Marknadsmekanismer kan inte lösa miljöproblemen

Jordbruksproduktionen dominerar mer än halva biosfären på land. Jordbruket har direkt och indirekt påverkan på nästan alla stora miljöfrågor från växthuseffekten till den biologiska mångfalden. Därför är hur vi driver jordbruk en av de absolut viktigaste miljöfrågorna. 

Stora delar av miljörörelsen och internationella organisationer driver tesen att marknaden skall lösa dessa problem, antingen genom att sätta pris på miljöskador och tjänster eller genom att konsumenten skall välja miljövänligt. Men marknadsmekanismer har inte är lösningen på jordbrukets miljöpåverkan. 

I Japan beräknas värdet av jordbruksproduktionen vara cirka 650 miljarder kronor och värdet av jordbrukets positiva miljöpåverkan, de sk ekosystemtjänsterna, är nästan lika stora. Någon liknande beräkning har jag inte sett för Sverige. Om vi ser till värdet av de miljöersättningar som svenska jordbrukare får idag så uppgår det till knappa 2 miljarder per år, det är mindre än en fjärdedel av jordbruksstödet, och det motsvarar mindre än 5 procent av värdet av jordbruksprodukterna. Det är uppenbart att ersättningar i den storleksordningen spelar en mindre roll för hur jordbruket kommer att drivas, även om de har gjort stor nytta i vissa bygder. 

Den offentliga utredningen för att synliggöra värdet av ekosystemtjänster konstaterade också nyligen att en värdering i pengar inte fungerar i komplexa situationer som omfattar många olika ekosystemtjänster eller där det finns skilda övertygelser om vilka värden som är viktigast. Det här gäller i högsta grad jordbruket som påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner. Jordbruket orsakar stora externa kostnader, ofta i storleksordningen några tusenlappar per hektar. 

Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad. 

Livsmedelsverket fann år 2010 att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om. Frågan är vad det kostar? Kostnaderna finns i vilket fall som helst inte med på kvittot från ICA. 

För att ekonomiska styrmedel i jordbruket verkligen skall bli styrmedel behöver de höjas väldigt mycket, till en nivå där deras totala volym kanske är lika stor som det totala produktvärdet. Men det saknas helt politisk vilja att göra det, eftersom det inte går att förena med den frihandelsdogmatism som styrt Sveriges hållning på jordbruksområdet i mer än 20 år. 

Att vänta på att globala förhandlingar skall lösa problemet är helt verklighetsfrämmande och Sverige har heller inte tagit några sådana initiativ heller, vare sig i FN eller i EU. I själva verket har utvecklingen gått åt motsatt håll. Den tidigare regeringen minskade de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade till exempel för konstgödsel. Anledningen var som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”. Just nu driver LRF frågan att svenska miljö- och djurskyddsregler, tex att kor skall få gå på bete, skall slopas för att skapa ”rättvis konkurrens”. 

Insikten om detta gör att många sätter sin tro till en annan marknadslösning, att konsumenterna av egen kraft kommer att välja det som är bäst för miljön, till exempel köpa ekologiskt, lokalt och småskaligt. Visst är det bra att göra miljösmarta konsumentval, men trots att stora delar av Sveriges befolkning säger sig föredra svenskt, ekologiskt och lokalt så talar statistiken ett annat språk, inte ens fem procent av de varor som säljs är ekologiskt producerade, och importen ökar. 

När vi väljer bland de 20 000 produkterna på stormarknadens hylla kan man få intrycket att våra val är oändliga. Men de flesta valen har redan gjorts av staten, bönderna och av de stora livsmedelsföretagen. Det som styr böndernas val är en stenhård priskonkurrens snarare än konsumenternas val. Därför kommer marknadslösningar på jordbrukets miljöproblem endast att spela en marginell roll för den stora omvandling av jordbruket och hela vår livsmedelsproduktion som vi behöver. 

(debattartikel i Miljöaktuellt 29 januari 2015) 


Artikeln betyder inte att marknadsmekanismer är helt verkningslösa. Men att de är helt otillräckliga. Om vi överbetonar deras betydelse riskerar att missa andra mer verkningsfulla åtgärder. Som en del av verktygslådan är de helt OK...Läs liknande inlägg om detta.