Det är ingen brist på mat

När vissa jordbrukexperter förespråkar ökad användning av genmodifiering eller argumenterar för att vi inte bör odla ekologiskt för att skördarna minskar, missar de vad som reglerar världsproduktionen av mat. I själva verket kan både ekologiska och konventionella bönder i så gott som alla fall öka sina skördar. Men de gör det inte för att det inte lönar sig.

Jordbruksdebatten är ofta märklig. Allra märkligast är den i frågan om hur vi skall föda världens befolkning. Det låter som om det är brist på mat i världen, som att bönderna inte riktigt hinner med, och att vi måste driva ett resurskrävande industrijordbruk. Men det är helt fel. Det som reglerar hur mycket mat som finns och vem som får äta den är marknaden och politiska styrmedel.

Globalt sett produceras ungefär 5600 kalorier (kcal) per person och dag på världens åkrar. Av dessa används cirka 1500 kalorier till djurfoder, knappa 1000 kalorier försvinner som avfall eller förstörs i lagring, nästan 500 kalorier används till biobränsle. Sen avgår det mindre mängder för utsäde och till industrin. Samtidigt bidrar animalier, fisk och vilda produkter med cirka 500 kalorier. Totalt sett finns det kvar 2800 kalorier per person, vilket är långt över det genomsnittliga energibehovet. Likväl går en knapp miljard människor hungriga till sängs varje dag.

Jag har besökt många småbönder i fattiga länder som skulle ha kunnat öka sina skördar med bättre ogräsrensning, bättre utsäde, och kompostering av skörderester eller insamlande av regnvatten för bevattning. På samma sätt så skulle de mest högavkastande holländska tomatodlingarna – som redan skördar otroliga 60 kg tomater per kvadratmeter – öka sin skörd till det dubbla med existerande teknik för helt slutna odlingssystem. I båda fallen gör de det inte – för att det inte lönar sig.

Det finns de som hävdar att hungern beror på för stor köttkonsumtion, användning av bio-bränsle eller att vi slänger för mycket mat. Men även de missar vad som avgör vem som får äta sig mätt. Den kraftigt ökade köttkonsumtionen är inte i första hand ett resultat av förändrade konsumentpreferenser utan att spannmål blivit så mycket billigare – den globala ökningen av köttkonsumtionen är i form av kyckling och gris, de djurslag som passar bäst att föda upp på spannmål och soja. Det stora slöseriet på mat – att kanske en fjärdedel av all mat slängs i konsumentledet – är ytterligare ett tecken på att mat är billig. De kraftiga satsningarna på biobränslen har inte i första hand drivits på av miljöskäl, utan för att skapa avsättning för det stora överskott av spannmål och socker som industrijordbruket orsakar.

Det är vare sig för liten produktion eller slösaktig konsumtion som är problemet. I den globala marknadsekonomin får den som har pengar äta. De fattiga kan få tillräckligt med mat genom direkta bidrag, genom att få resurser att odla sin egen mat, eller genom förändringar i de omständigheter som gör dem fattiga. Huvuddelen av de som är hungriga idag bor på landsbygden. Brasilien hade många hungriga människor samtidigt som man exporterade stora mängder mat. En kombination av satsning på småbönder, jordreform och direkt bidrag till fattiga hushåll har i stort utrotat svält i Brasilien.

Frihandeln predikas som vägen ut ur fattigdom för världens fattiga bönder, men Brasiliens export av soja och kött och Kenyas framgångsrika blomsterindustri har drivits av jätteföretag som våldtagit landskapet, och inte av fattiga småbrukare. Och de fattigaste länder har blivit nettoimportörer av mat de senaste årtiondena. Frihandelsförespråkarna glömmer att mekanisering och ojämlikhet gjort konkurrensen så snedvriden att billig arbetskraft inte längre är en särskilt viktig konkurrensfördel i det mesta jordbruk – att de rika ländernas bönder också får statligt stöd gör ju inte det hela bättre. Jordbruk är idag så kapitalintensivt att det är tillgång på kapital som är den begränsande faktorn i många fall. De fattiga är fattiga just för att de saknar kapital.

Ökad produktion i de rika länderna framställs ibland som en moralisk skyldighet för att föda de svältande. I själva verket bidrar den ökade strömmen av billig mat till u-länderna att underminera de ländernas jordbruk, och bidrar på så sätt till att skapa svält snarare än att hindra den.

Vem som inte får äta och vem som äter för mycket är en ekonomisk och politisk fråga.

(publicerad i Svenska Dagbladet 28 januari 2015)