Storebror ser korna

Ja för er som har kor eller får är det här säkert välbekant och inget märkvärdigt. Jag har också haft kor, getter och häst i ett tidigare liv, men det var innan den stora byråkratiseringen drabbade lantbrukets djur.

På gården håller vi på att sätta upp stängsel. Tanken var att kor från Åloppe skulle komma hit och beta från och med helgen. Kornas ägare, Tommy, frågade mig i förrgår om vi hade ett registreringsnummer. Vi visste lite vagt att man numera behöver ha ett registreringsnummer för att ha djur, men vi kunde inte tro att vi behövde registrera betesmarken som en "produktionsplats" innan någon kunde släppa sina djur där.

Så jag registrerar vår betesmark på nätet söndag kväll, och så ringer jag idag för att höra hur lång tid det tar innan man får numret. Den vänliga varelsen säger att jag kan ringa i slutet på veckan och höra om de hunnit registrera ärendet. Då kanske jag kan få ett nummer...Jag försöker förklara att vi inte visste att vi behövde registrera marken, att det bara handlar om att flytta några kor hit och beta, och det borde inte vara något problem att flytta korna och få numret senare. Den vänliga varelsen talar till mig som ett barn och förklarar återigen att man faktiskt måste ha ett produktionsplatsnummer för att låta djuren beta. Jag tar först sats för att förklara för henne hur korkade reglerna är, men rösten viker sig för vanmakten.

Hur mycket förmyndarsamhälle skall man egentligen behöva tåla. Är det rimligt att dessa öronmärken, produktionsplatsnummer och djurregister skall vara lagstadgade tvång? Ja, ja, jag förstår att de fyller ett syfte (jag har ju trots allt jobbat med kontroll och certifiering halva livet) men jag tror inte att det skall vara samhällets uppgift att bevaka alla kor, får och getter på denna detaljnivå. 

Marknaden, inte vetenskapen styr jordbrukarnas val

Torbjörn Fagerström och Jens Sundström hävdar att det konventionella jordbruket är vetenskapsbaserat. De visar sin okunnighet om vem som är jordbrukets herre. Marknaden. 

Ekojordbruket är inte bättre än det konventionella jordbruket hävdar Torbjörn Fagerström och Jens Sundström på DN Debatt 16 juli, en repetition av många tidigare artiklar på samma tema. De har fått ett flertal välartikulerade svar (t.ex. av Artur Granstedt) på tal på artikelns huvudtes, att det ekologiska jordbruket inte är miljövänligt, så jag lämnar det därhän.  

I artikeln hävdar de också att det konventionella jordbruket, till skillnad från det ekologiska är ”vetenskapsbaserat”. De visar med detta prov på en inte alltför ovanlig hybris från akademin. Värre är att de visar att de helt saknar förståelse för vad det är som styr jordbrukarnas val. 

Det finns ingen grund att hävda att den jordbrukare som väljer att använda kemiska bekämpningsmedel mot ogräs på sin åker tillämpar en mer vetenskaplig metod än den som harvar sina ogräs. Att en viss metod eller ett insatsmedel, säg DDT, har tagits fram med hjälp av vetenskap gör heller inte att användandet av det är vetenskapligt lika lite som det är ovetenskapligt att använda sig av växtföljder bara för att de grundar sig på generationers erfarenheter snarare än forskning. 

Om en bonde odlar broccoli eller vete beror på hens personliga preferenser, gårdens förutsättningar, samhällsstöd och regelverk och inte minst på marknadsförutsättningarna. Vetenskap spelar en försumbar roll i detta val. Lika lite är det vetenskapen som styr om bondens traktor går på diesel eller hemodlad raps. Det är heller inte brist på vetenskap som gör att allt fler svenska mjölkbönder släcker ljuset i ladugården för gott; det är den som producerat billigast som överlever. På samma sätt förhåller det sig med valet av metoder; de styrs av många faktorer, där marknaden för varor och insatsmedel är den viktigaste. Utformningen av EU:s jordbruksstöd (där stöd för ekologisk odling bara är en liten del) kommer därnäst medan vetenskap spelar en marginell roll. 

Jordbruksforskning är viktig och angelägen, det är t.ex. en skandal att det inte bedrivs någon offentligt finansierad svensk växtförädling. Men det är en intellektuell kullerbytta att tro att det främst är vetenskapliga överväganden som avgör jordbrukarnas val. Jordbruket i Sverige dirigeras i huvudsak av marknaden, med EU stöd som god två. 

Inlägg publicerat på DN Debatt.

I nästa led kan man givetvis fråga sig vem eller vad det är som styr "marknaden". Det är något jag försöker bena ut i boken Den stora ätstörningen som kommer ut i höst.

Tilägg 22 juli. Jag ser nu att herrarna har tillrättavisat mig i ytterligare ett inlägg. Men de har antingen inte förstått mitt inlägg eller missförstår mig medvetet. Mitt inlägg handlade om att det är djupt missvisande att 1) påstå att det konventionella jordbruket är vetenskapsbaserat medan det ekologiska inte är det och 2) påstå att det är vetenskapen som styr jordbrukarnas val. De verkar förfäkta att en oreglerad eller omanipulerad marknad skulle styra mot en vetenskapsbaserad produktion. Men det finns inget som helst stöd för det påståendet, snarare gäller motsatsen.

Riberdahl äger

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) sparkar utredaren Charlotta Riberdahl från uppdraget att se över skogsvårdslagen. På ett seminarium under Almedalsveckan fick hon en fråga om äganderätt och skog. Hon sa att det inte ingick i uppdraget att ge sig i kast med äganderätten och att den är grundlagsskyddad. Men man kan fundera på, sade hon - och varnade för att hon skulle vara mycket provokativ - om man ”ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”

Lantbrukarnas riksförbund och flera politiska partier krävde omedelbart hennes avgång. Och för ovanlighetens skull visade landsbygdsministern sina kommunalrådstakter genom att vara beslutsfähig. Hade han bara varit lika snabb på att ta sig an mjölkkrisen. 

I LRFs fall var timingen perfekt. Man har just lanserat en kampanj för det goda ägandet. ” Det goda ägandet är hur vi inom det gröna näringslivet vill beskriva vår syn på äganderätten, ett ägande som är aktivt, långsiktigt och hållbart. Det goda ägandet skapar betydande värden för alla i samhället,” förklarar Helena Jonsson. LRF kopplar också frågan till en annan kampanj för att framställa sig som den “nya miljörörelsen”.  "Det är vi bönder och familjeskogsbrukare som förvaltar jorden och skogen, naturkapitalet, och som därmed sitter på lösningarna för hur vi gemensamt kan ställa om till ett fossilfritt samhälle", säger LRFs förbundsordförande Helena Jonsson och fortsätter: "Sveriges bönder är helt enkelt den nya miljörörelsen – en miljörörelse som inte tycker, utan som producerar och levererar miljönytta i praktiken". 

LRF vill stärka ägandet genom att visa att den som äger mark, skog, vatten tar hand om den på bästa möjliga sätt. Huvudsyftet är nog att göra lagar regler och kontroller överflödiga. På samma sätt har man argumenterat för att det är de som äger djuren som skall bestämma hur de skall skötas och inte samhället. 

Charlotta Riberdahl citerade nu inte anarkisten Proudhon (”egendom är stöld”). Hon pekade endast på att det inte alls är självklart att enskilda kontrollerar resurser som är av nationellt och globalt intresse. För det blir hon genast anklagad för att vilja införa nordkoreansk diktatur. LRFs länsordförande i Dalarna, Martin Moraeus, säger på sin blogg att det är “fel att prata om att jobba för en stärkt äganderätt. Äganderätten är binär – antingen har man äganderätt eller så har man det inte.” 

Sparkandet av Riberdahl och LRFs uttalanden visar hur litet utrymme det finns för en intellektuell – och intelligent – debatt i dessa frågor. 

Moraeus och LRF glömmer att äganderätten inte är en naturrätt, utan bara är ett arrangemang mellan staten och olika delar av befolkningen. “Normaltillståndet” i världen har varit att man har kontrollerat en viss bit mark genom sedvanerätt, genom våld, genom statlig förläning, genom gemenskaper, byar och klaner. De senaste hundra åren har äganderätten till mark formaliserats allt mer, först av åker, sedan av ängar och betesmarker och slutligen av skog, men det har aldrig varit fråga om en oinskränkt rätt att göra vad man behagar med marken. 

Ägande är ingen garanti för att mark tas väl om hand och den som inte äger, utan brukar mark missköter den inte nödvändigtvis. Stora delar av Sveriges jordbruksmark är arrenderad, och historiskt sett har arrendatorer både i Sverige och i andra länder visat sig driva väl fungerande jordbruk. Det viktiga för bönder är att de har långsiktig brukningsrätt till marken, då blir de motiverade att ta hand om den. Att mark som är ägd av det allmänna, av staten, av kommuner eller samfälligheter skulle skötas illa i allmänhet är knappast korrekt, vare sig i Sverige eller i andra länder. Våra parker och naturreservat är ofta mycket väl skötta. 

Både i vår egen historia och över hela världen finns det mängder av exempel på att privatisering av naturresurser har lett till sämre skötsel – och det finns också mängder av exempel på att eller resurser utan privat ägande men med oklara brukningsrätter och skötselsystem missköts. 

Jag skriver gärna under på att det finns en mängd situationer när staten, kommuner, EU, grannar eller någon aktivistorganisation ställer orimliga krav på de som försöker driva näringsverksamhet. Men att använda äganderätten som slagträ i miljödiskussioner som LRF gör nu är en icke-konstruktiv strategi – och den kan mycket väl slå tillbaks. För övrigt så finns det redan en förening för godsägare i Sverige, Jordägarna….

Oavsett om man äger marken eller ”bara” brukar den så finns det samhällsintressen som måste övertrumfa den enskildes intressen. Det rör sig om självklara saker som rätt att leda väg över annans mark, att inte skita ned, att värna om markens långsiktiga produktionsförmåga, att bevara unika värden (miljö, kultur osv) som finns på marken osv. 

Det bör tilläggas att jag själv är ägare av skog och jord, och har varit i fyrtio år. Jag ser det som ett privilegium att kunna forma denna del av klotet - och inte en rätt.

Vår förnyelsebara framtid är ljus

Det pratas vitt och brett om förnyelsebar energi. Och det sätts upp mål. Sverige skall ha en fossilfri fordonsflotta enligt visionen för 2030.  Energikommissionens uppgörelse för några veckor sedan utgör en gemensam färdplan för en kontrollerad övergång till ett helt förnybart elsystem, med mål om 100 procent förnybar elproduktion år 2040.

Men i Sverige saknas det en realistisk syn på hur samhället kommer att påverkas av en total omställning till förnyelsebar energi, det finns inte ens en riktig diskussion. Det låter som om det handlar om elbilar, solpaneler på hustak, lite fler vindkraftverk samt bioenergi så är saken biff, och vi kan hålla på som vanligt. 

Ett skäl är kanske att Sverige har nästan unika möjligheter jämfört med andra länder. Vi har både god tillgång till vattenkraft och mycket stora naturresurser per innevånare. Och vi har samtidigt utlokaliserat produktionen av en stor del av vår konsumtion till andra länder där man använder fossila bränslen. 

Inte ens i Sverige är det så enkelt som det kan låta.  Minskning av fossila bränslen har bland annat uppnåtts med en kraftig ökning av sopförbränning. Sverige har en kapacitet att bränna 2 miljoner ton sopor mer än det som genereras i Sverige. Uppskattningsvis 40 000 långtradarlass med sopor importeras från Norge. Trots våra stora skogsresurser importerar vi också stora kvantiteter träpellets, samt biodiesel från palmolja och etanol från sockerrör.  

Det är de globala klimatförändringarna och ökande oljepriser som utgör de största drivkrafterna för omställningen av energiförsörjningen och energisystemen är allt mer globala. En viktig del av ökningen av förnyelsebar energi inom EU, utgörs av import av träpellets från USA, nu senast skall Paris bygga ett pelletseldat värmeverk. Men är det någon fördel för klimatet att energigles pellets skeppas över Atlanten medan USA eldar sin energitäta olja, gas och kol.  Totalt sett är det en miljöförlust jämfört med att pelletsen eldas i USA och att Paris importerar gas från Ryssland, Norge eller USA.  Därför borde den svenska debatten och energipolitiken/klimatpolitiken i mycket större utsträckning följa den globala utvecklingen. 

Ett bra sätt att göra det är att läsa boken Our Renewable Future av Richard Heinberg och David Finley vid Post Carbon Insitute. Heinberg har skrivit ett tiotal böcker om oljetoppen och energiförsörjningen. Istället för att argumentera om varför vi måste ställa om till förnyelsebar energi ägnar sig boken i första hand åt att diskutera hur ett samhälle som drivs av förnyelsebar energi kan gestalta sig, i vilket avseende det kommer vara annorlunda än dagens. 

Samhällen som grundar sig på förnyelsebar energi kommer att se annorlunda ut, beroende på ett flertal egenskaper hos de dominerande ”nya” förnyelsebara energikällorna sol och vind.  Den mest uppenbara begränsningen hos sol och vind är att de varierar kraftigt över dagen och över årstiderna. Det är samtidigt dyrt att lagra elektricitet, eller flytta den över långa avstånd. Detta kommer kräva förändringar i användningen av elektricitet. 

Den enorma transportapparaten kommer bli mycket svårt att driva med förnyelsebar energi. Eldrivna personbilar är den lättaste delen, men i de största delarna av världen är elektricitet producerad med fossila bränslen. Men tunga transporter, arbetsmaskiner, båtfrakt och flygbränsle blir svårt att driva med förnyelsebara bränslen.  Det tyder på att kostnader för transporter kommer att öka avsevärt och att handeln kommer att minska. 

Fossila bränslen spelar en nyckelroll i en rad industriella processer, som t.ex. stål och cementproduktion. Förvisso tillverkar Brasilien stål med träkol, precis som Sverige gjorde förr, men det kräver avsevärda skogsresurser, och då en stor del av skogen som används är regnskog är klimatpåverkan av detta långt större än om stenkol används. Fossila bränslen är också råvara för produktion av plast och en lång rad andra vardagsprodukter. 

Markbehovet är långt större för de förnyelsebara energikällorna jämfört med fossila bränslena. Sol, vind, vattenkraft och biobränslen behöver alla mycket mark och skapar därigenom nya miljöproblem och avvägningar. Att produktionen är mer utspridd påverkar energiinfrastrukturen. Biomassa är till exempel mycket dyrare per energienhet att transportera än olja, vilket kommer att gynna en mer småskalig och decentraliserad energiinfrastruktur. 

Sist men inte minst betonar författarna att det helt enkelt inte är möjligt att få fram tillräckligt mycket förnyelsebar energi till år 2050 att den kan ersätta den energi vi får idag från fossila bränslen, långt mindre kan den räcka för den förväntade ökningen av energibehovet som fortsatt ekonomisk tillväxt och befolkningstillväxt innebär. Författarna ser inte detta som ett grundskott mot de förnyelsebara energikällorna utan menar att vi måste anpassa vår användning av energi.  

Författarnas huvudtes är att energianvändningen kommer att förändras och att det har stor påverkan på mängder av områden.  Den förnyelsebara ekonomin kommer att vara ”långsammare och mer lokal” och konsumtionen av varor kommer att minska. De avstår klokt från alltför detaljerade framtidsbilder, men menar att omställningen kommer vara av samma storleksordning som den industriella revolutionen. 

Our Renewable Future ger en bra översikt över hur en framtid med förnyelsebar energi kan se ut, och berör samtidigt många av de detaljdiskussioner som de mer insatta engagerar sig i, såsom: Hur stort är egentligen nettoutbytet i solenergi? Hur löser man lagring av el i stor skala, och hur mycket kommer det att kosta både i pengar och i energi? Användningen av fossila bränslen kommer att öka om vi forcerar omställningen till förnyelsebar energi eftersom vi använder fossila bränslen för att tillverka solpaneler, vindkraftverk, elbilar och batterier. Hur löser vi det?