Monday 24 April 2017

Jag föredrar att andra är försökskaniner


För några år sedan var det akrylamid i potatischips. Sedan länge vet vi att nitrosaminer kan bildas i stekt rött kött. Nu senast får vi höra att processad vegetabilisk olja innehåller höga halter av cancerframkallande ämnen. Det finns ingen förhandskontroll av hur olika processmetoder påverkar vår mat. Samtidigt så skall ”nya” livsmedel undergå rigorös testing innan de får släppas på marknaden. Det finns ingen vetenskaplig grund för detta.

För ett tiotal år sedan jobbade jag med export av ekologiska produkter från Uganda till Sverige. I Bundibugyodistriktet, på Rwenzoris sluttningar, fanns det mycket kunskaper om olika vilda växter vilka lokalbefolkningen hade använts som mat och som medicin i århundraden. Några få av dessa bedömde jag ha exportpotential som mat. Och vi hittade en importör som var intresserad.

Men försöken att exportera stöp raskt när vi konfronterades med kraven i EU:s Novel Food regler. Nya livsmedel – Novel Foods (NF) på engelska – är ett begrepp för livsmedel och livsmedelsingredienser som vi inte ätit i någon större utsträckning inom EU före 15 maj 1997. Sådana livsmedel måste riskvärderas och godkännas av EU-kommissionen innan de får börja säljas inom EU. Lagstiftningen trädde först i kraft 1997 och har därefter ändrats flera gånger.

Det är den lagstiftningen som gör att insekter och produkter från insekter inte får säljas inom EU, även om några EU-länder har sett emellan fingrarna och låter oprocessade insekter säljas. Det är en mycket omfattande process att få ett livsmedel godkänd under Novel Food förordningen. Förordningen omfattar i teorin också processmetoder som gör att den molekylära strukturen ändras eller där det bildas nya ämnen som kan vara skadliga (se faktaruta).

I praktiken verkar det dock gälla helt olika principer för råvaror som inte använts inom EU innan 1997 och för processmetoder. Växter, svampar, insekter och animalier får bara säljas om man kan bevisa deras ofarlighet, medan processmetoder inte förhandsprövas. Det är dessa förhållanden som gör att man inte får sälja insekter som trots allt ätits i tusentals år i många länder, men man samtidigt får sälja palmolja med hälsovådliga halter av glycidylestrar och 2- och 3-MCPD-estrar. Dessa ämnen bildas vid produktion av vegetabiliska oljor (inte bara palmolja utan de flesta oljor) när oljorna renas vid hög temperatur. Reningen görs för att ta bort eventuell lukt, färg och smak från oljorna. 

På samma sätt har det säkert bildats nya kemiska föreningar i mängder av andra högprocessade produkter, eller så har produkten förändrats på ett sätt som förändrar nedbrytningen i kroppen (vilken kan tänkas vara fallet med homogenisering av mjölk). Användningen av tillsatser måste godkännas (enligt annan lagstiftning), men godkännandena grundar sig på begränsade kunskaper och en tillsats kan mycket väl få en annan effekt om den använts i ett nytt livsmedel eller om den används i ett processat livsmedel. I praktiken drivs det människoförsök på de långsiktiga effekterna av både processmetoder och tillsatser.  Och vi skall inte tala om effekterna av den cocktail av bekämpningsmedel som finns i maten.

Jag har ingen patentlösning på hur lagstiftning och myndigheter skall hantera nya livsmedel. Men det förefaller mig som man borde vara betydligt mer misstänksam mot processmetoder och effekterna av tillsatser än mot mat som trots allt ätits i andra länder under lång tid. 

Det är klart att all "processning" inte är ”farlig” - kokning och stekning är ju redan det helt "onaturligt". Vi gör ost, jäser surdegsbröd, kokar sylt och röker kött. Viss gammaldags processning är rätt hårdhänt, som att koka mesost på vasslen där vi kokar och kokar i evigheter för att dunsta bort det mesta vatten. Därför kan man inte dra slutsatsen att det är omfattande eller hårdhänt processning i sig som är skadlig. 

Inte heller kan man ju anse att alla oförädlade växter eller animalier är oskadliga, det finns ju många som är livsfarliga.

Min tumregel är att försöka undvika mat som är alltför processad, och framför allt mat som är processad med ny teknik och nya tillsatser. Givetvis är det inte skadligt bara för att det är nytt, men jag föredrar helt osolidariskt att låta andra vara försökskaniner för industrins uppfinningar. Om inte annat så är det en riskminimeringsstrategi. 

Däremot tvekar jag inte att äta ”konstig” mat i andra länder, som insekter, durian eller ospecificerade gröna blad som folk äter. Jag odlar också gärna nya grönsaker och provsmakar dem gärna.



Vilka livsmedel omfattas av Novel Food förordningen?

Nya livsmedel omfattar livsmedel och livsmedelsingredienser som har någon av följande egenskaper:

-Har ny eller avsiktligt förändrad primär struktur på molekylär nivå. Det kan till exempel handla om förändringar som påverkar produkters konsistens. Ett annat exempel är substansen DMAA, som har prestationshöjande egenskaper.

-Består av eller har isolerats ur mikroorganismer, svampar eller alger. Exempel på detta är omega 3- rika oljor som är framställda ur mikroalger.

-Består av eller har isolerats ur växter eller är isolerade ur djur. Exempel är växten stevia (Stevia rabaudiana L), chiafrön (Salvia hispanica), insekter (både hela och malda), ett antal asiatiska växter och örter som blivit avförda som traditionell kinesisk medicin och frukten Carissa carandas (som endast får användas i kosttillskott).

-Är tillverkade med en ny produktionsmetod, om den innebär betydande förändringar av sammansättning eller struktur beträffande näringsvärde, ämnesomsättning eller halt av icke önskvärda ämnen. Ett exempel på ny produktionsmetod är användning av UV-behandling för att öka D-vitaminhalten i livsmedel, såsom bröd, svamp eller mjölk. Ett annat är nanoteknologi som också omfattas av denna förordning.

Källa: Livsmedelsverkets hemsida

Tuesday 18 April 2017

Tekno-Jesus skall frälsa oss.

Så här efter påsk kan det vara läge att resonera om den stora tron på att tekniken skall frälsa oss. Nedanstående artikel publicerades i Tiden.

Labbodlat kött, GMO, 3D-mat, vertikala odlingsväggar, insektsmjöl – många äro teknofrälsarna som ska rädda vår planet från klimathot, miljöförstöring och svält. Problemet är att de ofta lovar mer än de kan hålla, men framför allt, att de drar resurser och fokus från de förändringar av vår matproduktion och livsstil som är nödvändiga att göra.

 

Inomhusodling i näringslösning med konstljus, gärna i flera lager, är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. I Linköping pågår sedan ett antal år tillbaka förberedelser för ”Plantagonen”, ett 19 våningar kombinerat växt- och kontorshus där det ska odlas 5 000 ton pak choi årligen. Nyligen gick ett företag från Dubai in som delägare och fortfarande återstår att se om byggstarten verkligen kommer att ske under 2018. Under tiden ska företaget starta inomhusodling i DNs gamla tidningsarkiv i en källare på Kungsholmen. 

I slutet av förra året delade också Stockholm Stad ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Det låter kanske imponerande, men odlingssystemet är inte alls så revolutionerande som kommunen och företaget påstår. Tvärtom håller de vertikala hydroponiska odlingssystemen inte alls vad de lovar. De är vare sig energisnåla, klimatsmarta eller yteffektiva. Att odla grönsaker inomhus med LED-lampor slukar minst tio gånger mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om man odlar på friland. Den höga energiförbrukningen gör också att systemet kräver mer yta jämfört med att odla i ett vanligt växthus eller ute på åkern, trots att man odlar i hyllsystem. För att odla en kvadratmeter bladgrönsaker med konstljus går det åt mer än 1 000 kWh per år, medan den genomsnittliga energiförbrukningen i ett vanligt växthus ligger på 158 kWh, enligt Jordbruksverket. Lågt räknat skulle det här innebära det för varje hyllplan grönsaksodling krävs tio gånger större yta med solpaneler. (Läs mer om detta här).

Om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att marijuana är en av få växter som är ekonomiskt försvarbart att odla på detta sätt. ”Gräs” är helt enkelt tillräckligt dyrt, priset ligger någonstans på 100-150 kronor grammet.

Hade någon från juryn för innovationspriset besökt några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns som ”framtidens odling” redan under 1930-talet av tidningen Time. Med hjälp av trädgårdsforskaren Inger Olausson får vi tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1950 som blickar tillbaka på det gångna året. Där förstår vi att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis majs eller några andra av de grödor som faktisk mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Växthusodling (med eller utan konstljus) är alltså inte alls ett sätt att producera ”mat för staden”, ännu mindre att ”föda världen”.

Så varför slukar så många, inte minst media, okritiskt alla dessa luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar, samtidigt som allt fler hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt jobbigare åtgärder som att åstadkomma en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en föreställning om att detta är framtidens matproduktion. Alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser.

Ett annat sådant exempel är gentekniken där kemiföretagen och förespråkarna först lovade att detta var lösningen på i stort sett alla framtidens matproblem. Med hjälp av den nya tekniken skulle man kunna öka skördarna i ett nafs, ta fram grödor som skulle kunna växa i öknen och innehålla mer näringsämnen. Svält och undernäring skulle vara historia. Men alla som visst något om växtförädling, visste också att det inte finns någon ”hög-skörd-gen” som det bara är att skruva lite på. Att öka skörden och samtidigt inte få negativa resultat som minskat näringsinnehåll, känslighet för sjukdomar osv är ett komplicerat arbete där inte bara flera olika gener samverkar utan också myllan, klimatet, nederbörden med mera. Inom växtförädling och odling får man sällan något gratis, ett uttag på ett ställe, ska betalas någon annanstans.

Med facit i hand har gentekniken inte heller visat sig vara fullt så potent som det påstods. De flesta tillämpningar som hittills har gjorts handlar om att göra växterna tåliga mot ogräsmedlet glyfosat (mest känt under varumärket RoundUp) så att den växande grödan kan sprutas med bekämpningsmedlet utan att själva grödan dör. Den näst vanligaste applikationen är att man har gjort några växter tåliga mot vissa insektsangrepp. I båda fallen handlar det om att spara några hundralappar per hektar för bonden. Fortfarande har man inte fått fram några av de utlovade underverken. Inte ens ”Det Gyllene Riset”, ett A-vitaminberikat ris som ska minska näringsbrist hos fattiga i Asien, har blivit verklighet efter trettio år av forskning. Förespråkarna skyller på aktioner från Greenpeace, men sanningen är snarare att riset inte fungerar som det var tänkt.

Gentekniken är ett bra exempel på hur det går när man fokuserar på fel fråga. Samtidigt som striden kring GMO var som hetast i Sverige och övriga Europa, lades det mesta av den svenska växtförädlingen ner. Sverige och Norden ansågs vara för liten marknad för att ha kvar en växtförädling som utgår från vårt klimat och jordmån.

Under stort ståhej presenterades den första lilla labbodlade burgaren inför världspress och kändisar för ett par år sedan. Hundrafyrtiogrammaren hade kostat 2,8 miljoner kronor att tillverka men smakade ändå ”sådär”. I dag hävdar en av forskarna bakom tekniken, Mark Post, att kostnaderna har sjunkit kraftigt till elva dollar per burgare, men att det handlar om ”åtminstone ett par decennier till”, innan metoden kan skalas upp och bli kommersiellt gångbar. Post och hans team har stora hinder på vägen, milt sagt. Köttet måste odlas med hjälp av serum från kalvfoster, något som inte är så tilltalande för den målgrupp som anser att köttuppfödning kan likställas med mord. Det odlade köttet kommer vare sig smakmässigt eller näringsmässigt i närheten av nötkött. Att cellodlingarna behöver bada i antibiotika är inte heller riktigt bra storytelling. (Läs mer här).

Vill man lansera något nytt och trendigt finns det några ingredienser som brukar återkomma. Det är en fördel om de som presenterar idén inte har någon som helst bakgrund i lantbruk eller livsmedelsproduktion utan kommer från reklamsvängen, IT-branschen eller har gått på Handelshögskolan. Inspirationen ska gärna komma från New York eller om det handlar om något vegetariskt – Kalifornien. Givetvis använder man Ny Teknik, helst digital, open source, cirkulär, disruptiv, innovativ och revolutionerande. Hållbart och lönsamt är så självklart att den karismatiska entreprenören inte behöver förklara hur det skall gå till.

Denna innovationscocktail ska dessutom kombineras med en vanlig fördom, nämligen att lantbruket är lite efter när det gäller teknik, att bönder är sega traditionsbundna surgubbar som ”gör som de alltid har gjort”. Lantbruket är dock en av de branscher som har effektiviserat och rationaliserat sig själv som få andra. Det är trots allt bara hundra år sedan halva befolkningen jobbade i jordbruket, jämfört med mindre än en procent idag. En lantbrukare försörjer i dag cirka 200 personer med mat. Automatiseringen är omfattande och en vanlig gård har maskininvesteringar för många miljoner. Mjölkrobotar, automatisk utfodring och utgödsling, GPS-styrda och/eller självkörande traktorer och andra maskiner, drönare, ständig uppkoppling på börserna för att följa prisutveckling på jordbruksråvaror – allt detta är redan verklighet.

Samtidigt är vår livsmedelsförsörjning fortfarande helt beroende av ett fåtal grödor som domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De stora skördeökningarna beror på att vi tagit en större del av naturens årliga produktion och inte på att vi har lyckats effektivisera den grundläggande processen, fotosyntesen. Urval av växter och djur, utveckling av växtföljder och integration av växtodling och djurhållning har varit nyckelprocesser. Ett stort språng i livsmedelsförsörjningen kom till av en slump. När Columbus julen 1492 steg i land i Västindien var det startskottet för ett intensivt utbyte av växter mellan den nya och den gamla världen som motsvarade tusentals års utveckling på bara ett århundrade. Den gamla världen fick majs, potatis och tomater medan den nya fick vete, soja och tamdjur. Nästa stora språng var mekaniseringen som påbörjades på artonhundratalet men fick sitt genombrott efter andra världskriget. Processen att tillverka konstgödsel kan nog också räknas som en revolution. Den så kallade Gröna revolutionen är ett bra exempel på hur mångfacetterat jordbrukets utveckling är. Den handlade inte om någon enskild ny innovation och var egentligen ingen revolution. Den handlade om ett paket av redan känd teknik - förbättrade utsäden, bevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel – som kombinerades med avsevärda insatser av forskning och kapital.

På senare tid har ökad kontroll och styrning blivit centrala för jordbruket och inomhusodlingar och odlat kött ses som en logisk fortsättning eller extrema uttryck av detta. Men total kontroll är också sårbart och svårt eftersom det bygger på total kunskap eller lärande system. Detta demonstrerades minnesvärt i början av 1990-talet av Biosphere 2-experimentet i Arizona där man försökte skapa ett ekosystem i ett 13 000 kvadratmeter stort växthus. Försöket fick avbrytas eftersom det blev brist på syre för de åtta människor som bodde i detta 200-miljoners projekt. Försöket övertygade NASA att befolkning av andra planeter inte är realistiskt. Kolonisation av rymden, ny teknik för obegränsad tillgång till ren och billig energi, infångandet av koldioxid eller annan teknik för att begränsa växthuseffekten är andra uttryck för vår önskan att lösa stora och komplexa problem med teknisk innovation istället för att förändra vår livsstil.

De nya frälsarteknikerna utspelar sig alltid långt borta från landsbygden och framför allt - de har inget med åkern och marken att göra – eller djur. Labbodlat kött symboliserar kanske starkast önskan om att ”tillverka” mat, utan att behöva få smutsig jord under naglarna, tvingas utsätta sig för vädrets makter eller levande varelser som djur. Där finns förmodligen också förklaringen till fascinationen över frälsarteknologierna - det vetenskapliga, rena, kliniska sättet att betrakta och hantera världen: Där odling handlar om tillförsel av exakta kvantiteter näringsämnen till ett dött substrat. Där mat bryts ner i protein, kolhydrater, fett, vitaminer, mineraler och kalorier. Och där hälsa blir en fråga om stegräknare, BMI-mått, blodtryck och kolesterolvärde. Allt långt borta från andra aspekter som odling som skötsel av vår plats på jorden, måltiden som en social gemenskap och hälsa som välmående.

Det flesta innovationer kommer att misslyckas, det ligger i sakernas natur. En del av dem är fungerande teknik, men faller ändå ifrån av rent praktiska eller ekonomiska skäl. Men utan tvekan kommer en del av innovationerna att överleva även om det oftast tar lång tid innan de kan skalas upp och spridas. Någon av dem kommer till och med visa sig vara betydelsefull Så vi ska givetvis inte avfärda alla nyheter, men vi ska heller inte bete oss som statister i en dålig Västernfilm och flockas runt den kringresande charlatanens påstådda mirakelmediciner. I stället ska vi använda vår kunskap och förmåga till kritisk granskning och analys. Det är trots allt ändå det som kännetecknar ett seriöst förhållningssätt till forskning och utveckling.


Text: Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren

Thursday 13 April 2017

Syna vegoköttet



Om man inte vill äta kött, har gott om pengar, inte orkar planera en vegetarisk kost samt struntar i gastronomiska upplevelser, närodlat och ekologiskt kan de nya vegokötten vara en god idé. För alla andra finns det bättre alternativ.  

1985 skrev Marit Paulson boken Den stressade potatisen och året därpå Riktig mat (tillsammans med Monica Hörner). Marit var den tidens Mats-Erik Nilsson och gick hårt åt matfusket. Hon angrep bland annat charkindustrierna för att de använde köttklister och att korven innehöll så lite kött.

Men tiderna förändras. Marit gick vilse i EU-parlamentets korridorer och idag skryter fabrikanterna över att deras korvar innehåller lite kött. Scan säljer till exempel Korvish och Järpish vilka innehåller hälften grönsaker. Bensinbolaget Preem anser sig bidra till minskningen av växthuseffekten genom en klimatsmart korv: ” Vår nya kabanoss har hälften så stor klimatpåverkan som vår vanliga varmkorv genom att vi har sänkt kötthalten med 50%.” Man har dock inte sänkt fossilhalten i sin bensin i samma utsträckning.

Det är självklart inget fel i att blanda ut korven med grönsaker. Korv har i alla tider gjorts med allt möjligt, korngryn, potatis, svål och lungor. Men det är bra om man är lite kritisk till alla dessa försök att rida på folks miljömedvetenhet. Företagen har lyckats spinna det som tidigare var ”fusk” (utan att egentligen vara det) till att  vara ”klimatsmart” (vilket oftast är obevisat), och samtidigt ökat sina marginaler eftersom köttet är den dyraste ingrediensen – snacka om win-win…


En kategori av produkter som verkligen skulle må bra av granskning är de vegetariska och veganska kött och mejerialternativen. Coop:s Mersmak påstår att man ”synar” dessa i det senaste numret. Men den ”syningen” är en okritiskt upprapning av tillverkarnas påståenden. Däremot har senaste numret av Allt om mat något som ger skäl för att kallas granskning.

Jäv medges - jag är gift med skribenten, Ann-Helen Meyer von Bremen!  Jag hjälpte henne också med lite bakgrundsresearch och satte ihop nedanstående tabell. Den innehåller en rad olika ”vegokött” men också vanligt kött samt bönor som jämförelse. Tabellen grundar sig på varor som fanns hos en stor matleverantör på nätet.

Det är slående hur dyra de veganska produkterna är. Många är betydligt dyrare per kg än ekologisk köttfärs. Eftersom dessa produkter marknadsförs som proteinrika produkter är det inte orimligt att jämföra priser per gram protein. Det gör dem ännu dyrare. Inget slår förvisso priset på den hängmörade ekologiska ryggbiffen, men jag tror heller inte att något av vegokötten kan anses vara en jämförbar produkt.

Att jämföra med konventionell blandfärs vore kanske det mest ”rättvisa”. I tabellen nedan kan man jämföra priser per gram protein med ekologisk nötfärs eller med färdiga konventionella köttbullar*. Då ser man att produkter som Oumph och Tzay är 55 % - 70 % dyrare än ekologisk köttfärs.  Och man betalar tre gånger så mycket för proteinet i dessa processade produkter som för proteinet i Saltå Kvarns torkade vita bönor.

Det mest absurda exemplet är Astrid och Apornas ”ost” som faktiskt inte innehåller ett endaste gram protein. Produkten kostar 170 kronor kilot trots att den enbart innehåller kokosfett, stärkelse och vatten, förutom en lång rad tillsatser! Proteinet i en vanlig herrgårdsost är nästan lika billigt som proteinet i bönor.

Tillverkarna av vegoköttet och deras fan-club brukar hävda att det är mycket mer effektivt med vegetabiliskt protein, att det är mer miljövänligt och resurssparande. Men om detta är sant borde ju produkterna rimligtvis vara mycket billigare än animalieprodukterna. Eller så är fabrikanternas marginaler hutlösa.** Jag håller på att förklaringen är både att företagens marginaler är hutlösa och att den omfattande industrieall bearbetningen faktiskt kostar en hel del. Råvaran till sojaprodukterna, sojamjöl, kostar ungefär 3 kronor kilot så det är tydligt att det inte är bönderna som tjänar pengar på vegokött.

Det finns en annan faktor som kan spela viss roll. Produktionen av olika jordbruksprodukter betalar inte sina verkliga kostnader: skador på miljön eller vår hälsa inkluderas inte i priset. Om de gjorde det skulle prisförhållandena kanske se annorlunda ut. Jag skrev nyligen en artikel om detta. Det är inte möjligt att räkna ut dessa för soja och kött och jämföra eftersom storleken på de kostnaderna varierar mycket beroende på var man producerar och hur man producerar. De externa kostnaderna för sojaodling är genomsnittligt betydligt mindre än för griskött eller kyckling som föds upp med soja och spannmål, men kanske inte mindre än kostnaderna orsakade av betes och vallbaserat nötkött (vilket beror helt på hur man värderar metangasavgången från korna).

Det är intressant att se hur den konventionella kycklingens proteinpris är bara marginellt högre än det billigaste proteinet i sammanställningen, Saltås bönor. Det säger en del om hur ”effektiv” den konventionella kycklingproduktionen är. Den ”effektiviteten” sker på bekostnad av kycklingarna, miljön och kanske av vår hälsa.    





































Utöver att den industriella bearbetningen av sojan kostar pengar så kan den göra att mycket av de påstådda miljöfördelarna försvinner. Det faktum att sojabönor (om de inte kommer från skövlad skog eller savann) har relativt litet klimatavtryck betyder inte automatiskt att de hårt processade sojaproteinerna också har det. Det finns forskning som visar att klimatpåverkan av sojaprotein kan vara mycket större än för kyckling, i klass med nötkött.

Företagen brukar också hävda att deras soja inte orsakar andra miljöproblem (avskogning, GMO, bekämpningsmedel, förlust av biologisk mångfald) till skillnad mot den soja som används som djurfoder. Men det argumentet stämmer endast så länge som konsumtionen av sojaproteiner är marginell. Mina beräkningar visar att om man skulle ersätta alla animalier med sojaproteiner skulle man behöva lika stora arealer av soja. Utöver detta så är sojan i de granskade vegokötten konventionellt odlad, dvs även om den inte kommer från Brasilien är den knappast ”miljövänligt odlad”.

Det mesta vegokött — Oumph är ett undantag — är också fullt av tillsatser vilket syns i nedanstående tabell. Det saknas idag kunskap om det eventuellt bildas oönskade ämnen vid framställningen av vegokött. Den senaste tidens larm om innehåll av 3-MCPD och glycidylester i vegetabiliska oljor visar att hårdhänt processning av helt vanliga produkter kan ha högst oönskade biverkningar. Proteinhydrolysat, sådant som finns i Hälsans köks veganbullar, har visat sig innehålla 3-MCPD och det gäller också sojasås.




Min granskning här sträcker sig inte till en seriös provsmakning. De två vegokött jag prövat var fullt ätliga men sannerligen inte värda sitt pris. Man måste verkligen sakna kött eller tro att maträtter måste imitera kötträtter för att vara aptitliga för att vara motiverad att äta det.

Summa summarum kan jag hålla med Ann-Helen när hon skriver:
”Att äta mer vegetariskt i form av baljväxter, rotfrukter och kål, gärna ekologiskt odlade i Sverige, är utan tvivel ett bra miljöval. Vegetariska helfabrikat baserade på importerade, konventionellt odlade råvaror är däremot inte alltid ett lika självklart miljöval.”


———————
* Det är intressant att se att ekologisk nötfärs inte är en dyrare proteinkälla än konventionella köttbullar. Det visar med all tydlighet vad den industriella bearbetningen gör för kostnaderna och att de flesta nog skulle ”ha råd” med ekologiskt om de köper råvaror.
** När de här produkterna var marginella och nya kunde det höga priset förklaras med just det, smala produkter med liten marknad blir alltid dyra. Men idag måste de flesta av produkterna vara stora nog för att ha skalfördelar.

Sunday 9 April 2017

Statlig maktfullkomlighet och lantbrukarnas vanmakt

Hanteringen av utbetalningen av jordbruksstöden är ett flagrant exempel på maktmissbruk och total brist på hänsyn till jordbrukarnas situation. Det värsta är att det fortgår och fortgår och fortgår. Vissa ersättningar för 2015 har fortfarande inte betalats ut. Vilken annan grupp skulle tåla det?

Som de flesta nog vet utgår det ju en del del "stöd" till jordbruket. En del av dessa stöd är ersättning för nyttor som jordbruket levererar, t.ex. genom att hålla betesmark öppen. Som ni kan se av bilden (från Jordbruksverkets hemsida i förrgår) är det en rad stöd från 2015(!!!) som fortfarande inte har slutbetalats av Jordbruksverket. Verket skriver självt att något av stöden kanske inte kommer slutbetalas förrän 2018. 


Allt skylls i vanlig ordning på datasystemen. Men om systemen inte fungerar kunde man ju använda penna och papper, det är ju hundratals (kanske tusentals?) människor som arbetar med de här stöden. Det finns helt enkelt inga acceptabla ursäkter för en sådan här hantering.

Dessa förseningar är oerhört frustrerande för de drabbade. Ibland är företaget helt beronde av dessa intäkter och man tvingas söka dyra lån eller släpa efter i betalningar till leverantörer. Inte får man någon ränta från staten heller. Ibland betyder det att planerade investeringar får skjutas på framtiden. För vår lilla gård är inte de uteblivna intäkterna i sig någon katastrof, vi har andra inkomster. Men jag blir väldigt provocerad av den oerhörda nonchalans som detta innebär.

Det är obegripligt att man kan behandla en yrkesgrupp på det viset. Och det är självklart ännu mer oaccptabelt när man i kontakter med myndigheter ofta uppmanas att göra det eller det innan ett visst datum, annars hotar böter eller andra sanktioner. 


Krav har rests att lönen borde hållas inne i två år för det ansvariga stadsrådet, Sven-Erik Bucht, och Jordbruksverkets Generaldirektör Leif Denneberg och det är inte orimligt. I vilket fall som helst kunde de få ett lämpligt löneavdrag för grav försumlighet. Eller så kunde de ställa sina poster till förfogande. 

Friday 7 April 2017

Samhället har en ätstörning

Samhället har en ätstörning, säger Gunnar Rundgren, bonde, debattör och författare. Matsystemet med jordbruket, matindustrin och handeln fungerar inte som det ska.

Häromdagen sände P1 Meny en intervju av mig med Tomas Tengby. Jag tyckte den får fram ganska bra vilket budskap jag har i Den stora ätstörningen. 

Du kan lyssna på intervjun här

Du kan också ladda ner filen för senare tillfälle.Ladda ner(30 min, MP3)



Jag håller föredrag om boken på många olika orter, rätt fullt nu, men boka mig gärna till hösten, eller ännu hellre vintern - jag försöker hinna böka i jorden på sommarhalvåret. 


Wednesday 5 April 2017

Internationella transporter växande miljöproblem



Att miljöpåverkan från internationella transporter är i det närmaste försumbar är inte korrekt. Sjöfarten är ett typexempel på att livscykelanalyser bara visar en del av sanningen och att de inte tar hänsyn till hur val av teknik påverkar hela det ekonomiska systemet och vår resursförbrukning i stort.

Vi får ofta höra att internationell sjötransport är så energieffektiv att det är lika miljövänligt att köpa produkter från andra sidan jordklotet som sådant som kommer från närområdet. Utsläpp av koldioxid (internationella siffror) per ton-km är en femtiondedel av flygets utsläpp och en femtedel av lastbilstransporterna och minst hälften av järnvägens (OECD). Det är dessa siffror som letar sig in i livscykelanalysernas jämförelser av produkters miljöpåverkan. 

Men det finns fler perspektiv man kan ha.

Om vi pratar arbete, dvs hur mycket arbete som går åt för att sköta transporterna, är sjötransport ännu mycket mer effektiv. Men denna effektivitet i arbete och resursåtgång har också gjort sjötransport väldigt billig. En digitalkamera kan skickas från Kina till Sverige för en eller två kronor, en dammsugare för en tia. För varor som skall kylas eller frysas är kostnaderna högre, men ändå bara några procent av priset (Rodriguez).

Att transporterna har blivit så billiga har varit en starkt bidragande orsak till den kraftigt ökade globala handeln. Värdet av handeln med varor motsvarar idag nästan 50 procent av världens bruttonationalprodukt, upp från 20 procent 1970, och värdet av den internationella handeln ökade från drygt 300 miljarder dollar 1970 till 16 triljoner dollar 2016, dvs över femtio gånger (Världsbankens databas). Större delen av handeln med varor går med sjöfart. Mellan 1968 och 2008 fyrdubblades antalet tonkilometer(UNCTAD).

Sjöfarten är därmed ett paradexempel på Jevons paradox, dvs hur effektivisering av resursanvändning leder till lägre pris vilket leder till ökad resursanvändning.  

För den som vill få en bild av hur omfattande sjöfarten är rekommenderas denna visualisering av Kiln. Där kan man se att den 6 april 2012 befann sig 9 miljoner containrar, 400 miljoner ton torra varor (kol, spannmål) i bulk, 285 miljoner ton vätskor (olja), 50 miljoner kubikmeter gas och 8 miljoner bilar på de sju haven. 



Världens största containerfartyg, som Mærsk Mc-Kinney Møller på bilden, tar cirka 18 000 containrar, vilket motsvarar en miljard coca-cola burkar eller 36 000 bilar. Det behövs bara 20 besättningsmän för att föra fram det. Ett sådant fartyg förbrukar cirka 200 ton eldningsolja per dag. Det betyder att utsläppen per sjöman per dag är lika stort som två svenskars årliga utsläpp. Utöver det så är den olja som används av den smutsigaste typen och orsakar stora utsläpp av NOx, svaveldioxid och partiklar.
 
För svensk del utgörs transportbranschens växthusgasutsläpp ungefär en femtedel av de totala utsläppen från den svenska ekonomin. Sjöfarten står för mer än hälften av utsläppen (SCB).  

På global nivå orsakar sjöfarten 3 procent av alla växthusgasutsläpp, 15 procent av NOx och 13 procent av svaveldioxidutsläppen (Nature). Varje timme släpper den internationella sjöfarten ut över 100 000 ton CO2, mer än Tysklands samlade utsläpp. Med nuvarande trend kommer växthusgasutsläppen från sjöfarten uppgå till 15 procent av de globala utsläppen 2050. 

Den internationella sjöfarten och flyget var båda undantagna från åtaganden i Parisavtalet och ingår heller inte i de nationella rapporterna till FN:s klimatpanel (OECD). Det betyder att siffrorna från SCB ovan om sjöfartens utsläpp bara gäller svensk sjöfart, inte armadan av utländska fartyg som förser oss med varor, dvs sjöfartens andel av våra utsläpp är egentligen betydligt större.  

Utöver sjöfartens egen miljöpåverkan så har utbyggnaden av hamnar, kanaler, och farleder ytterligare påverkan. De allt större skeppen kräver allt större hamnar och logistikcenter vilket gör att större delen av trafiken går till ett mycket litet antal hamnar. Det betyder att landtransporterna också ökar samtidigt med sjöfarten. 
Men allra främst betyder det att de totala transporterna ökar kraftigt, och att denna ökning förtar den lägre energiförbrukningen eller växthusgasutsläppen per ton-km som sjöfart har jämfört med andra transportslag.

Att miljöpåverkan från internationella transporter är i det närmaste försumbar är därför inte korrekt.

Sjöfarten är ett typexempel på att livscykelanalyser bara visar en del av sanningen och att de inte tar hänsyn till hur val av teknik påverkar hela det ekonomiska systemet och vår resursförbrukning i stort. Visst kan livscykelanalyser ha ett visst värde, men för att vägleda våra val behöver vi se hur olika system fungerar, och inte bara studera en teknisk lösning eller en produkt.

Man kan föra liknande resonemang runt användning av kyla i livsmedelskedjan, där förbättrad, och därmed billigare, kylteknik har lett till en mycket kraftig ökning av kyld och fryst mat och därmed kraftigt ökad energiförbrukning.

Jämförelser mellan vete odlad med konstgödsel eller ekologiskt kanske tar hänsyn till energiåtgång och direkta utsläpp samt närvaron av vissa arter i åkermarken uttryckt per kg vara eller per hektar. Men man missar konstgödselns påverkan på odlingssystemet genom ökad specialisering (på gårdar och i hela landskap), brutna kretslopp, minskad biologisk mångfald, industrialisering av djurhållningen och mycket annat.

Dessa systemeffekter är i de allra flesta fall mycket viktigare än de direkta effekterna.  

Sunday 2 April 2017

Myter om vår konsumtion


Konsumtionen av kyckling har ökat tio gånger sedan 1960. Men konsumtionen av animalier har faktiskt inte ökat jämfört med 1960, tvärtom: 1960 kom 35 procent av kalorierna från animalier medan de stod för 30 procent 2015. I absoluta tal minskade animaliekonsumtionen med 4 procent mellan 1960 och 2015, medan konsumtionen av vegetabilier ökade med 16 procent. 

Jag har skrivit flera gånger om vanliga missuppfattningar om vår konsumtion. Det framställs till exempel ofta att konsumtionen av kött har ökat dramatiskt. Och visst har den ökat, men inte så mycket som folk verkar tro. Grafer över ökningen av köttkonsumtionen brukar oftast starta vid 1990, men de döljer då att köttkonsumtionen gick ned rätt kraftigt mellan 1960 och 1990 (se tabellen nedan). Ökningen efter 1990 kan i stort förklaras med lägre priser som ett resultat av EU-inträdet.

Diskussionen om köttkonsumtionen handlar också ofta om nötkött, trots att den stora ökningen av köttkonsumtionen handlar om kyckling. Konsumtionen av kyckling (fågelkött för att vara mer precis, men det allra mesta är kyckling) har ökat tio gånger sedan 1960. För mer detaljer kan du läsa detta utmärkta inlägg på Jordbruksverkets hemsida.

Det som oftast missas är att konsumtionen av animaliska livsmedel faktiskt inte ökat sedan 1960, utan tvärtom minskat - räknat i kalorier. Kött står inte ens för hälften av animaliekonsumtionen, men andelen kött av animalierna har ökat. Konsumtionen av animaliskt fett har minskat, fett som delvis ersatts av rapsolja och palmolja. Också mjölkonsumtionen har minskat kraftigt medan ostkonsumtionen ökat. Animaliekonsumtionen har minskat både som andel av kaloriintaget och i absoluta tal. 1960 kom 35 procent av kalorierna från animalier medan de stod för 30 procent 2015. 


I absoluta tal minskade animaliekonsumtionen med 4 procent mellan 1960 och 2015, medan konsumtionen av vegetabilier ökade med 16 procent. Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker (vilka inte räknas in i vegetabilierna trots att de är av vegetabiliskt ursprung) ökade med hela 96 procent!

Även om det är svårt att reda ut från statistiken så antar jag också att ökningen av andelen färdigmat har stimulerat minskningen av animaliekonsumtionen. Det är trots allt mycket billigare med vegetabilier så industrin har starka incitament att ersätta animalierna med soja, vegetabiliska fetter, smakämnen och vatten.

 




Graferna och siffrorna är från Jordbruksverkets statistikdatabas

 
I Andra livsmedel ingår kaffe, te, kakaopulver, honung, choklad- och konfektyrvaror, vissa såser och glass. Starköl ingår bland Alkoholhaltiga drycker. Malt- och läskedrycker samt Alkoholhaltiga drycker har varken räknats till vegetabilier eller animalier.