Monday, 26 June 2017

Att producerar konsumtion



Jag är en mycket hängiven grönsaksodlare och har förmånen att ha nästintill obegränsat med mark att odla på och möjlighet att inom rimliga (nåja) gränser lägga tid på odlingarna. Alla som har odlat grönsaker i den större skalan har säkert erfarit att det blir alldeles för mycket grönsaker på samma gång. Så även jag. Utöver noggrann planering (typ så dill 7 gånger med 10 dagars mellanrum istället för två eller tre gånger om året) och metoder att förlänga säsongen (spetskålen jag skördade på midsommardagen planterades efter en sallatsskörd som i sin tur planterades efter skörd av övervintrad spenat i mars), så handlar det om att konservera, torka, sylta, safta, frysa, syra osv.

Det leder till att jordkällaren fylls med konserverad bönor, sylter och safter. Chilin blir chilisås, syrad chili, tabasco osv. Halvtorkade tomater lagras i olja i åtta månader utan problem, Körvel persilja, dill och gräslök fryser vi rå och krossar efter frysning. Morötter lagras främst i jordkällaren som de är och de håller sig till nästa sommar, men fula och skadade morötter kan raspas, rostas och torkas och strös på soppa eller sallad. Hyvlade morotsskivor läggs in i 1,2,3 lag och kan finhackas som syrlig smak i sallad eller skäras ned i en asiatisk wok.

Men min artikel här skulle inte handla om konservering, utan om konsumtion. Det är ganska uppenbart att konsumtionen i vårt hushåll påverkas starkt av att vi odlar egna grönsaker och potatis. Och att konsumtionen påverkas av hur vi kan lagra och bereda olika grönsaker.

Samtidigt är det klart att vi också i viss mån styr produktionen.  Min mage har svårt att fördra lök så vi odlar rätt lite lök. Men mycket bestäms av de förhållanden som vi har. Klimatet är en väldigt uppenbar begränsning, hur gärna vi än vill kan vi inte odla apelsiner eller bananer. Jordmånen, tung lera, gör också att det är svårt att odla så mycket rotfrukter – de växer förvisso bra men det är svårt att skörda dem, så vi är ofta lite kort på potatis. Vi odlar också för att sälja och har specialiserat oss på jordgubbar och sparris. Det gör att vi äter väldigt mycket mer gubbar och sparrisar än vi skulle ha gjort om vi skulle ha köpt dem. Just nu har vi alldeles för mycket sallat av olika slag och kosten blir följaktligen rik på gröna blad. Vad vi odlar är också bestämt av utbudet av fröer, vilket i sin tur är bestämt av en rad andra faktorer.

Det torde vara uppenbart för läsaren att den mat vi ”konsumerar” här på gården inte i första hand kommer till våra magar via vår roll som konsumenter eller kunder i marknadsmässiga termer. Vår situation är kanske ovanlig i Sverige, men globalt sett är det säkert en eller ett par miljarder människor som driver en omfattande matproduktion.

Det finns många andra som inte har möjlighet att välja sin mat. Vi lärde känna en flyktingfamilj som bodde på en av alla dessa förläggningar. Där serverades de matlådor som kom från någon annanstans. De var inte tillåtna att laga någon mat i rummet, men trots det hade de smugglat in en vattenkokare så att de skulle kunna ge barnen snabbnudlar när de inte gillade maten, och koka en kopp te av den sort de drack. Snabbnudlarna köptes i den lilla lanthandeln som låg 6 km bort, vilken var det enda ställe de kunde handla på eftersom de inte hade bil. Vilka valmöjligheter hade de? Många fler människor i världen har inga eller mycket begränsade valmöjligheter för den mat de äter. Alla de på olika institutioner, skolelever, fångar, flyktingar. Men vi har också alla de som jobbar inneboende, får mat på jobbet för att inte tala om alla barn och andra som äter den mat någon annan lagat. Hundratals miljoner människor bor i lägenheter eller rum som saknar matlagningsmöjligheter eller förvaringsmöjligheter. De är ofta hänvisade till att äta gatumat av olika slag.

Men även bland de som kan välja är valmöjligheterna mycket begränsade. Tillgången på produkter är en uppenbar begränsning, och kostnaden en annan. De flesta har redan när de handlar ett prisfilter som gör att de inte ser eller väljer bort allt som ligger bortom det som man har råd med (och de som inte har önskade nog att de hade det). Men begränsningarna är många fler. Transportmöjligheter, lagringsutrymmen och teknik samt kökens utformning är rätt avgörande för vilken typ av råvaror man kan köpa. Till allt detta kommer omgivningens förväntningar, religion, marknadsföring, kunskap i matlagning och förvaring och mycket mer.

För övrigt så kan man bara välja det som redan finns. En annan av mina erfarenheter belyser det tydligt. När vi började odla ekologiskt på slutet av sjuttiotalet var det för att vi ville det och inte för att det fanns en marknad för sådana produkter – det var sannerligen inga konsumenter som stod där och skrek att vi vill ha ekologiskt. Utan det var vi bönder som fick trycka ut produkterna genom rätt motsträviga handelskedjor till konsumenter som hade rätt vaga uppfattningar om vad som var ekologiskt. Marknaden för ekologiskt skapades av bönder som redan bestämt sig för att odla ekologiskt, på samma sätt som Apples skapat marknaden för iPhones. Vissa handelskedjor såg tidigt en möjlighet att positionera sig med ekologiska produkter. Vid en viss tidpunkt kommer konsumenter ha en uppfattning om produkterna, börja ställa krav och mer aktivt delta i processen som en av många aktörer. Statligt stöd till ekologisk produktion och offentlig upphandling har varit andra verksamma medel för att utveckla den ekologiska produktionen. De statliga stöden har underlättats av och delvis motiverats med att ”konsumenterna efterfrågar produkterna”, men man skulle också kunna uttrycka det som att ”folk gillar ekologiskt”. Även i fallet med ekologiskt så bidrog motioner av medlemmar i Konsum till att både Konsum Värmland och Konsum Stockholm över huvud taget tog in produkterna.

Under andra världskriget var hur folk åt och vad de åt viktigt för samhället och de flesta matvaror var ransonerade. Matsvinnet var i det närmaste obefintligt. Dagens konsumenter är tillsagda att minska svinnet, men det händer inte så mycket eftersom det inte finns något som effektivt styr folks agerande. I själva verket fortsätter affärerna och livsmedelsindustrin att få folk att köpa mer än de behöver och därigenom uppmuntrar de till svinn. Det är också väl känt att hushållen i rika länder har mycket större matsvinn än fattiga hushåll, trots att de har bättre lagringsmöjligheter, eftersom de har råd att slösa. Alltför sällan diskuteras matsvinn och köttkonsumtion i ljuset av den enorma överproduktionen i jordbruket. Exemplet visar tydligt att förhållandena runt vår konsumtion är avgörande för hur och vad vi konsumerar.

Om vi vill förändra konsumtionen kan vi inte ”konsumtion” ses som en enskild handling av individer utan den måste ses i ett betydligt större sammanhang. Ingrid Stigzelius uttrycker det i sin doktorsavhandling om grön konsumtion (Producing Consumers) som att konsumtionen av mat är producerad av en rad olika aktörer och en rad materiella förhållanden. Mondäna ting och materiella förhållanden som en shoppingvagn och affärskassar, transportsystemen samt tillgången på olika slags köksutrustning kan vara lika avgörande för vad vi köper som vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt. Och vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt är också skapat genom en kombination av olika aktörer, deras framställande av fakta, märkningar och marknadsföring. Vad vi kan konsumera bestäms också av våra inkomster och vår förmåga att laga mat. Statens hand vilar också över hela systemet med olika typer av regleringar som begränsar eller ibland stimulerar viss konsumtion.

Därför är det inte möjligt att lägga över ansvaret på ”individen” och tro att individens miljövänliga val i affären är det som skall driva utvecklingen. Det betyder givetvis inte att det är oväsentligt att göra val i butiken, eller att individen saknar ansvar, men det är viktigt att förstå att det inte är det främsta sättet att förändra världen på.

No comments :