Thursday, 26 January 2017

Blandat mottagande av Livsmedelsstrategin



Lantbrukets företrädare är försiktigt positiva till den föreslagna livsmedelsstrategin, medan representanter för senare delen av livsmedelskedjan känner att den inte gäller dem.  Oklarheter i strategin påtalas av representanter från handeln och konsumenterna samt miljöorganisationer.

Det står klart att det inte bara är de politiska partierna (Livsmedelsstrategin: vem vann?) som tolkar innehållet i strategin rätt olika. 

Tror du att livsmedelsstrategin kan leda till ökad lönsamhet för de svenska mjölkbönderna frågar ATL Arlas ordförande Åke Hantoft.
– Jag tror inte den kopplingen är relevant. Det är marknaden som avgör lönsamheten.

Detta står i direkt motsats till den syn som finns I LRFs officiella pressmedelande där man skriver: “En tydlig förändring som LRF välkomnar är att konkurrenskraft och lönsamhet prioriteras när det handlar om att sätta regler och villkor för branschen.” LRF verkar lyckligt omedvetet om att lönsamhet inte nämns i strategin…

Överlag är lantbrukets företrädare avvaktande positiva till den föreslagna strategin. Andra är mer tveksamma:

Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood säger
– Jag saknar en tydlighet om att svenska mervärden är viktiga för konkurrenskraften. Det finns heller inte så mycket handfast när det gäller styrmedel och olika satsningar.
Axfood tog fram ett eget omfattande förslag, Matkassen 2030, ett dokument som innehåll 79 konkreta förslag på åtgärder samt en vision om den mat vi producerar och äter 2030.

Ordförande för Vi Konsumenter, Gunnel Ståhle, skriver på sin blogg: “Man har enats om målen för en ökad svensk livsmedelsproduktion. Det är väl bra och kan ge framtidstro hos lantbruksnäringen och livsmedelsindustrin. Den stora frågan kvarstår dock hur och på vilket sätt ökningen ska åstadkommas.” Hon fortsätter med “Man kan också notera med tillfredsställelse att frågan om livmedelsförsörjning i kris har beaktats i målformuleringen.”

Naturskyddsföreningen skriver att “det är bra att strategin slår fast att den svenska produktionen ska öka, men det behövs tydligare skrivningar om hur det ska ske, samtidigt som de globala utmaningarna hanteras; att öka produktionen av mat, utan att äventyra planetens gränser genom användning av bekämpningsmedel och odlingsmetoder som utarmar jordens långsiktiga produktionsförmåga.”

Strategin påstås gälla “hela livsmedelskedjan” men intrycket är att den handlar om jordbruket. Det förstärks av kommentarer – och uteblivna kommentarer från de senare delarna av livsmedelskedjan.

Livsmedelsföretagens VD Marie Söderkvist säger till ATL att “diskussionen om en ny livsmedelsstrategi ramlar hela tiden ner på olika jordbruksfrågor. Man diskuterar odling, inte industri. Det är den enda industrigren där man glömt bort att man är en industrigren. Så fort vi pratar mat så hamnar vi nere i gödselstackarna.”

Visita som organiserar en betydande del av besöksnäringen och restauranger och därmed en viktig del av livsmedelskedjan har suttit med i dialgoggruppen för strategin, men anser tydligen att den är så oviktig att de inte ens gjort något officiellt uttalande.

Så gott som alla uttalar att det som kommer efter strategin är viktigt.
– Nästan alla kan ta fram en strategi. Det är mycket svårare att genomföra den, säger Palle Borgström från LRF Mjölk till ATL

Det är uppenbart att det har varit väldigt svårt att ta fram en strategi, och att det man nu har inte är värt namnet strategi*, vilket förstås gör genomförandet ännu svårare.

I nästa post tänkte jag summera svagheterna med de föreslagna målen och presentera ett eget förslag till hur de kunde se ut.


* Min analys finns i dessa tre inlägg
Läs också Ann-Helen Meyer von Bremens inlägg: Oraklen i riksdagen

2 comments :

Anonymous said...

Kanske dags att börja fundera på VARFÖR det är så svårt att få fram en strategi värd namnet? Ointresse eller okunskap hos dem som fått uppdraget? konkurrerande målbilder? eller vad?

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Det är nog lite av varje som ligger bakom. Bristande problemanalys tror jag är ett starkt skäl. Man förstår helt enkelt inte vad det är som egentligen styr lantbruket och böndernas dagliga val, eller möjligen förstår man det men asser att det är av naturen givet och därför inget man kan göra något åt. Så tolkar jag i alla fall lantbruksföreträdarnas fixering vid att man vill ha samma regler som konkurrentländerna. Eftersom man tror att det saknas både politisk vilja och vilja på marknaden att prioritera den "svenska" produktionen så vill man hellre få lättnader i regler och minskade kostnader för att kunna konkurrera med andra länders bönder. Och kortsiktigt är det ett helt rimligt krav - men det leder bara till en kapplöpning mot botten...