Tillit byggs både underifrån och uppifrån

Sammanhållning är avgörande för vår förmåga att klara av kriser. Precis som med livsmedelsförsörjningen måste detta fungera i fredstid och inte bara vara något som plockas fram i kris. Den insikten har gruppen i Bengtsheden som ETC nyhetsmagasin rapporterade om i nr 51. Deras arbete skapar tillit. Att det är roligt och meningsfullt gör det inte sämre. Sverige har fortsatt, i ett internationellt perspektiv, hög tillit, men den minskar enligt SOM-institutet bland de som har sämre hälsa eller är arbetslösa.

Tyvärr lyser detta så gott som helt med sin frånvaro i MSB:s 32-sidiga broschyr ”Om krisen eller kriget kommer”. Den domineras av krigsretorik, och även om det inte är syftet så kan detta också undergräva tilliten i samhället. Man skriver att främmande makt eller andra aktörer kan “väcka starka känslor kring en fråga för att göra oss oroliga eller misstänksamma mot varandra”. Frågan är om det inte är just det som både regeringen och media ägnar sig åt när man snabbt tolkar avgrävda kablar, inbrott i vattentorn eller foton tagna vid skjutfält som indikationer på aggression riktad mot Sverige. För några årtionden sedan var det ubåtar som sågs överallt. Den retorik som används runt invandring, misstänkt terrorism, militära hot eller gängkriminalitet bidrar starkt till att skapa otrygghet i vårt land.

Mycket av tilliten byggs underifrån i vardagsliv, på arbetsplatser och föreningar. I det perspektivet är minskningen av personliga möten i allt från handeln till kontakten med företag och myndigheter problematisk. Inte bara vad vi gör utan också hur vi talar om eller med andra människor betyder mycket. Genom att kalla den som röstar på Sverigedemokraterna för nazist, köttätare för mördare, den som kritiserar Sveriges medlemskap i Nato för förrädare, den som kritiserar Israels folkmord på palestinier för antisemit eller klimataktivister för terrorister, avhumaniserar och demoniserar man den andre. Det är en klassisk strategi för de som vill skapa syndabockar – och en nödvändig ingrediens för krig, långvariga konflikter och folkmord.

Det betyder inte att man stillatigande ska acceptera åsikter eller beteenden man anser är felaktiga eller skadliga. Man kan göra det utan att tillskriva andra ondskefulla avsikter, och man kan anstränga sig för att förstå varför en medmänniska kan ha helt annorlunda åsikter än man själv har.

Social sammanhållning byggs dock inte bara underifrån utan också uppifrån: hur staten och andra mäktiga krafter agerar har stor inverkan. Trots sina brister var folkhemsprojektet ett uttryck för solidaritet och sammanhållning. Med ökade klyftor minskar tilliten och när de som redan har de sämre ställt får bära huvudbördan av en viss politik, exempelvis klimatpolitiken, minskar den än mer. Andra faktorer, bland många, som bidrar till minskande tillit är bristande integration, en skol- och bostadspolitik som ökar segregationen, en kriminalpolitik som betonar straff, långvarig inlåsning och angiverilagar.

För den sociala sammanhållningen är det viktigt att de som bryter mot lagar lagförs. Men politiken med hårdare straff som lett till att bristen på fängelseplatser överstiger bristen på bostäder i Stockholms innerstad har gått alldeles för långt. När den som straffas inte erbjuds en realistisk väg tillbaks kan heller ingen tillit skapas, vare sig hos brottsoffer, förövare eller samhället i stort.

Det är samtidigt farligt att ha en obegränsad tillit till statsmakten, ditt parti, eller andra auktoriteter. Som Nina Björk påtalar i sin krönika i ETC nyhetsmagasin 13 december leder det till oreflekterat grupptänkande och konformism. Det är en svårt men viktigt att kampen för ett bättre samhälle utmanar rådande normer och samtidigt arbetar för en ökad gemenskap. Genom att bygga lokal gemenskap runt omställning, hållbarhet och resiliens kan vi bygga tillit underifrån och genom att ställa krav på politiken för ett mer solidariskt samhälle bygger vi den uppifrån. Vissa föredrar det handgripligt lokala, andra det politiska, båda behövs. 

Ursprungligen publicerad som ledare med rubriken Om solidariteten eller gemenskapen kommer i ETC Nyhetsmagasin 8 januari. 

Den så kallade Tisdagsklubben publicerade en debattartikel i Aftonbladet samma dag som delvis tog upp samma frågor: "Demokratins förfall börjar sällan med stora, dramatiska händelser. Det börjar med små sprickor. När retoriken hårdnar, institutioner ifrågasätts och människor vänder ryggen åt det offentliga samtalet, växer de sig allt större. " 

Just de där små sprickorna är intressanta. Det är ju inte bara i demokratin det syns små sprickor utan i samhällets infrastruktur (ja en del av sprickorna är stora också....) och i ekonomin.

Hur skulle den autonoma ekonomin fungera?

Joseph Sarova städar en strand i Mombasa, photo: Gunnar Rundgren

I och med framstegen med robotisering och artificiell intelligens börjar många fantisera om helt autonoma system och en framtid där AI inte bara kan göra jobbet själva utan också kan reproducera sig själva och skaffa sin egen energi, det vill säga göra det som alla levande organismer gör. För ett sådant system skulle det inte finnas någon poäng med att förslava oss eftersom vårt arbete inte skulle behövas. Om något system är så smart så skulle det snarare göra sig av med oss, kanske använda oss som råvarukälla där man extraherar de molekyler som behövs för annat. Eller konkurrera ut oss i kampen om andra resurser, precis som vi själva har gjort med tusentals andra arter. Det låter ganska trist. Men jag är inte överdrivet oroad för att vi skall hamna där, av skäl som jag återkommer till.

Låt oss istället ta ett något mindre drastiskt scenario, där AI, robotar och autonoma system ”outperform humans at most economically valuable work” som OpenAi uttrycker det. Hur skulle en sådan ekonomi se ut och hur skulle samhället fungera?

Det märks att det är tekniker och inte ekonomer som formulerar deras tankar eftersom det finns en inneboende motsägelse i ekonomiska termer i detta påstående. Om autonoma system är så effektiva som hävdas så kommer de uppgifter de utför bli väldigt billiga, som en googlesökning eller att lyssna på radio. Och det arbetet som är väldigt billigt är inte längre ekonomiskt värdefullt (det kan ju vara viktigt ändå, som nyheter på radion eller syret i luften som ju inte alls har något ekonomiskt värde).

Om autonoma system blir så effektiva som vissa hävdar kommer de inte att producera något ekonomisk värde att tala om. 

I en ekonomi med konkurrens som fungerar enligt läroboken skulle därför dessa varor och tjänster inte kunna generera några vinster att tala om, inget förädlingsvärde i ekonomiska termer.* Därför skulle de heller inte kunna skapa några skatteintäkter. Men det är kanske inget problem eftersom den offentliga sektorns arbete också skulle vara mer eller mindre bortrationaliserat.  En robotskatt som föreslagits av bland annat Bill Gates och Birger Schlaug (ett högst otippat radarpar!) skulle i och för sig kunna generera skatteintäkter. Men frågan är om det finns köpkraft för det som de autonoma systemen producerar? Det beror i sin tur på om det skapas nya arbeten eller inte.

Historien visar att tidigare mekaniseringar och automatiseringar inte har lett till massarbetslöshet. Innan mekaniseringen sysslade 90 procent av befolkningen med jordbruk**, nu är det två procent. Jordbruksmekaniseringen gjorde det möjligt att utveckla andra näringar och de framväxande industrierna skrek efter folk. I ett senare steg gjorde en ökad automation inom industrin att många serviceyrken växte fram. Den situationen finns inte riktigt nu, särskilt inte globalt. En anledning till att många u-länder inte kommer ur sin fattigdomsfälla är att det inte finns samma möjlighet till mass-sysselsättning i industrier, eftersom industriproduktionen har blivit så effektiv (vilket ju också är anledningen till att så få människor i Sverige jobbar i industrin), och de har ännu mindre möjligheter att hoppa direkt till en högkvalificerad tjänsteekonomi.

Visst finns det brist på folk i vård och omsorg samt i de kvarvarande hantverksyrkena, men om de autonoma systemen håller vad de lovar så kommer de även där kunna ta över det mesta arbete.  Tidigare har man sagt att automation skulle ge folk möjlighet att jobba med kreativa arbeten, men det verkar som att AI gör ännu snabbare insteg i de kreativa yrkena än i industrin eller vården. Många säger att människor kan ägna sig åt mer kvalificerade sysslor, men vad är det? Redan idag är det en betydlig överproduktion av utbildade människor i de avancerade ekonomierna, dvs det finns inte jobb som svarar mot det stora antalet högutbildade.  

Så frågan ställer sig vad alla människor skall göra. Historien visar förvisso att människor snabbt utvecklat nya sysselsättningar och nya behov. Vem anade för trettio år sedan hur mobiltelefoner och sociala medier skulle bli sådana viktiga delar av människors liv (om de nu verkligen är det)? Skillnaden mot tidigare perioder är − om AI-löftena har verklig substans− att det inte bara kommer bli enormt stora förändringar, det kommer också gå mycket fort. Kommer AI isället för att driva ytterligare sysselsättning göra att vi (äntligen!?) kan jobba mycket mindre?

Låt oss anta att arbetstiden skulle kunna minskas till 5-10 timmar i veckan. Även om många drömmer om mer ledigt och egentid så är vi människor predisponerande för att vara i arbetet (däremot inte i lönearbete) och de flesta ser också ett värde i att vara behövda. Men för vad skulle vi behövas? Och om vi inte är behövda, vem skall då betala löner? Visst, vi kan odla vår mat, bygga våra hus och laga våra kläder. Det kan vi ju göra nu också och jag tycker att det är en hedervärd utveckling. Men den genererar inga mervärden och det är därför svårt att se hur en sådan självförsörjningsekonomi skulle kunna samexistera med en högteknologisk AI-ekonomi, sådan parallell existens av helt skilda ekonomier har inte fungerat bra någon annanstans.***

Om AI-löftena hålls utan att ekonomin kraschar och att en stor del av befolkningen sjunker ner i absolut fattigdom, kommer det innebära en exceptionellt ökad produktion och konsumtion. 

Även om AI och autonoma system kanske i ett begränsat perspektiv kan leda till en mer miljövänlig produktion genom smarta elnät eller en högre grad av återvinning, så skulle de på samhällsnivå ändå leda till en kraftigt ökad resursförbrukning. Om AI-löftena hålls utan att ekonomin kraschar och att en stor del av befolkningen sjunker ner i absolut fattigdom, kommer det innebära en exceptionellt ökad produktion och konsumtion. Om folk jobbar mindre kommer de med största sannolikhet att resa mer, något som är mycket resurskrävande. Om folk jobbar lika mycket fast i helt nya näringar, kommer dessa näringars resursförbrukning lägga sig ovanpå den existerande resursförbrukningen precis som industrins resursförbrukning lades på lantbrukets och den så kallade tjänsteekonomins resursförbrukning har lagts ovanpå industrisamhällets resursförbrukning.