Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning

På bymarknaden, kvinnor säljer sorghumöl i Karamoja

Nyligen besökte jag Karamajongfolket i nordöstra Uganda. Detta nomadiserande folk på en halv miljon människor är beryktat för att vara våldsamt och underutvecklat. Staten och biståndsorganisationer försöker få dem fast bosatta och deras barn att gå i skolan. De flesta biståndsprojekt såg ut att misslyckas, ett barn av hundra gick verkligen i mellanstadiet och ekonomin verkade mest drivas av ölbryggning samt miljö- och hälsofarlig guldbrytning. En insats verkade lyckas, den med vedsparande spisar. Sådana har varit biståndsälsklingar i årtionden eftersom de både sparar skog och minskar mödan för kvinnor och barn att samla ved. När jag frågade en kvinna om hur hon använde tiden som hon sparade på att inte behöva samla in så mycket ved, svarade hon ”jag samlar in lika mycket ved som tidigare, men jag säljer veden jag inte behöver”. Utan tvekan var den vedsparande spisen en lyckad insats då den ökade inkomsterna, men den sparade inte vare sig skog eller arbete.

Detta är en av många varianter på det som kallas Jevons paradox (ibland kallas det också rekyleffekten). I boken The Coal Question (1865) beskrev den engelske ekonomen Jevons hur användningen av stenkol ökade starkt efter James Watt’s förbättringar av ångmaskinen. Från början användes ångmaskiner främst för att driva pumpar i kolgruvor där koltillgången var i det närmaste oändligt och priset mycket lågt. När effektiviteten ökade kunde de användas som kraftkälla till sågverk, smedjor, kvarnar och industrier. I stället för att spara kol resulterade Watt’s förbättringar i den industriella revolutionen och kolbrytningen i England gick från 5 miljoner ton 1750 till 250 miljoner ton hundrafemtio år senare.

Och så har det fortsatt. Trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. Många diskuterar det som att den ekonomiska tillväxten driver konsumtionen snabbare än vad effektiviseringarna hinner med att minska förbrukningen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, så nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den.

Många hävdar att övergången till ett så kallat tjänstesamhälle skulle minska resursförbrukningen. I tjänstesamhället kommer vi klippa varandras hår och servera mat istället för att bygga bilar och avverka skog. Men det resonemanget bortser ofta från att vi konsumerar prylar tillverkade i andra länder. Sveriges utsläpp av koldioxid har till exempel minskat med 20 procent sedan 1990, men de totala utsläppen som orsakas av svenskars konsumtion har i själva verket ökat 15 procent under samma tid, därför att vi shoppar mängder av prylar som tillverkas i Kina, vi importerar mängder av sojabönor från Brasilien och flyger utomlands mer än någonsin förr.

Vår oförmåga att se saker i ett större perspektiv förvirrar oss. Bara för att en bilarbetare förbrukar mer resurser på sin arbetsplats än vad en frisör gör är det inte sagt att hen förbrukar mer resurser totalt. Bilarbetaren och frisören kommer att köpa samma saker, åka på utlandssemester, få håret klippt och köra lika mycket bil. I den mån bilarbetare förbrukar mer än frisörer är det för att de är mer välavlönade än frisörer. Och en svensk börsmäklare kommer använda mycket mer resurser än den svenske bilarbetaren – helt enkelt för att hen tjänar mer. Den tiondelen av befolkningen som tjänar mest orsakar nästan fyra gånger mer utsläpp av växthusgaser än den tiondel som tjänar minst.

Stora jordbruk använder både mindre arbete och mindre maskinkraft per kg spannmål än mindre gårdar. Det är denna effektivitet som gör att de konkurrerar ut små gårdar, inte att de får högre skörd. På samma sätt förbrukar bonden som kör sina gårdsystade ostar till bondens marknad långt mycket mer energi och arbete per kg transporterad vara än världens största fartyg, Mærsk Mc-Kinney Møller, där 20 besättningsmän transporterar ofattbara 18000 containers (det motsvarar 1 miljard coca-cola burkar) över oceanerna.

Trots denna effektivitet så ökar resursförbrukningen. Det räcker inte med att bara förklara det med konsumtionen. En annan del av förklaringen ligger i själva produktionen, i det faktum att de flesta jobbar. Om en av två anställda ersätts med en ny maskin, så kommer hälften av allt arbete sparas, och om maskinen gör ett bra jobb kommer man samtidigt spara material, energi mm – per producerad enhet, men inte per arbetstimme. Även om arbetslöshet varit ett återkommande resultat av rationaliseringar, så har den arbetskraft som frigjorts i stort sysselsatts i nya näringar. Och den personen kommer att arbeta enligt samma logik i sitt nya jobb, dvs öka insatsen av resurser per arbetstimme för att öka produktionen per arbetstimme. Samtidigt som produktiviteten per anställd i tex jordbruk ökat upp till femtio gånger är nu är långt mycket fler människor sysselsatta med att sälja mat, laga mat eller servera mat än att odla den, och jordbruket står nu för en liten del av energiförbrukningen i livsmedelskedjan. På det sättet ökar den totala resursförbrukningen trots att vi använder resurserna effektivare per enhet.

Vi skulle kunna undvika dessa effekter om folk i stället växlade ut ökad arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Men få människor verkar beredda att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer.

Men det är inte bara enskildas konsumtion och arbete som driver resursförbrukningen. Minst lika viktiga är två andra drivkrafter i den kapitalistiska marknadsekonomin, konkurrens och vinstkrav. För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. Det i sin tur leder till billigare produktion vilken driver ökad försäljning och konsumtion. Och för kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inget alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, eftersom det är i dessa som verkliga mervärden skapas.

Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av kombinationen av ökad konsumtion, marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den knappast leda till mindre tryck på naturens resurser, snarare mer.

Publicerad i Klimatmagasinet Effekt 4/2014

Läs också:

Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?

Tillväxt, symptom eller PROBLEMET

PS: jag ser att Kajsa Borgnäs skrev ett inlägg på DN Debatt för ett år sedan vilket innehåller en liknande diskussion som mitt.