WWF gick nyligen ut med ett pressmeddelande om att även tjurar borde få beta. Merparten av alla tjurar från svenska mjölkgårdar lever hela sina liv i stall och hela 25 procent av allt svenskt nötkött kommer från djur som aldrig fått beta under sin livstid, enligt den rapport från SLU som är underlaget för WWF:s pressmeddelande.
Kraven på att även tjurar skall omfattas av betesrätten växer sig starkare. Förra året tog Axfood in det i sin vision for maten 2030. Vi Konsumenter och Djurskyddet har drivit frågan länge. Jag har också berört frågan flera gånger till exempel i artikeln Släpp tjurarna loss det är (snart) vår 2018. Och i Kornas planet skriver vi:
I reklam och debatt kan man få intrycket att alla kor är ute och betar i Sverige, men det visar sig att detta med kor på gröna ängar är allt annat än enkelt eller självklart. Tjurar behöver inte gå på bete och unga djur som är födda efter den första mars behöver inte gå på bete under den säsongen.
SLU rapporten, skriven av Anna Hessle, Rebecca Danielsson och Lena Lidfors, diskuterar tyvärr inte på allvar möjligheten att föda upp tjurar på bete. Man nämner bara att de kan utgöra en säkerhetsrisk för skötare och allmänhet och nöjer sig med det. Men det är trots allt en hel del bönder som har tjurar ute, det framgår av diskussioner i mitt eget flöde på sociala medier. Det saknas heltäckande statistik för det men en rapport från 2014 anger att över 7 000 ungtjurar föddes upp enligt det ekologiska regelverket vilket innebär att de får gå ut. Avelstjurar går normalt sett med dikorna på bete och det verkar fungera bra, trots att de har en flock kor att bevaka, samt att de är äldre vilket anses öka risken för att de blir griniga. Kor med kalv kan vara nog så aggressiva mot inkräktare, och ingen säger att de skall vara inne.
Många, inklusive SLU-rapporten, hävdar att tjurkalvarna av mjölkras skulle vara betydligt mer svårskötta än de av köttras, beroende på avel. Men det förefaller inte vara så väl utforskat och även om det vore så måste det vara ett fenomen som skapats på senare år och som man skulle kunna rätta till genom avel rätt snabbt. För övrigt inseminerar man ofta mjölkkor med köttrassperma för att få snabbare tillväxt och då faller det argumentet. Däremot finns det mycket som tyder på att det sätt man föder upp mjölkkokalvar på genom att skilja dem från kon och isolera dem från andra kalvar och att människor ger dem mjölk gör att de lättare ser människor som en del av flocken och därför kan vilja hävda dominans. Men det går ju också att ändra på. Hästar och hundar orsakar fler arbetsplatsolyckor än kor och tjurar, men det är kor som orsakar flest dödsolyckor, ungefär en om året. Dessa inträffar främst inne i stall och vid drivning, lastning och lossning av djur.
Sammantaget tycker jag inte att farlighetsargumentet verkar särskilt starkt. Men det är självklart att man skall ha stor respekt för tjurar.
Vill man inte ha tjurar ute är inte alternativet att stänga in dem utan att göra dem till stut, dvs kastrera dem. En stut blir lugnare och deras ämnesomsättning lämpar sig mycket väl för betesdrift. Enligt SLU rapporten skulle ytterligare upp till 290 000 hektar (natur)betesmark kunna hävdas om inomhusuppfödning av tjurar istället blev betesbaserad stutuppfödning. Rent generellt anses kött från stutar vara av bättre kvalitet och kött från betande djur har en bättre sammansättning av fettsyror. Däremot så växer stutar långsammare än tjurar. Ett argument mot stutar är själva kastrationen. Det är en operation som utförs med bedövning och som normalt sett inte leder till några infektioner eller liknande, men det är likväl ett ingrepp som man gärna ville slippa.*
Naturbetesmarkerna har stora värden och det finns många skäl både att bevara dem och att utöka dem. Det finns också en stor potential i att beta åkermark, inte minst i skogs och mellanbygder. Där vi bor i Uppland finns det många åkrar som inte brukas, de är ofta små och kunde kombineras med mindre skogsområden och utvecklas till nya ”naturbetesmarker” på sikt. Det är utmärkt med de marknadsinitiativ som finns för naturbeteskött, men man får också fundera på om det inte vore smartare att lägga krutet på ”beteskött” och låta de statliga bidragen och andra stödåtgärder vara det främsta incitamentet för att hävda just naturbetesmarker. Betesdrift på åkermark handlar inte bara om djurvälfärd utan kan också bidra positivt till den biologiska mångfalden och vara ett bra sätt att exempelvis få in mellangrödor i växtföljden.
Det finns givetvis de som hävdar att det är bättre för djuren att vara inne i stora luftiga stallar. Visst är det så att djuren får bättre skydd för väder, rovdjur och insekter samt att vattnet kan hållas renare. Och visst är det enklare med tillsynen av djur i stall. Samma argument förs nu fram för varför mjölkkorna skall hållas inne. Argumenten bygger på en produktionsinriktad syn på djurhållningen där djurvälfärd handlar om sådant som också är nödvändigt för hög produktion med resonemang som att djur som växer bra mår bra och djur som mår bra växer bra. De argumenten reflekterar en väldigt begränsad syn på djurvälfärd och på vad det är att vara ko. Att beta handlar inte bara om motion eller frisk luft eller ens om det färska gräset utan om att använda alla sinnen, helt enkelt om att få vara ko. En ko, kalv, stut eller tjur som går ute luktar på det mesta, prövar om det går att äta, får en varierad kost som den själv väljer, kliar sig på träd, bryter ned buskar för att äta löv, reagerar på andra djur och människor som kommer, interagerar med de andra och får därmed utlopp för mängder av beteenden som inte får något utlopp på stall. Då ingår det också att det kan bli för varmt eller för kallt eller att bromsar och knott biter.
Som så ofta i jordbruket handlar det om system som hänger ihop. Frågan handlar därför inte bara om tjurarnas rätt att komma ut att röra på sig utan också på ekonomin i utfodring och skötsel. Prisrelationen mellan spannmål och vallfoder och arbetskraftskostnader påverkar lönsamheten mycket, vilket foder som lönar sig att använda hur mycket arbete som man lägger ned. Uppfödning av ungtjurar bedrivs intensivt med en förhållandevis hög andel spannmål i kosten och med liten arbetsinsats per djur. Djuren växer med mer än 1,5 kg om dagen. I en jämförelse med 28 andra länder var det bara i amerikanska feedlots som man hade en något snabbare tillväxt än för de svenska tjurarna. Branschens mål är att ytterligare öka tillväxten. Men om man skall föda upp djur på spannmål med minst möjliga arbete är det trots allt bättre att föda upp grisar eller kyckling som omvandlar spannmål till kött betydligt mer effektivt än nötkreatur.
Stutuppfödningen följer ett helt annat spår. De växer långsamt men kan födas upp på enbart bete och ensilage eller hö samtidigt som det är mer arbete med betesdriften.
Givetvis är det så att för den som har en specialiserad uppfödning av ungtjurar på stall är det inte enkelt att ställa om och det kan vara stora investeringar i stall som blir mindre värda. Man kanske inte heller har tillgång till betesmark i den utsträckning som behövs. En förändring kan därför inte ske över en natt. Rimliga steg för att påbörja utvecklingen är att förändra stödsystemen i enlighet med WWF:s förslag. Miljöersättningen för att sköta naturbetesmarker bör höjas kraftigt och att nötkreatursstödet villkoras till djur som får beta (kvigor, kor, stutar) och betalas inte ut för djur som föds upp på stall. Utöver det bör nya åretruntstallar inte godkännas och olika typer av investeringsstöd villkoras med betesdrift. Över en 10-årsperiod bör inomhusproduktionen kunna avvecklas. Man behöver utreda närmare hur de existerande lantbruken med sådan produktion kan ställa om och att de får den hjälp som behövs, alternativt att de får stöd för att avveckla produktionen. Det kan ju låta dramatiskt och radikalt, men sanningen är att marknaden och den existerande jordbrukspolitiken redan genomför minst lika kraftiga omvandlingar i jordbruket. Hälften av alla mjölkgårdar har försvunnit på en tioårsperiod, och storleken på företag med nötkreatursuppfödning ökar konstant.
Till syvende och sist handlar debatten, precis som den om burhöns, betande kor eller kemiska bekämpningsmedel om vilket typ av jordbruk och livsmedel vi vill ha. Tjurar som hålls inomhus och växer snabbt med stora insatser av kraftfoder passar in i den industriella, fossildrivna och globaliserade jordbruksmodellen där svenska bönder skall konkurrera med import. Mot denna modell står ekologisk (eller liknande produktion) baserade på lokala resurser och mindre externa och importerade insatsmedel. Betesdrift där djuren (kon, fåret, geten, tjuren eller stuten) går till maten samtidigt som de utför värdefulla ekosystemtjänster, vårdar marken, ger oss fantastisk mat och får utlopp för de allra flesta av sina naturliga beteenden passar perfekt i det systemet. Helt fossilfritt och fritt från konstgödsel.
*På vår lilla gård med 4 dikor med avkomma kastrerar vi tjurkalvar eller slaktar dem vid 6 månaders ålder. Det beror på att vi låter alla djur gå tillsammans och vi kan inte ha könsmogna tjurar tillsammans med deras systrar och mammor. Däremot går det en avelstjur med korna 2-3 månader varje år.
No comments:
Post a Comment