Sunday, 13 August 2017

Svar på tal

Egentligen skulle jag ha fortsatt att skriva den serie om matens miljöpåverkan som jag började förra veckan, Miljöpåverkan i livsmedelskedjan.

Men något kom emellan...Vi skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet som publicerades i torsdag under rubriken Bättre för klimatet med fler betande köttdjur.  Artiklen har i dagsläget delats mer än 17000 gånger på facebook och vi har fått mycket beröm för den. 

Inte helt förvånande har vi också fått en hel del kritik. Intressant nog kommer de negativa reaktionerna nästan uteslutande från dem som inte anser att man skall äta kött alls, eller i alla fall väldigt mycket mindre kött. Däremot uteblev kritik från den intensiva djurhållningen, trots att udden i artikeln var mer riktad mot den än mot de som förespråkar att det är helt fel att äta kött.

Vår artikel handlade om klimatpåverkan från uppfödning av idisslare på betesmarker. Den handlade inte om det etiskt försvarbara i att äta djur överhuvudtaget. Jag anser att det är försvarbart, andra anser inte det. Jag kan respektera att vi har olika åsikter om detta, men att använda dåligt underbyggda argument om klimatfrågan, arealanvändningen, vattenanvändningen eller regnskogsavverkningar mot att äta djur innebär i mitt tycke att man försvagar de etiska argumenten. Om det är fel att äta djur så är det fel oavsett om djuren är bra eller dåliga i olika avseenden.

Flera kommentatorer blandar ihop den uppfödning vi pratar om med intensivutfodrade mjölkdjur som äter mycket spannmål och kraftfoder. Andra säger att det är möjligt att betesmarken binder kol, men kor rapar metan - de har uppenbarligen inte läst artikeln.

I stora delar av världen kan man föda upp djur året om på bete, medan i Sverige, kommer betesuppfödning  alltid innebära ett behov av vinterfoder. Förr skördades sådant på olika typer av ängar, våtmarker och i skogen genom lövtäkt mm. I det moderna jordbruket kommer vinterfodret huvudsakligen från åkermark. Därför kommer det "gå åt" en del åkermark också för ett betesbaserat jordbruk, och det kommer finnas klimateffekter av detta.

Men en betesbaserad produktion av får, getter eller kor kan ske med klöver och gräs som huvudsakligt eller enda foder. Ett sådant foder odlas i fleråriga vallar. Dessa utgör ett mycket positivt inslag i jordbruket och ökar skörden av andra grödor. 

Vissa har tolkat artikeln som att vi propagerar för ökad eller oförändrad köttkonsumtion, men det är inte alls fallet. Vi skrev uttryckligen att vi tycker att konsumtionen av det intensivuppfödda köttet borde minska och att betesbaserat nötkött skulle kunna ersätta det som idag inte är betesbaserat. Kött från får och nöt utgör idag en mindre del av det kött som hamnar på svenskarnas tallrikar. 

Andra har tolkat artikeln som att vi diskuterar global konsumtion och produktion, men för den som läst artikeln är det rätt uppenbart att vi diskuterar förhållandena i Sverige. I stort tycker vi att man skall äta mat som kan produceras där man bor, tanken att alla skall äta detsamma är felaktig ur ekologiskt, ekonomisk och kulturellt perspektiv. Vårt klimat och våra markresurser är lämpade för en relativt hög animaliekonsumtion. Men om man nu tänker globalt kan det vara värt att tänka på att det finns cirka 4500 m2 betesmark per person i världen, medan vi i Sverige har övergivit betesmarken i så stor utsträckning att vi bara har en tiondel så mycket betesmark. 

"En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens."Skrev vi, och många kritiker har skjutit in sig på denna mening. Det är ingen tillfällighet att vi använder "skulle sannolikt" och "i nivå med dagens" och inte hänvisar till forskning. Påståendet grundar sig på dels på en överslagsberäkning och dels på en forskningsartikel.  

Cirka hälften av allt nötkött som konsumeras (rättat, se kommentar) i Sverige är svenskt. Av detta uppskattar vi att hälften kommer från en produktion som är betesbaserad, det rör sig om nästan all dikoproduktion och en hel del djur från mjölkproduktionen som inte är mjölkande kor. Dvs, en fjärdedel av dagens nötköttskonsumtion + i stort sett allt svenskt fårkött kommer från betesdrift. Om vi ökar betesmarkerna mer än fyra gånger borde det ge ungefär fyra gånger så mycket kött. 

I en forskningsartikel så beräknar Elin Röös m.fl hur kosten skulle kunna se ut om animaliekonsumtionen begränsas av tillgången på 450 000 hektar bete samt de rester från annan odling som inte är direkt användbara för humankonsumtion. De presenterar tre olika scenario som beskrivs här. I ett av scenariona blir det cirka 200 g nötkött per person och vecka. (I artikeln är det 150 g, men det är räknat på 13,5 miljoner innevånare och inte på de 10 miljoner vi faktiskt är). Det är alltså mer än 10 kg per person och år. Idag konsumeras cirka 15 kg nöt och lamm per år (det finns en stor förvirring runt köttkonsumtionen då man ibland uppger slaktad vikt och ibland det som faktiskt äts). Vid en kraftig utökning av betesmarkerna är det sannolikt att vi kan producera minst denna kvantitet. 

Det är i själva verket vinterfodret som är det begränsande för betesdriften och inte betet. Och jordbruk är dynamiska system där man aldrig kan ändra bara en sak, därför kan man inte räkna ut de här sakerna med någon stor säkerhet. Men med stöd av ovan får man nog säga att vi har rätt bra på fötterna. 

Däremot är det möjligt att mjölkproduktionen skulle minska en hel del om vi gick över till en betesbaserad drift. Helt säkert skulle avkastningen per ko minska rejält, men det skulle i och för sig kunna kompensera med fler kor (vilka i sin tur föder fler kalvar vilka skulle födas upp för slakt). 

"Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk." Detta yttrande har också retat upp många. Uttalandet handlar om klimatpåverkan inte andra egenskaper hos dessa livsmedel. Stödet för påståendet är helt enkelt artikelns huvudbudskap att "De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet." Kyckling, sojaproteiner, havredryck och "vanlig" mjölk har helt enkelt större klimatpåverkan. 

Några hävdar att skog minsann binder mer kol än betesmark. Påståendet är kanske riktigt, kanske inte, ingen kan säga säkert. Det råder väldigt olika uppfattningar om hur mycket kol skogen binder, och ännu större är åsiktsskillnaderna om hur skog skall skötas för att binda mycket kol (skall det vara orörd naturskog eller granåkrar eller något däremellan). Beräkningarna beror också på hur man beräknar användningen av skogsråvaran.Om man räknar med att skogen används för biokol eller trähus kan man kanske anse att man lagrar kol för lång tid. En del räknar det som en minskning av växthusgasutsläpp att man skulle göra bio-bränslen av skogen för att ersätta fossila bränslen. 

Nu handlade vår artikel om att betesdrift kan vara en mycket klimatsmart matproduktion och att vi skulle kunna avsätta fem procent av Sveriges yta till betesmark och inte hur binder vi mest möjligt kol i mark. Det finns massor att säga om den saken, men det är en annan diskussion. 

Det produceras lite mat per ytenhet från betesmark är en vanlig invändning. Och ja, det är korrekt. Det beror delvis på att betesmarker ofta är sämre mark än åkermark (vilket är anledningen till att den inte plöjts upp). 

Man kan faktiskt producera väldigt mycket mat med bete. Jag beskriver i en artikel en betesbaserad mjölkproduktion i Holland som producerar 20 000 liter mjölk per hektar. Det motsvarar 14-15 personers kaloribehov och 40 personers proteinbehov. 

Det exemplet gäller en betesproduktion byggd på intensiv odling av ätliga växter, vilket är något rätt annorlunda än naturbetesmarker. I naturbetesmarker delar människans kor och får en ekologisk nisch med ett mycket stort antal arter. De behöver alla näring, energi och vatten för sin överlevnad. Naturbetesmarker är otroligt rika marker, rika på mångfald. Det säger sig självt att det blir mindre mat till oss när så många andra skall samsas om utrymmet. 

Att kol lagras in i marken är ju också en form av sparat kapital till skillnad mot mycket av växtodlingen där vi tär på kapitalet, det organiska materialet. 

5 comments :

Anonymous said...

Stick ut hakan lite oftare det verkar behövas.
Tycker Christer.

Dan Gmark said...

Ska försöka memorera dessa svar för att använda när man stöter på kritiker av animalieproduktion. En kommentar: Någonstans i mitten av artikeln står det: "Cirka hälften av allt nötkött som produceras i Sverige är svenskt". Det borde väl vara "konsumeras"?

Gunnar Rundgren said...

oops, tak Dan, det är rättat nu.

Anonymous said...

Nu kom det lite tyngre kritik - denna gång från Elin Röös. Det är bra - det visar ju på behovet att försöka bringa lite klarhet i detta. Är det så att vi inte alls har en stark målkonflikt mellan klimat och biodiversitet, eller om den finns - bör vi i så fall prioritera biologisk mångfald i detta fall och istället dra ned på fossilanvändningen på andra ställen.

Lite oroväckande att hon påstår att det behövs uppemot 20 år att göra en studie - det betyder att vi måste agera utan bra kunskap på fötterna.

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Jo, det är väl därför vi borde respektera de resultat som ett flertal internationella studier har kommit fram till. I vilket fall som helst borde vi inte extrapolera uppgifter om nötköttets klimatpåverkan från studier som inte tar någon som helst hänsyn till kolbindning eller systemeffekter till att gälla allt nötkött. Med tanke på att betande boskap är den äldsta formen av jordbruk är det lite väl lättvindigt att avfärda det som klimatskadligt utan att ha väldigt torrt på fötterna. Till dess att det betande fåret är bevisat skyldigt är det nog bättre att anse att det är oskyldigt. MEN precis som du och vi säger, och som Röös och Nordborg håller med om, så finns det flera andra skäl till att satsa mer på betesbaserad uppfödning, oavsett klimatpåverkan.