Att vara småbonde - ett tröstlöst slit eller ett meningsfullt liv

För att en människa skall vara andligt fri måste hon fråga sig hur hon borde leva sitt liv, inte slösa bort det på meningslösheter säger Martin Hägglund i sin bok Vårt enda liv. Så långt är det relativt lätt att hålla med. Men Hägglund anser också att vi skall ägna så litet tid som möjligt åt nödvändigt arbete och så mycket som möjligt åt andlig utveckling. Att det nödvändiga på något sätt skulle vara sämre och mindre eftersträvansvärt än något som inte är strikt nödvändigt verkar tas som självklart av Hägglund. 

Jag har ägnat hela livet åt en blandning av sådant arbete som definitivt kan kallas för nödvändigt, att producera mat, och sådant som är typiskt andligt arbete enligt Hägglund, som att skriva böcker och jobba som konsult. Jag har aldrig känt att det nödvändiga arbetet skulle vara mindre värt eller mindre fritt än det intellektuella arbetet. Tvärtom, bortsett från att jag gillar arbetet i sig så känner jag en särskild tillfredsställelse av att det är nödvändigt. En tillfredsställelse jag tror jag delar med många andra bönder, busschaufförer och sjuksystrar.

Efter att ha last Vårt enda liv läste jag A Small Farm Future av Chris Smaje som lever ungefär som jag själv i en blandning av småbrukande aktivism och intellektuellt arbete. Även om han är lika kritisk till kapitalismen som Hägglund har han en helt annan syn på både det nödvändiga arbetet och till hur ett framtida samhälle skall se ut. I bokens fyra delar skissar Smaje på varför en småbruksframtid är nödvändig, hur den kan fungera rent ekologiskt och försörjningsmässigt, hur den kan fungera socialt, samt hur stegen dit kan tänkas se ut.

Grundläggande för boken är att Smaje, precis som jag själv, har dragit slutsatsen att den dominerande mänskliga civilisationen som präglas av kapitalism, extremt resursutnyttjande och koncentration av befolkning och andra resurs till ett fåtal centra, helt enkelt inte är hållbar. Han listar de tio kriser han anser dominerar vår tid: Befolkning, klimat, energi, matjord, saker (stuff), vatten, mark, hälsa, politisk ekonomi (kapitalismen) och kultur. Man kan givetvis ha synpunkter på hur man klassificerar detta samhälles utmaning, men på det stora hela fångar Smaje väl nutidens stora problem.

Smaje anser att vår tid bjuder på många så kallade "wicked problems", problem som har många dimensioner, är svåra att definiera och är därför extremt utmanande att lösa. Han betonar särskilt att det är osannolikt att dessa problem skulle kunna lösas av teknisk utveckling. Tvärtom, menar han, är många av våra problem ett resultat av vår överdrivna tro på att vi kan hitta tekniska lösningar och att den tron i sig är ett stort hinder för våra möjligheter att finna andra framkomliga vägar. Som kontrast till kapitalismen, ekomodernismen och tron på evig tillväxt för Smaje fram en framtid byggd runt småbruk.

Smaje är rätt ödmjuk i sin vision för småbruken. Han hävdar inte att det innebär att alla blir lyckliga eller att det inte kommer att finnas stora problem. Han hävdar däremot att småbruksframtiden inte bara är önskvärd utan också att den är en sannolik utveckling av det obestridliga faktum att den existerande civilisationen inte är hållbar. Att den är sannolik betyder inte att den är självklar, tvärtom så hotas den av den extrema ojämlikheten i världen och framtida eliters försök till appropriering av mark och andra resurser. Det är för att ge småbruksframtiden hjälp på traven som han har skrivit sin bok.

En del förespråkare av småbruk får det att låta som att de är lönsamma, kräver litet arbete och att det bara är vår okunskap som gör att inte fler lever ett behagligt liv som småbrukare. Dessa brukar oftast sälja kurser eller böcker som talar om hur man skall göra för att lyckas. Smaje tillhör inte det gänget. Visst tar han upp det som är bra i olika läror och idéer, men han är väldigt konkret och handfast i sina bedömningar av alla dessa. Visst är det bra med ekologiskt lantbruk, men växtnäringsförsörjningen är problematisk och kan tacklas bäst genom lokala kretslopp. Visst är det bra med perenna grödor, permakultur eller regenerativ husdjursskötsel, men för att föda ett överbefolkat Storbritannien behövs det mer intensiv odling av ettåriga grödor. Han tillhör heller inte dem som tror att ny smart teknik kommer göra småskalig jordbruksproduktion till ett skrivbordsjobb, eller att bioteknik kommer ge oss magiska grödor som är fleråriga, tork- och köldtåliga, resistenta mot sjukdomar och ger hög skörd.

Smaje stannar inte vid tyckande utan räknar ut hur Storbritanniens jordbruk och livsmedelsförsörjning kan se ut år 2050 med en befolkning som är 25 % större än dagens (en ökning främst orsakad av klimatflyktingar), med skördar som är i det lägre spannet för ekologisk odling (exempelvis 2,3 ton vete per hektar i stället för de 8,4 ton som dagens konventionella brittiska skördar är). Inte nog med det, han låter 5 miljoner hektar som betas av får idag ligga helt utanför beräkningarna. Dessa marker kan rewildas, planteras med skog eller fortsätta att betas. Genom att inte räkna in dem i livsmedelsförsörjningen slipper Smaje ta i den potatisen som är het i Storbritannien där starka krafter tycker att skog skall planteras på stora arealer som idag betas.

Alla kommer nog inte gilla den kost Smaje kommer fram till: 620 gram potatis om dagen är nästan tre gånger mer än dagens konsumtion — men Smaje tröstar med att den bara är en fjärdedel av vad irländarna åt på artonhundratalet! I sammanhanget skall man komma ihåg att Storbritannien har varit en nettoimportör av mat under två hundra år och att man nu har en självförsörjningsgrad på 64 %, så det nuvarande jordbruket kan, trots sin enorma produktivitet, inte föda Storbritannien.

Inte nog med att Smaje räknar ut hur marken skall användas, han grupperar också de framtida matproducenterna i hemträdgårdar, stadsodlingar, blandade kommersiella gårdar, handelsträdgårdar, småbruk för självförsörjning. Och här kommer kanske det som är svårast att smälta för många: han räknar med att 15 % av arbetskraften kommer att vara sysselsatta i dessa olika produktionsgrenar, inte inräknat hemträdgårdar. Att jämföra med 1 % idag. Anledningen är förstås att Smaje anser och inser att en småbruksframtid innebär betydligt mer manuellt arbete än det högmekaniserade jordbruk som dominerar idag. Och det är inte bara maskiner som ersätts med arbete, utan också växtnäringsförsörjning, skadedjursreglering och mycket annat.

Jag har inga problem med Smajes scenario för Storbritannien. För Sverige skulle det se annorlunda ut, eftersom vi har väsentligt mycket mer mark att använda och kan få en större del av vår kost från gräsätande djur, tama vilda eller mittemellan (renar), även om vi också skulle bereda plats för stora skaror av klimatflyktingar. Det är heller inte mycket nytt för mig i den delen av boken.

Mitt stora intresse är del tre och fyra, där Smaje försöker skissa på de sociala förhållanden som detta skall försiggå i och hur man skall komma dit. Smaje ansluter i det närmaste till det som kan kallas agrarpopulism som inte skall blandas ihop med modern politisk populism. Agrarpopulismen betonar personlig frihet, har en negativ inställning till statlig inblandning i både privatliv och näringsliv, en misstänksamhet mot centralisering, monopolkapitalism och den samhälleliga eliten. Det självägande familjejordbruket som på helt frivillig grund samarbetar med andra i samma situation, är idealbilden. Agrarpopulismen kan dra åt det konservativa hållet som det svenska Bondeförbundet, eller vara radikala som den ryska narodnikirörelsen. Den passar därför inte särskilt väl in i höger-vänsterskalan.

Smaje är ödmjuk i sina resonemang runt hur det framtida småbrukarsamhället skall vara organiseras. Det finns inte många ”skall” eller ”måste” utan desto fler ”kanske”, ”borde”, ”torde” eller rent av ”jag vet inte”. Smajes väg fram är heuristisk där historiska erfarenheter och noggranna observationer kombineras med resonemang om tänkbara utvecklingsvägar. Detta är sympatiskt eftersom det givetvis är helt orimligt att vi idag skall veta hur ett samhälle som aldrig funnits skall se ut. Likväl så kan man dra mycket lärdom från historien både i hur jordbruk kan bedrivas och hur samhällen kan organiseras – eller hur de definitivt inte bör organiseras.

Smaje anser att historien, i alla fall i vår del av världen, pekar på att enskilda hushåll är en mycket stabil och välfungerande social institution som också är lämplig som huvudsaklig form för småbruk. Han avfärdar inte andra kollektiva lösningar eller hushållskonstellationer som bygger på andra grunder än den traditionella kärnfamiljen, men visar samtidigt att han inte tror så väldigt på dem. Det har blivit vanligare inom den alternativa matsvängen att förespråka allmänningar som det bästa sättet att organisera produktion på. Smaje tycker också att allmänningar har en viktig roll att fylla, men han pekar också ut de många komplikationer som finns med att driva allmänningar, komplikationer som de flesta som varit engagerade i en bostadsrättsföreningen eller en vägförening kan känna igen sig i.

Trots hans uttalade anti-kapitalism så förespråkar Smaje privat ägande av jordbruken. Han är dock noga med att ”ägande” inte skall förstås som någon naturrätt utan att ägande i grund och botten är en social överenskommelse som är beroende av samhällets garantier och välvilja samt de inskränkningar som samhället gör av den förfoganderätt som ägandet innebär. För att motverka uppkomsten av lokala eliter som på sikt skulle kunna utveckla sig till feodalherrar eller kapitalister vill Smaje bland annat ha en mycket hög gåvo- och arvsskatt samt andra regler som begränsar möjligheten att samla på sig mark. På liknande sätt bejakar Smaje marknader men inte kapitalistiska marknader. Genom att stora delar av ekonomin är inriktad på självförsörjning och lokal (bytes)handel kommer inte produktionen att styras av marknader. Istället för ett konsumtionssamhälle kommer det finnas ett produktions- och hushållssamhälle. Lönearbete är kanske inte avskaffat men det är heller inte det vanliga för produktionen utan mer för den offentliga sektorn, en offentlig sektor som förvisso inte är avskaffad, men som är betydligt mindre och betydligt mindre mäktig än nu.

I ljuset av de många kriserna förutspår Smaje, och jag håller helt med honom, att staterna kommer att tappa greppet både i geografisk omfattning och i makt där den finns. Det är lätt att hitta de exemplen också i närtid, exempelvis vid Sovjetunionens upplösning eller för den delen i det allt starkare fragmenterade Storbritannien, som i sin tur just brutit sig ur ett halvdant försök att skapa en europeisk superstat. Denna process sker parallellt uppifrån och ned och nerifrån och upp. Lika mycket som staten tappar förmågan att kontrollera allt och alla, lika mycket strävar folk lokalt, individuellt eller tillsammans att minska sitt beroende av en allt kraftlösare stat. Och ju högre grad av ekonomisk självförsörjning och autonomi som finns lokalt, desto mindre resurser och makt går vidare upp. På så sätt är en svagare stat både ett resultat av en småbrukarframtid och ett villkor för att den skall kunna bli av. Smaje är dock noga med att påtala att en viss statlig makt är nödvändig för att upprätthålla lag och ordning och basala samhällsfunktioner.

Smaje tror inte att ett framtida småbrukssamhälle kommer att kunna, eller vilja, producera persondatorer medan han helst ser att det klarar av att producera och driva motorsågar. Han går egentligen inte in särskilt djup i den diskussionen men försöker distansera sig både från det nuvarande samhällets globala massproduktion av konsumtionsvaror och den förindustriella hantverksproduktionen. Hur denna balanspunkt skall inträffa och var den finns  är oklart.

Det är ännu mer oklart som hur Smajes fria marknad, inklusive marknad för jordbruksmark, skall förhindras att utveckla sig till en kapitalistisk marknad. Eftersom privat ägande av produktionsmedel, marknader, konkurrens, pengar och vinst kommer att finnas är det svårt att se vad det är som hindrar uppkomst av kapitalism i bemärkelsen kapitalackumulation som används för att ackumulera mer kapital. Smaje ägnar mer energi åt att diskutera hur en småbrukarframtid skall undvika att halka ner i feodalism än hur den skall undvika kapitalismen, något som jag beklagar.

Själv tror jag att vi behöver organisera större delen av våra liv utanför marknadens imperativ av vinst och konkurrens med ständig rationalisering för att uppnå båda. Jag har mycket svårt att se hur ett marknadssamhälle inte skulle utveckla sig till ett kapitalistiskt samhälle, även om 15 % av befolkningen ägnar  sig åt jordbruk varav hälften åt ren självförsörjning. Marknader och marknadiseringen av allt större delar av tillvaron är i min mening de helt dominerande kännetecknet för kapitalismen även om det finns andra historiska former av förkapitalism. Även en marknad som startar på exakt lika villkor där alla inblandade är självägande företagare kommer med tiden utvecklas så att vissa kommer att ackumulera kapital och andra förlora sitt kapital. Av de senare kommer utvecklas ett proletariat som försörjer sig på lönearbete eller självexploatering som egenföretagare. Detta kan bara motverkas på två sätt, genom kraftiga statliga regleringar och omfördelningar eller genom att man undandrar stora delar av livet från marknaden. Jag föredrar att det senare spelar störst roll, sedan behövs ett offentligt skyddsnät som komplement.

Om man vill få nya tankar i huvudet får man tåla en del osäkerhet och saker man inte riktigt håller med om, så jag hade ändå stort utbyte av A small farm future. På Chris Smajes blogg pågår ett intressant utbyte av tankar mellan honom och ett stabilt och intressant gäng kommentatorer, väl värt att följa. 

Den som i mångt och mycket avgör vilken inställning man har till Smajes budskap är om man har Hägglunds syn på det nödvändiga arbetet som en förbannelse eller Smajes syn på att det kan vara nog så givande. De som ser det som något vi med alla medel skall undvika kommer att fortsätta sätta sin tro till teknisk utveckling och den mänskliga kreativiteten som sätt att komma över alla begränsningar. Om man känner tillfredsställelse över att jobba med jorden, djuren och naturen och att producera god och hälsosam mat till andra människor (inte konsumenter) och samtidigt är övertygad om att den nuvarande teknosfären och det ekonomiska systemet är ohållbart - då är en småbruksframtid inte bara uthärdlig utan också önskvärd.