Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att
rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon.[i]
Det är ett tydligt exempel på det som kallas externa kostnader för jordbruket,
en kostnad som inte finns med i matpriset, utan som läggs på skattebetalarna
eller skjuts på framtiden.
 |
| Artikel publicerad i Ekologiskt Lantbruk |
Vad kostar egentligen övergödningen av vattendrag,
bekämpningsmedelsrester i naturen, minskad biologisk mångfald och de andra
skador på naturen och hälsan som jordbruket kan orsaka? För att inte tala om de
kulturella och sociala kostnader som också kan uppstå. Och vem ska betala
räkningen? Detta är något som har börjat diskuteras allt mera på senare tid.
Att uttrycka naturen i pengar
I ekonomisk terminologi kallas naturresurser för naturkapital. De kostnader som uppstår
för en verksamhet som inte ingår i priset på de producerade varorna och
tjänsterna kallas externa kostnader eller
externaliteter. Det kan till exempel
vara föroreningar, utslitna arbetare eller minskat värde på de naturkapital som
bonden förvaltar som exempelvis matjorden. Ekosystemtjänster
är de funktioner i naturen som har ett direkt värde för människan. Det kan vara
reglering av klimat, rening av vatten, tillgång till genetiskt material eller
estetiska värden som en beteshage.
Det har kommit ett flertal rapporter som försöker uppskatta de externa
kostnaderna. Enligt expertrapporten om kväve, European Nitrogen Assessement,
från 2011 orsakar kvävegödslingen inom EU miljökostnader på mellan 20 och 150
miljarder euro. Utslaget per kilo kväve ligger kostnaden mellan knappt 2 euro
och 13 euro. Böndernas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattades samtidigt
till mellan 10 och 100 miljarder euro.[ii]
Rapporten visade tydligt att konstgödselanvändningen är ett nollsummespel,
ifall man räknar in hela kostnaden.
Skadorna av konstgödselkvävet är mestadels indirekta. FN:s klimatpanel
konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från konstgödsel utgör den
största källan till ökningen av lustgas i atmosfären.[iii] Ett internationellt forskarlag rapporterade
2014 att Östersjöns döda bottnar har ökat från 5 000 kvadratkilometer till mer
än 60 000 kvadratkilometer under drygt hundra år. Det motsvarar en sjundedel av
Östersjöns yta. Huvudorsaken är ökad tillförsel av näringsämnen där jordbruket
står för en stor del av utsläppen.[iv]
Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till
mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.[v]
Enligt rapporten TEEB for Agriculture & Food från FN:s
miljöprogram UNEP är hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel
inom EU hela 127 miljarder euro per år, vilket är ungefär en procent av EUs bruttonationalprodukt.
De största kostnaderna är för neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet (bland
annat i form av 13 miljoner förlorade IQ-poäng!) och olika beteendestörningar
som ADHD. Andra hälsokostnader är fetma, förtidig död och
fortplantningsrubbningar.[vi]
[vii]
Till dessa kostnader kan läggas miljökostnader. Det är inte många rapporter som
kommer fram till så höga siffror, men en metaanalys av vetenskapliga studier av
skadorna för användning av kemiska bekämpningsmedel i USA drar slutsatsen av
kostnaderna mycket väl kan vara större än vinsten av att använda dem.[viii]
Ett stort steg för att synliggöra externa kostnader av jordbruket togs
med FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture från 2015. Där
uppskattas de globala externa miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora
grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar. Det är 1,7
gånger mer än grödornas värde på gården som därmed skulle vara 2,7 gånger dyrare
på gårdsnivå om kostnaderna räknades in i priset. Bland kostnaderna finns utsläpp
av växthusgaser, förorening av vatten, luft och matjord samt markanvändning och
vattenförbrukning.[ix]
FAO-rapporten har också studier över hur förändrade produktionssystem skulle
kunna minska skadorna på naturen och människors hälsa. Bland annat har man
tittat på veteodling i Tyskland och beräknat att ekologisk odling skulle minska
de externa kostnaderna med 46 procent, från 2 532 dollar till 1 365
dollar per ton, jämfört med konventionellt odlat. Minskningen består främst av mindre
vattenförorening. Den enda kostnad som ökade med ekologisk drift var
markanvändningen. Att odla ekologiskt betydde alltså inte att alla externa
kostnader försvann, men att de minskade.[x]
Även om det finns en utbredd medvetenhet om att jordbruket orsakar
kostnader som betalas av andra, så har principen att ”förorenaren betalar”,
inte praktiserats på allvar. Trots att EU redan 1992 i
sitt miljöprogram rekommenderade ökad användning av miljöavgifter, är det få
länder som infört sådana i jordbruket. Eller så har man liksom Sverige, infört
och sedan tagit bort dem.
Sverige införde miljöavgifter på konstgödsel och bekämpningsmedel 1984
med syfte att minska användningen. Dessutom hade man sedan tidigare så kallade prisregleringsavgifter som togs bort
1992 [xi].
1994 infördes en kadmiumavgift på konstgödsel samtidigt som kvävegödselavgiften
höjdes till 1,80 kr per kg kväve. Dessa avgifter, som döptes om till skatter
1995, avskaffades 2010 för “att stärka jordbrukets konkurrenskraft”.
I Nederländerna får den som har mer stallgödsel än spridningsareal,
betala en avgift för att bli av med överskottet. Tidigare hade man ett system med
växtnäringsbalanser på gårdsnivå där alltså även konstgödseln ingick och där
gården fick betala mycket höga avgifter om man överskred fastställda
gränsvärden, men systemet avvecklades. Österrike hade en konstgödselskatt som togs
bort när landet blev medlem i EU. Det
land som har tuffast regler är Danmark. Där får lantbrukare endast använda 82
procent av den ekonomiskt optimala konstgödselgivan. Den danska
rådgivningsorganisationen Seges har uppskattat att bara den begränsningen “kostar”
det danska lantbruket 2 miljarder danska kronor om året. Danmark har också
differentierade bekämpningsmedelsavgifter som kan vara så höga att de i praktiken
innebär ett förbud.[xii]
I väntan på att staten ska göra allvar av principen att förorenaren
betalar, försöker det holländska ekologiska frukt- och grönsaksföretaget EOSTA göra
kostnaderna synliga på marknaden. I mars 2015 lanserade man en jämförande
märkning av externa kostnader och nyttor för apelsiner, päron, ananas och
citroner. Jämförelsen mellan ekologiska och konventionella päron från Argentina
visar att de ekologiska päronen ger 17 % lägre skörd men skapar mervärden på
ungefär 50 öre per kg. Volkert Engelsmann som är VD för EOSTA säger, “siffrorna
visar att ekologiskt inte är dyrt utan att konventionella produkter är för
billiga.”
Kan man lita på siffrorna?
Bakom siffrorna döljer sig komplicerade beräkningar
och det kan vara sunt att se dem mera som en fingervisning än som absoluta tal.
Olika modeller leder till stora skillnader i resultat. Kostnader för utsläpp av
koldioxid i olika studier varierar mellan -10 dollar per ton till 350 dollar
per ton. [xiii]
Även när man använder samma modell kan resultaten vara olika beroende på hur
kostnader beräknas. I FAO-rapporten beräknas kostnaderna för utsläpp av nitrat
till vattendrag variera mellan 0 kr och 82 000 dollar per ton beroende på
var utsläppen sker. Det beror på att i tätbefolkade områden med mycket jordbruk
och mycket nederbörd är nitratföroreningar ett stort problem, medan i glesa
områden med liten nederbörd är det sällan ett bekymmer. [xiv]
Debatten
Ett sätt att lösa dilemmat med jordbrukets externa kostnader, skulle
kunna vara att helt enkelt låta jordbruket betala för sina föroreningar och
samtidigt få ersättning för sin nytta. Marknader för utsläppsrätter och
ekosystemstjänster skulle kunna lösa detta smidigt. Kritikerna menar dock att
det finns en stor fara med att börja sätta prislappar på naturen.
De aktivister och forskare som är motståndare till att värdera
ekosystemen i pengar och använda marknadsinstrument, menar att man blandar ihop
”värde” och pris uttryckt i pengar, trots att det inte finns något samband. De
viktigaste naturresurserna som friskt vatten, luft och matjord är
livsnödvändiga för oss, har ett oändligt värde och går inte att sätta pris på. Naturens
värden är inte objektiva. När forskare ändå försöker värdera naturen, kan de
bara utgå från subjektiva metoder. Ett sådant exempel är när man intervjuar
människor om hur mycket de är ”villiga att betala” för att få se en varg, en
hässja eller vandra i en gammal skog. På samma sätt styrs beräkningar av nytta
och skada, hur objektiva de än må påstås vara, av en rad antaganden där vem
som har nytta av en viss resurs och när nyttan eller skadan inträffar,
påverkar resultaten starkt. Att uttrycka naturens värde i pengar förvandlar den
dessutom till något utbytbart. En bit natur kan då fritt bytas mot värdet av en
bil eller en TV.
En statlig utredning om ekosystemtjänster i Sverige 2013 konstaterade
att ekonomisk värdering och kompensation inte fungerar i komplexa situationer
där många ekosystemtjänster är inblandad, som jordmånsbildning, vattenreglering
och pollinering, vilket är precis vad jordbruk handlar om.[xv]
Bortsett från svårigheten att värdera skulle det behövas mycket omfattande
regleringar för att internalisera alla sociala och ekologiska kostnader, samt
ersätta för de nyttor som jordbruket levererar. Miljöersättningarna inom EU ger
bara en liten försmak av den byråkrati som skulle krävas. Vi talar också om
mycket stora summor pengar i form av avgifter och ersättningar, vilket skulle påverka
driften av jordbruket mer än marknaden för mat och andra råvaror. En omfattande
förändring av vårt jordbrukssystem.
En sådan förändring skulle heller inte vara möjlig utan att förändra
de övriga spelreglerna när det gäller exempelvis global handels- och
jordbrukspolitik. Jordbruksavtalet inom WTO förbjuder uttryckligt att
kompensation skall utgå för något annat än för verkliga kostnader eller
uteblivna intäkter. Det är alltså inte tillåtet att ersätta någon med det
uppskattade värdet av den aktuella ekosystemtjänsten. Det är också svårt att
kombinera internalisering av kostnader med frihandel. FAO:s beräkningar visar
att de externa kostnaderna för veteodling i Tyskland är mer än åtta gånger högre
än dagens vetepris, men mycket lägre vid veteodling i Kanada, Australien och
USA. Om bönderna skulle betala för dessa kostnader fullt ut i kombination med
frihandel, skulle Tyskland, och stora delar av Europa helt få upphöra med
veteodling.[xvi]
Att Sverige tog bort de relativt blygsamma avgifterna på konstgödsel med
motivet att stärka konkurrenskraften, är ytterligare en indikation på detta.
Många av förespråkarna medger att en del av invändningarna är
relevanta, men anser ändå att dagens ekonomiska verklighet kräver att man
använder ekonomiska styrmedel. Andra anser att värdering av externa kostnader
främst är ett pedagogiskt grepp för att få allmänhet och politiker att förstå
betydelsen av dem. Diskussionen lär fortsätta.
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
[i] Sveriges Radio P4 Gotland 2014,
”Bekämpningsmedel i gotländska dricksvattentäkter” 30 december 2014, sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6053554.
[ii] European Nitrogen Assessment
[iii]
IPCC 2013, Climate Change 2013:
The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fifth
Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Stocker,
T.F., D. Qin, G.-K. Plattner, M. Tignor, S.K. Allen, J. Boschung, A. Nauels, Y.
Xia, V. Bex och P.M. Midgley (eds.)]. Cambridge
University Press, Cambridge,
United Kingdom and New York, NY,
USA, 1535 pp.
[iv] Lunds Universitet 2014, ”Tio gånger mer död botten i Östersjön”. www.lu.se/article/tio-ganger-mer-dod-botten-i-ostersjon.
[vi] TEEB (2015) TEEB for Agriculture & Food: an interim report, United
Nations Environment Programme, Geneva, Switzerland.
[vii] Estimating Burden and Disease Costs of Exposure to
Endocrine-Disrupting Chemicals in the European Union, The Journal of Clinical
Endocrinology and Metabolism, 2015 Apr; 100(4): 1245–1255.
[viii] Denis Bourguet and Thomas Guillemaud, ”The hidden and
external costs of pesticide use. Sustainable Agriculture Reviews 19: 35-120”
[ix] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[x] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xi] Jordbrukverket 1992, Miljöavgifter - Bekämpningsmedel - Handelsgödsel
[xii] Seges 2015, Sammenligning af miljøregler i Danmark og nabolande
[xiii] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xiv] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xv] Statens Offentliga Utredningar 2013, Synliggöra värdet av
ekosystemtjänster – Åtgärder för välfärd genom biologisk mångfald och
ekosystemtjänster, SOU 2013:68.
No comments:
Post a Comment