummus. Intressant nog är de enkla, lågprocessade och traditionella matvaror/maträtter och inga tillkrånglade – och dyra – ärtproteinbiffar. Falafel och hummus passar också bra för snabbmat och plockmat vilka är två starka trender för hur vi äter, vilka delvis ersätter ”måltiden” (att jag inte gillar dessa trender är en annan sak). Utöver dessa har färdigkokta baljväxter på tetra ökat*, men det är nog (?) mest på bekostnad av de torra som numera knappt säljs alls. Denna förändring speglar också den minskade betydelsen av ”lagad mat”.

Ärtsoppans renässans?

I den svenska traditionen har baljväxter samsats alldeles utmärkt med kött i rätter som ärtsoppa och bruna bönor med fläsk, dessa är värda en renässans. Inger-Cecilia Mayer Labba visade på seminariet att ett intag av animalier tillsammans med baljväxter kraftigt ökade järnupptaget från baljväxterna, medan om man äter baljväxter utan animalier kan kroppen inte ta upp större delen av järnet. Även ur det perspektivet är det olyckligt att man framställer baljväxterna som ett alternativ till kött, särskilt som de som lyssnar mest på det budskapet är de som behöver järn allra mest.

Det är viktigt att vara litet ödmjuk inför det faktum att baljväxtskonsumtionen faller globalt i takt med ökat välstånd, samtidigt som konsumtionen av animaliekonsumtionen, vegetabilisk olja, frukt och grönsaker stiger. Jag avslutade min presentation med denna tabell.

Vad driver de förändrade kostmönstren?

I min analys drivs ökningen av animaliekonsumtionen (som i stora drag handlar om kyckling i de flesta länder och gris i Kina) av en produktion av jordbruksgrödor som kraftigt överstiger befolkningsökningen. Denna produktion ”måste” ta vägen någonstans och detta är till djuruppfödning, biobränslen eller industriprodukter (som man kan läsa ut av tabellen har andelen av åkerproduktionen som omvandlar till animalier dock minskat rätt kraftigt på sextio år). Med ökad animalieproduktion och -konsumtion och ökad levnadsstandard tappar baljväxterna sin viktiga roll i kosten och måste hävda sig helt på de rent kulinariska meriterna. Om man på olika sätt begränsade produktionen på åkrarna, skulle animalieproduktionen minska. Om denna begränsning skedde genom ekologisk odling eller andra metoder som utesluter eller kraftigt minskar konstgödselanvändningen skulle baljväxterna säkert öka i odling igen, både för foder och humankonsumtion.

Sammanfattningsvis ser jag den minskade rollen av baljväxterna (detsamma gäller rotfrukterna) i odling och konsumtion som ett uttryck för en omställning från ett samhälle som levde med ”naturliga” begränsningar i cirkulära system till ett samhälle drivet av extern fossil energi och linjära processer. Det är samma faktorer som driver matsvinn, förändringen av djurhållningen från effektiv resurscirkulation till linjär industriproduktion, övervikt och en mängd andra matrelaterade förändringar. Dessa kommer bara förändras på djupet om man ändrar de underliggande drivkrafterna och processerna.

 

* Företaget Bönland gör kokta bönor på burk, de enda svenska bönor som också konserveras i Sverige, medan böntetrorna görs långt härifrån (i Italien om jag minns rätt).  Utmärkta bönor!