Wednesday, 9 August 2017

Ett klimatsmart kött?!



Ny forskning visar på betydande möjligheter att binda kol i betesmark. Den betande kon kanske inte bara vårdar en stor biologisk mångfald utan producerar ett klimatsmart kött. Påståendet att spannmåls- och sojagödd kyckling skulle vara mer klimatsmart än betesbaserat nötkött har åtminstone fått sig en rejäl törn. 


Djurhållningens klimatpåverkan uppstår på flera olika sätt. En del uppstår genom odling av foder, där det är koldioxid från fossila bränslen och framför allt lustgas från gödsel och ännu mer från konstgödsel som är problemet. I vissa fall omvandlas skog till åker för foderodling eller bete och då uppstår koldioxidutsläpp både från eventuell bränning av skog och från nedbrytning av organiskt material i jorden. Detta kan orsaka stora utsläpp, men andelen djur som föds upp på bete från mark som avskogats de senaste tjugo, trettio åren är liten i ett globalt perspektiv, och har egentligen inget att göra med vare sig svensk produktion eller konsumtion av kött. Även nyodling för foderproduktion är relativt blygsam i ett globalt perspektiv (men kan vara ett stort lokalt och regionalt problem) och nyodlingen i t.ex. Brasilien kompenserar för mark som övergivits och blivit till skog i USA och Europa. Att Europa importerar en massa soja är för att det är billigare än att producera fodret i Europa.

Det sker en del metangasavgång och lustgasavgång från gödsel men den största enskilda utsläppskällan av växthusgaser från djurhållningen är metan från idisslare, dvs från kor, får och getter. Metanutsläppen är en del av hur deras matsmältning är uppbyggd. Det är i stor utsträckning detta som gör att nötkött orsakar mycket mer växthusgasutsläpp än gris (människor, grisar och fåglar har en annan matsmältning och avsöndrar små mängder metan).

Frågan är dock mer komplicerad. För det första är uppdelningen av metanutsläppen i antropogena och naturliga inte särskilt logisk. För det andra är hur man räknar om metan till koldioxidekvivalenter beroende på tidsperspektivet. Betydelsen av metanutsläppen i allmänhet och idisslarnas i synnerhet överdrivs i mitt tycke genom de förhärskande sätten att redovisa.  

*

Vissa för fram att idisslarna genom bete kan bidra till att binda koldioxid i marken. Vissa, som Allan Savory (se TED talk), hävdar att denna kolbindning kan vara så stor att den helt upphäver klimateffekterna från idisslarnas utsläpp av metan, Inte nog med det, kolbindningen kan vara så stor att den helt upphäver övriga utsläpp av växthusgaser, till och med de historiska utsläppen. Andra avfärdar det som löst prat eller dimridåer.

Vi luras lätt att tro att det mesta kol finns i träd och det som vi ser växa, men själva jorden innehåller oftast betydligt större mängder kol. Globalt innehåller all jord mer än allt kol som finns i atmosfären och i vegetationen tillsammans. Kolet i jorden har bildats genom en rad biologiska processer där kol som växterna bundit genom fotosyntesen omvandlats till stabilare former av organiskt material. En torvmosse är det mest extrema exemplet på det, där finns lite ovanjordisk vegetation, men massor av kol i jorden. Extremen åt andra hållet är en tropisk regnskog som oftast (men undantag finns, t.ex. Indonesiens sumpskogar) har mycket växtmassa men lite organiskt material i jorden.   

Åkerjord som bearbetas och där man odlar ettåriga grödor, vilka är de som dominerar vårt jordbrukssystem, tenderar till att förlora organiskt material (mull, humus). Det organiska materialet utgörs i stor utsträckning av kol och när det bryts ned bildas koldioxid (1 kg kol bildar 3,67 kg koldioxid). Processen kan också gå åt andra hållet, dvs att man bygger upp kolförråden. Det är möjligt att göra det i åkermark genom en rad olika odlingsåtgärder som minskad bearbetning och odling av fleråriga grödor, men det är lättare att binda koldioxid i skogsmark eller betesmark.

Många av världen bästa åkerjordar (den nordamerikanska prärien, den stora centraleuropeiska stäppen, pampas osv) var stäpp eller savann, dvs gräsmarker, som plöjts. Innan de plöjdes betades de av vilda eller tama djur, och organiskt material ackumulerades i mycket stor omfattning och detta pågick under lång tid. Så det råder ingen tvekan om att betesmarker kan binda betydande mängder kol. Men det är fortfarande inte helt klart vilka förutsättningarna skall vara för att detta sker.

En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK (SLU) tillbakavisar Allan Savory’s påståenden att kolbindningen skulle kunna ”neutralisera” alla växthusgasutsläppen. Men sammanställningen visar samtidigt att kolbindningen kan vara betydande. Genomsnittligt skulle förbättrade metoder för betesdrift kunna binda runt 350 kg C per hektar och år, vilket motsvarar mer än ett ton koldioxid per hektar och år. Om detta kunde tillämpas på all betesmark i världen skulle det innebära en koldioxidbindning av cirka 3 miljarder ton per år. Idisslarnas metangasutsläpp är cirka 100 miljoner ton per år. Med en omräkning av 1 kg metan till 28 koldioxidekvivalenter, vilket är det allmänt vedertagna, skulle metantutsläpp och koldioxidbindning ta ut varandra.

Det är kanske inte realistiskt att alla betesmarker skulle kunna skötas på detta sätt och det är oklart hur länge kolbindningen skulle kunna pågå. Å andra sidan så är den vedertagna omräkningsfaktorn för metan till koldioxidekvivalenter också baserad på en kort tidshorisont. Med en längre tidshorisont får man använda ett lägre omräkningstal, dvs det behövs mindre koldioxidbindning för att neutralisera metanutsläppen ju längre tidsperspektiv man har.  

Det är viktigt att komma ihåg att både Savory’s påståenden och de som kritiserar honom bygger på mängder av antaganden och modellerande medan vi fortfarande saknar tillräckligt med forskning där man faktiskt mätt vad som händer. Enstaka forskningsresultat kan inte användas som generella bevis åt vare sig det ena eller andra hållet eftersom jordart, betesdrift, nederbörd, djurslag, vegetation mm skiljer sig så mycket åt. Men nyligen har två studier publicerats som stöder tanken att kolbindning i betesmark kan vara betydande.

En nyligen publicerad artikel i Biogeosciences, The nitrogen, carbon and greenhouse gas budget of a grazed, cut and fertilised temperate grassland, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Man har gjort balanser för kol, kväve och växthusgaser. På den aktuella platsen har mängden koldioxid som bundits uppgått till cirka 8000 kg per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken eller ätit gräs som skördats. Nettoeffekten (NGHGB), när alla flöden tas med, beräknas av forskarna till en bindning av cirka 1800 kg koldioxidekvivalenter per hektar och år. Se bild från artikeln. 


Forskning från en gård i Ungern visar också att extensivt bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser (i storleksordning ett par hundra kilo koldioxid per hektar och år) även när man tagit hänsyn till metan och lustgasutsläpp från korna. Däremot blev det betydande nettoutsläpp när man utfodrade korna med skördat gräs. För hela gården var nettoeffekten av växthusgasutsläpp neutral över åren. Detta scenario motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Båda dessa forskningsrapporter bygger på existerande produktion byggd på hög användning av bete och i båda fallen är växthusgasutsläppen från hela produktionen negativ eller neutral. I det skotska försöket hade marken varit betesmark i mer än 20 år innan försöket. Det ungerska försöken skedde i en nationalpark och gräsmarken uppgavs ha fler än 60 olika arter, vilket tyder på att det är mark som varit gräsmark under lång tid. Dessa två exempel visar därför att kolbindningen kan fortgå under lång tid. Det finns också annan forskning som stöder detta. C-14 datering av organiskt material i en fransk betesmark visade att det organiska materialet i genomsnitt var flera tusen år gammalt i de djupare jordlagren. En ökning av det organiska materialet motsvarande 1 ton koldioxid per år (vilket är det som SLU rapporten rapporterar som det man skulle kunna uppnå genom förbättrade betesmetoder) innebär att mullhalten i den översta halva metern i jorden ökar med knappt en procentenhet på hundra år, vilket inte alls är orimligt. En sådan ökning kan pågå i länge, sannolikt i hundratals år.  

En del avfärdar resonemang om betesdrift med att det betydelselöst för köttproduktion i den omfattning som vi konsumerar kött idag. I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera bara 450 000 hektar jämfört med fyra gånger så mycket för 150 år sedan och ännu mer tidigare. Bilden nedan visar hur markanvändningen förändrats på Selaön och det finns skäl att tro att den är relativt representativ för stora delar av Södra Sverige. Brukad åkermark och skog har successivt ersatt naturbetesmarker.

Men vi skulle kunna återupprätta betesdriften i djurproduktionen, det skulle också vara bra för den biologiska mångfalden. Det skulle medge en konsumtion av nötkött som är i klass med den nuvarande, men uppenbarligen skulle det inte föda många kycklingar och grisar (och det är främst fågelkött som ökat på senare år). Det är snarare mjölkproduktionen än köttproduktionen som skulle bli lidande med ökad användning av betesmark för nötkreatur.Begränsningen under svenska förhållanden är odlingen av vinterfoder snarare än själva betet. 


Det är oklart hur stor den globala produktionspotentialen är från betesdrift, men fortfarande utgörs drygt hälften av allt djurfoder i världen av bete. Nästan två tredjedelar av det lantbruksdjuren äter är fortfarande gräs, och det är en mycket högre andel för idisslare. Av djurens foder är det 54 % som kommer från betesmarker, 10 % som kommer från gräs som odlats på åkermark, 16 % kommer från grödor som odlats för foder samt avfall från livsmedelsindustrin och 20 % är skörderester. Vissa hävdar att man med förbättrade metoder inte bara kan öka kolbindningen utan också öka produktionen från betesmark väsentligt, det är i själva verket huvudpoängen i Alan Savorys budskap.  



De som avfärdar kolbindning i betesmark som irrelevant bör nog ta sig en funderare. Påståendet att spannmåls- och sojagödd kyckling och fejkkött skulle vara mer klimatsmart än betesbaserat nötkött har fått sig en rejäl törn. Sista ordet är säkert inte sagt ännu, men denna forskning borde få de olika debattörerna att tagga ner sin retorik avsevärt.

Lika viktigt är det att inse att den ”moderna” nötkreatursuppfödningen och mjölkproduktionen i vissa länder (det är dock mycket stora skillnader mellan länderna) har gått ifrån betesdrift och huvuddelen av fodret odlas på åkermark. I de systemen kombineras de stora metanutsläppen från nötkreaturens ämnesomsättning med växthusgasutsläpp från foderodling på åkermark utan att någon kolbindning sker. Förespråkarna för sådana system, t.ex. den amerikanska feedlot-industrin och svensk mjölkproduktion* argumenterar dock att eftersom djuren har mycket hög produktion blir utsläppen per kg kött eller mjölk ändå lägre än i extensiva betesbaserade uppfödningssystem. En svensk mjölkko anses släppa ut bara en tredjedel så mycket växthusgaser per liter mjölk än en indisk mjölkko. Men tar man hänsyn till kolbindningen i betesmark kan rankningen kanske kastas om.  

Det är också viktigt att frågan om djurens roll i jordbrukssystemet och i vår mat inte reduceras till ett bollande av koldioxidekvivalenter. Det finns många andra både positiva och negativa sidor av djurhållningen som förtjänar minst lika stor uppmärksamhet. Men om det är klimatpåverkan som styr ditt kostval kan du äta ditt betesuppfödda nötkött med väldigt gott samvete. I alla fall tills forskningen visat motsatsen. 



* Att dessa figurerar i samma mening betyder inte att jag likställer svensk mjölkproduktion med amerikanska feedlots, annat än i det avseendet att de båda är mycket ”effektiva”. Svensk mjölkproduktion är definitivt betydligt bättre ur djurskydds och miljösynpunkt.

2 comments :

Anonymous said...

Tack för bra sammanställning och grattis till debattartikeln.

Men nu börjar det bli svårt att hitta tillbaka till alla dina goda artiklar och länkar. Går det att ordna ett söksystem på något smart sätt. (eller är det bara jag som inte fattat hur man söker smart med bloggens moln av taggade sökord?)

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

tack Jonas,
Ditt bekymmer är också mitt!!!

Någon dag den kommande vintern skall jag se om jag kan strukturera om bloggen på något sätt. Radera en del strunt och upprepningar och på något sätt kategorisera resten i två nivåer.

Alla läsartips om hur man kan göra det så bra som möjligt är välkomna!

Kanske någon annan form av publicering....