En ny studie
från USA visar – knappast förvånande - att användningen av åkermark för att
föda amerikanerna skulle kunna minska rejält om köttkonsumtionen minskade. Men
behovet av odlad mark var inte minst för en vegansk kost utan för
laktovegetariska kost och kost med en liten köttkonsumtion. Precis som med
andra liknande studier kan man kritisera studiens förutsättningar, och därmed
slutsatser.
Sluta äta kött
framställs ofta som det enklaste en konsument kan göra för att minska
miljöpåverkan av kosten. Det råder knappast någon tvekan om att det produceras
och äts för mycket kött i de flesta länder i de rika delarna av världen, i alla
fall med rådande produktionssätt. Men att gå därifrån till slutsatsen att inget
kött är bäst är en logisk kullerbytta. Vissa miljöeffekter har möjligen en
linjär relation till köttkonsumtionen, men de flesta har det inte.
En ny
forskningsrapport från USA, Carrying capacity of U.S.
agricultural land: Ten diet scenarios, visar att användningen av åkermark
kan minska rejält med minskad köttkonsumtion, men samma studie visar också att
det minsta behovet av åkermark finns vid en laktovegetarisk kost, inte vid en
vegansk. Vid en köttkonsumtion av upp till 25 kg kött om året är behovet av
odlad åkermark bara något större än vid en laktovegetarisk kost och lika stor
som vid en vegansk kost. Detta beror på
att vid den köttkonsumtionen behövs det väldigt lite odling av foder på
åkermark utan större delen av djurens mat utgörs av restprodukter från
livsmedelsindustrin (kli, drank, melass och oljekakor) och bete från permanenta
betesmarker.
Carrying capacity of U.S. agricultural land: Ten diet scenarios |
Vid en
laktovegetarisk kost skulle USA:s åkermark kunna föda 807 miljoner personer
medan 735 miljoner skulle kunna leva på en vegansk kost och 753 miljoner på en
”25kg kött kost” – medan med den nuvarande kosten räcker USA:s åkrar endast
till drygt 400 miljoner. Den nuvarande befolkningen är 319 miljoner och USA är
ju som bekant en jättexportör av livsmedel och jordbruksprodukter.
Det är sannolikt
att man på det flesta håll i världen kan producera mer mat på en given yta
genom att kombinera djur och växter än om man bara har djur eller bara växter,
eftersom djuren kan utnyttja resurser som vi inte kan äta direkt. Hur mycket
animalier det innebär varierar dock starkt beroende på de lokala
omständigheterna. Om vi studerar den kost som folk hade innan de inlemmades i
den globala ekonomin får vi också en rätt bra bild av vilken kost som har varit
effektiv utifrån de lokala förutsättningarna. Det betyder allt ifrån en starkt
animaliedominerad kost hos massajer och mongoler till en i huvudsak växtbaserad
kost i de asiatiska risodlingskulturerna. Diskussioner om hur mycket animalier
i kosten som är lämpligt bör föras uitifrån de lokala förhållandena och inte
utifrån globala generaliseringar. En studie
från Sverige av Elin Röös m.fl. kommer till relativt liknande resultat som
denna amerikanska studie.
Som med alla
liknande studier är det viktigt att ha klart för sig de antaganden ochbegränsningar som görs. Studien diskuterar bara markanvändning, inte utsläpp av
växthusgaser eller närsalter inte heller vattenförbrukning eller
energiförbrukning. Studien kan således inte vara underlag för påståenden om
vilken kost som ”är bra för miljön”. Studien ger inte heller stöd för min rubrik, men vad gör man inte för att locka läsare?
Studien jämför den
nuvarande amerikanska kosten med nio andra varianter, alla med en
näringssammansättning som motsvarar de amerikanska rekommendationerna.
Jordbruksmarken har delats in i tre pooler, permanent betesmark, åker med
perenna grödor och öppen åker, och effekten på alla tre har beräknats. Detta är
rätt okomplicerat vad gäller den permanenta betesmarken, denna är olämplig för
odling för att det är för torrt, för brant, för blött, för kallt, eller för att
den finns i naturreservat. Sådan mark används i princip bara av idisslande djur
eller hästar. Behovet av denna mark försvinner helt vid en vegansk kost och i
forskarnas modeller används den inte heller i de laktovegetariska alternativen.
Då betesmarkens areal är mycket stor — mer än dubbla arealen åker — är det
mycket viktigt att räkna den för sig.
Uppdelningen
mellan öppen åker och åker med permanenta grödor är inte lika enkel. Cirka 29%
av det som klassas som ”åker” (cropland) i USA har fleråriga grödor, främst
bete eller gräs, klöver eller lucern för foder. Forskarna har (av för mig okänd
anledning) valt att räkna in fleråriga frukt och nötodlingar i kategorin
åkermark men inte som fleråriga. Forskarna diskuterar att man inte bara kan
förutsätta att dessa betesmarker och höodlingar kan odlas upp, eftersom de
fyller flera viktiga funktioner i odlingsssystemet, bl.a. kontroll av
erosionen. Det vill säga, man kan inte förutsätta att marken i ett veganskt
scenario skulle kunna odlas upp och därigenom föda fler människor. Men det är
likväl lite svårt att se att denna kategori skall behandlas som helt skild från
den andra odlade marken.
En annan svaghet
med studien är att den inte tar med köttet från mjölkkor, tjurar och kalvar i beräkningarna
för den laktovegetariska kosten. Det är trots allt inte sannolikt att det bara
skulle kastas.
Vidare byggar man på
antagandet att folk kommer att äta en nyttig kost med rätt innehåll av protein,
kolhydrater och fett, men som vi alla vet så är det inte fallet i verkligheten.
Möjligen är den invändningen lika giltig för alla de olika kostmodellerna så
att den inte förändrar jämförelsen mellan kosterna. Modellerna är inte heller
dynamiska och tar t.ex. inte hänsyn till de förändringar i produktionsteknik
som de förändrade marknadsförhållandena skulle leda till, t.ex. förändringar i
fördelningen mellan djurslagen. Dessa invändningar gäller i princip alla
andra likande studier.
Beräkningarna
handlar bara om användning av åker för att föda den amerikanska befolkningen
och tar inte hänsyn till att USA har mycket stora odlingar av etanol samt en
jättelik export. Om man räknar med en viss etanolproduktion, eller produktion
av biodiesel i kalkylerna kommer stora mängder foder produceras som en
restprodukt, vilket i sin tur gör kosten med animalier mindre resurskrävande.
Min allra största
invändning most studien är att den, som alla andra ”jordbruk och kost-studier”
resonerar runt jordbruksproduktionen som om den vore konsumtionsdriven, medan
jordbruket snarast är produktionsdrivet.
Värdet av studien,
i mitt tycke, är att den tydliggör att animalieproduktion kan vara väl så
effektiv och resurssnål om den görs på rätt sätt och i rätt omfattning. Detta
gäller heller inte bara markanvändning vilket jag skall ta upp i en kommande
artikel.
Läs också:
No comments:
Post a Comment