Tuesday, 25 October 2016

Konsumenten som syndabock

Vi översköljs av budskap om att maten vi äter orsakar stora problem för miljön eller för befolkningen där den produceras.

Expansionen av sojabönsodlingen för foder har skett på bekostnad av skogen i Amazonas. Skog bränns i Indonesien för att etablera palmoljeplantager vilket hotar unika arter och bidrar till växthuseffekten. Kakao skördas av barnslavar i Elfenbenskusten medan odlingar av mandel förbrukar enorma mängder vatten i det torkdrabbade Kalifornien. För någon månad sedan gick larmet om hur odlingen av avokado i Mexiko förstör miljön och som grädde på moset fick vi veta att handeln kontrolleras av knarkkarteller.

I alla dessa fall förväntas “vi”, konsumenterna, ta ansvar genom att avstå från dessa produkter. Men det argumentet missar hur jordbruket,livsmedelsindustrin, handeln och vad som landar på våra tallrikar hänger ihop. Några exempel som belyser detta är: Europas bönder kunde odla proteinfoder till djuren, men istället importerar de soja från Brasilien — samtidigt som stora arealer åker och betesmark i Europa lämnats för fäfot. Orsaken är helt enkelt att soja är billigare. Det handlar också om att regnskogarnas nytta är kollektiv, medan det är enskilda företag som tjänar pengar på odlingen.

Kaliforniens vatten pumpas slut för odling av mandlar, isbergssallad, vin, djurfoder eller någon av de hundra andra viktiga jordbruksprodukterna från Kalifornien.Det är inte konsumtionen av den utpekade syndagrödan som är orsaken till vattenbrist i Kalifornien utan överexploatering och marknadsekonomi i kombination med privatisering av vattenrätter. Detta leder också till att vissa bönder väljer att sluta odla helt och säljer vattenrätterna till en golfbana eller till ett solkraftverk.

Det är populärt att hävda att vår livsmedelsförsörjning skall skötas av ”den fria marknaden” som om det vore en objektiv kraft fri från värderingar och maktrelationer och att bara man låter den verka utan störande politik kommer allt ordna sig till det bästa. Men som exemplen ovan visar är det som är lönsamt för de enskilda aktörerna ofta inte alls lönsamt för samhället. Beräkningar från bland andra FN:s jordbruksorganisation, FAO, tyder på att miljökostnaderna för det moderna jordbruket kan vara långt större än hela produktvärdet.

Att lägga huvudansvaret för miljöförstöring på konsumenterna tillskriver oss makt som vi inte har. Ansvaret är självklart mycket större hos dem som producerar och säljer dessa varor och hos regeringarna där produktionen sker. Men framför allt är många av problemen en effekt just av marknadens drivkrafter, konkurrens och vinstintresse.

Marknadsideologin bygger också på att jordbruk är som vilken annan industriproduktion och att mat är som viken annan vara som helst. Men jordbruk är vårt viktigaste verktyg för naturresursförvaltning och mat är mycket mer än konsumtion av varumärken. Detta borde vara utgångspunkt för den kommande livmedelsstrategin och inte det ensidiga fokus på konkurrenskraft, frihandel och en skenbar konsumentmakt som dominerar idag.

Publicerad under rubriken "Lägg inte över ansvaret på konsumenterna" på SvT Opinion 12 oktober 2016. 

8 comments :

Gunilla Teckenberg said...

Väl talat igen en gång Gunnar!

Jag är införstådd att pekpinnar inte leder någon vart men som konsument försöker jag leva efter det som är viktigt för mig, nämligen miljö, klimat och djurens välfärd. En liten tröst men jag kan åtminstone se mig själv i spegeln. Om vi är totalt maktlösa inför det som sker, vad återstår då?

Har nyss läst din bok "Den stora ätstörningen" och jag önskar verkligen att varenda människa skulle ta sig tid att läsa den men vad spelar det för roll - egentligen - eftersom vi ändå inte kan påverka det minsta. Politiken kommer inte att ta ansvar men vem skall då göra det? Är kris och katastrof vad som krävs för att stoppa detta vansinne som pågår? De som gagnas av systemet kommer knappast att ge upp den lukrativa makt som de tillskansat sig på bekostnad av våra kollektiva värden.

Den stora maktkoncentrationen inom livsmedelssystemet är ett allvarligt hot mot planeten och allt som lever här, inklusive vi människor som inte kan överleva utan naturens hjälp Det ironiska i sammanhanget är att det uppstått ur ett system som frihandel och marknadsekonomi som säger sig hylla konkurrens.

Den största makten, utan konkurrens har den som kontrollerar maten.

Med vänlig hälsning

/Gunilla

Gunnar Rundgren said...

Vi har nog samma syn på vårt ansvar som konsumenter Gunilla. Tack för positivt omdöme om min bok. Visst kan det verka dystert ibland, men jag är en pessimistisk optimist. Jag tror också att vår förmåga att påverka är stor om vi är många som drar åt samma håll, även om vi drar på olika sätt. Det är också sannolikt att vi kommer att "få hjälp på traven" av olika kriser.

Anonymous said...

All marknad måste tyglas av politik för att inte löpa amok.

Jordbrukets miljöproblem är väl egentligen inte annorlunda än energins (olja och kol) eller gruvindustrins som är lika storskaliga naturpåverkare. Dvs politiken är motsägelsefull och syftar oftast till att gynna kortsiktig välfärd framför långsiktig hållbarhet.

Det som är annorlunda när det gäller jordbruk är att det är en så komplex verksamhet att det är så mycket svårare att veta vad som är en miljövänlig väg (även om man inte följer den). Även krafter som tror sig vilja väl, driver politik som slår helt fel även om intentionen i sig var god: skatt på betesdjur, förbud mot att använda våra nedlagda åkrar till etanol och biogas, organiserar odling av färska böngroddar i Kenya som måste flygas till Europa, kräver lägre matpriser vilket hjälper biståndsorganisationer men är katastrofalt för fattiga bönder i syd, delar ut getter till överbetade områden, kämpar stenhårt för att människor ska fortsätta leva som herdar och vedsamlare istället för att få rinnande vatten, el och toaletter etc etc. Samtidigt kräver medieutvecklingen allt skrikigare och alltmer förenklade budskap.

I detta landskap ska politiker som bara i bästa fall har en sk. klassisk, produktionsmaximerande lantbruksutbildning manövrera och hitta en balans mellan miljö och kortsiktig välfärd åt sina väljare.

Det är knappast så att jordbruket blir miljövänligt bara för att vi avskaffar marknaden - hur det nu skulle gå till. Jag tror vägen framåt heter utbildning och information om hur jordbruk fungerar till både politiker och medborgare. Mycket av kunskapen var självklar för de flesta för 50 år sedan, medan vi idag lämnat över kunskapen till experter, som var och en snävat in sin syn och bara tittar på en liten del av helheten. Vi måste fortsätta informera, framför allt aktivistorganisationerna som ju visat att de kan påverka politiken, så att dessa tar ansvar för helheten, inte bara den lilla del som för tillfället står på deras agenda.

PS. om det ändå vore så väl att Europas åkrar lämnades för fäfot ;-)

/Jonas E

Jan Wiklund said...

Insikten att maten (och arbetskraften) inte är en vara som andra delades också av karl Polanyi som hade sitt svar klart: bädda in marknaden i social och politiska relationer, annars dödar den oss.

I någon mån var detta vad som hände ca 1935-75. Dock i mindre grad för maten än för arbetskraften.

Men poängen är att det faktiskt är möjligt. Dock inte utan konfrontationer.

Att man lyckades så väl i Sverige (vad gäller arbetskraften) berodde väl på att fackliga organisationer var så osannolikt militanta under hela 20-talet. Att vi lyckades betydligt sämre när det gäller maten berodde väl på att bönderna inte var tillnärmelsevis lika militanta.

Det enda överheten är rädd för är oordning. Ska man få dom till något är det oordning man måste organisera. Förstås sammanbundet av institutioner och en kultur som säger att oordning är bra. Det lyckades man ganska bra med i Sverige 1917-1940. Det vore inte omöjligt en gång till.

Gunnar Rundgren said...

Jonas, jag är medveten om mitt felaktiga användande av uttrycket "för fäfot" speciellt när det användes för övergivna betesmarker. Men skrivet är skrivet och får stå. Uttrycket är annars kulturhistoriskt väldigt intressant. Jag anser mig inte ha svaret hur man skall organisera vår livsmedelsförsörjning. Jag tror att den delvis kan ske genom marknader, där man reglerat dem, bäddat in dem som Jan skriver (och jag delar Polanyis uppfattning). Men jag tror också att vi behöver odla andra former av relationer än marknadsrelationerna. Sedan Polanyis tid har marknaden ockuperat ännu mer av vårt liv, inte minst gjort marknad av det som tidigare var självverksamhet i hushållen. Fortfarande lagar dock många föräldrar mat till sina barn, och klär på dem på morgonen utan att det anses vara ineffektivt eller gammaldags. Det är heller inte särskilt revolutionärt, men det bygger helt på icke-marknadsrelationer. Ju fler sådana vi kan skapa på jordbruks och matområdet, desto bättre tror jag, och det minskar behovet av statliga regleringar, vilka ofta har tråkiga biverkningar trots goda intentioner. Det tar också hand om en stor del av den kunskap och utbildning som Jonas efterfrågar. Och det bidrar till att skapa en alternativ verklighet, som jag tror påverkar politiken.

Anonymous said...

Jan, franska bönder är experter på att bråka och skapa oordning - men jag ser inte att fransk mat produceras hållbarare än i resten av världen.

(Inte heller olja eller mineraler är varor som andra - de påverkar stora områden, oljekonsumtionen påverkar ju faktiskt alla medborgare i hela världen, vare sig de får njuta av frukterna eller ej)

Men vilket idealtillstånd vi än strävar emot, så måste vi hitta en väg framåt. Idag är handel tvärs över kontinenterna allenarådande paradigm och den enda som kan reglera detta är politikerna. Aktivistorganisationerna (Greenpeace, FoE, Birdlife, Oxfam etc) har visat att de kan påverka politiken. Låt oss hjälpas åt att ge dem kunskapen så de inte drar iväg på enfråge-race som blir så fel.

/Jonas E

Karl M said...

Jag tror även att bysprängningen och kanske även enskiftet i sig kring 1780-1850 lägger vissa hinder för bönder i dagens Norden att bygga upp fruktbara samarbeten. Visserligen lyckades folkrörelser och folkhögskolor i viss mån att kompensera för detta, men samtidigt tror jag även att det har gynnat ett individualistiskt tänk som gjort det svårt att bygga upp samarbeten. Ifall tio bönder bodde i samma by med gångavstånd till varandra vore det säkert lättare att samarbeta kring maskinstationer eller för den delen politisk handling exempelvis. Och teknik som VA-anläggningar kan utnyttja stordriftsfördelar på ett annat sätt än med enskilda lösningar för allt.

Gunnar Rundgren said...

@Karl, jo det ligger säkert en del i det. De sociala effekterna av byarnas upplösningar var nog många och genomgripande. Jag vet inte om man kan se direkta skillnader i de fall en gammal bystruktur finns kvar. Jag bodde tidigare i en by som hade hållts relativt intakt, med markerna utsprida och gårdarna utmed bygatan. Nu var det ingen exemplarisk sammanhållning och samarbete där - även om det var god sämja på det stora hela. Men det beror väl också på att det är få som lever på det som jorden ger, utan platsen är ett ställe där man bor, inte där man arbetar.