Varför (den oreglerade) marknaden är en dysfunktionell evolutionär mekanism

Det finns en bestickande likhet mellan utvecklingslärans och marknadsekonomins grundläggande tankar. Att det är organismens egenintresse som driver utvecklingen. I sina mer extrema former uttryckta som socio-biologi och ekonomism. Men hur är det egentligen med marknadens urval av produkter och beteenden. Leder det till att resultaten är optimala för mänskligheten, eller ens för den som gör valen?  

Det finns mängder av exempel på att det lönar sig att släppa ut dåligt testade produkter på marknaden, eller produkter eller tjänster av dåligt kvalitet. Det vet alla som har åkt taxi. Det är bara genom att skapa en långsiktig relation till en viss taxi chaufför eller ett visst bolag som man kan försäkra sig om en anständig service. Det finns inga samhällen som tillåter försäljning av läkemedel som inte har genomgått av samhället definierade tester. Offentliga inköp (den största av alla sk marknader) bygger på långsiktiga kontrakt mellan säljare och köpare och inte på någon fri marknad där fria aktörer ständigt tar beslut om att köpa eller inte köpa. Och så fungerar de flesta transaktioner mellan företag också. 

Vi kan också gå till de mer fundamentala varorna och tjänsterna, mat och arbetskraft. Det finns i princip inga länder som har en "fri" arbetsmarknad. Det beror på att de kortsiktiga vinsterna man kan uppnå av att t.ex. betala svältlöner helt underminerar samhällets stabilitet, förutom att det är förödande för den enskilde. 

Vi ser hur matproduktionen har drivits att misshandla djur för kortsiktiga marknadsfördelar, dvs. det lönar sig att driva en oetisk produktion. Användningen av konstgödsel av en enskild bonde leder till ökade skördar för denne, och hon kan då konkurrera ut andra bönder vilka inte använder den tekniken. Det leder då till att alla bönder ”tvingas” använda konstgödsel för att hänga med. Att det leder till föroreningar av vatten, sämre kvalitet på produkterna klarar inte marknaden av att reglera i någon större utsträckning. I torra länder så pumpar bönder grundvatten för bevattning. När antalet bönder är tillräckligt stort, så sjunker grundvattnet för varje år (enligt uppgift 2-3 meter per år i delar av Kina och Indien). Allas produktion blir mindre och mindre effektiv, men konkurrensen tvingar dem att borra djupare och djupare. Den samhälleliga lösningen är självfallet att reglera vattenuttagen, fördela vattnet mellan bönderna och odla mer torktåliga grödor.  

Hur bra den vinstdrivande marknaden är på att organisera äldrevård och skolor ser vi ju hela tiden. Det är intressant att se hur många marknadsliberaler som anser att skolor och vård inte skall få drivas med vinstintresse – men det är ju vinstintresset som är den grundläggande idén bakom marknadsekonomin i den tappning vi känner den, en marknad utan vinstintresse är knappast en ”marknad” i dagens mening. Däremot var ju många ”marknader” sådan historiskt, dvs priser och annat var strikt reglerade.  

Det finns ju i själva verket en oändlig rad med sådana exempel. De kallas ofta ”marknadsmisslyckande”, återigen ett uttryck för att marknaden är normen. Eftersom marknaden numera (så var det ju inte tidigare i historien) är normen, så behöver den som förespråkar en marknadsmässig distribution (av allt från skruvar till utsläppsrätter och utbildning) inte på något sätt bevisa att det är optimalt. Däremot måste alla andra bevisa hur deras lösningar skulle kunna fungera. 

Tränger vi djupare in frågan så ser vi att inte heller evolutionens mekanismer faktiskt skapar ett bra resultat för arterna. Om så vore fallet så skulle dinosaurierna aldrig ha dött ut. Man räknar med att 99 procent av alla arter har dött ut. Och det är ju inte någon vidare meritförteckning för det naturliga urvalet. Det är möjligt att marknadens och naturens ”naturliga urval” är precis lika dysfunktionella?