Saturday, 17 September 2016

Den stora ätstörningen: Maten, makten, miljön



De flesta människor i den industrialiserade och urbaniserade världen äter nästan ingenting som produceras i deras närhet och ännu mindre av någon de känner. Konsumtionen har ingen direkt koppling till det lokala jordbruket och livsmedelsindustrin är organiserad på samma sätt som annan modern industri, där komponenterna levereras från hela jordklotet för att sättas ihop till en Findus pizza, en McDonald's hamburgare eller en GB-glass. 


Under större delen av mänsklighetens utveckling har folk ätit det som har funnits tillgängligt lokalt och vilka metoder för livsmedelsförädling som har använts har i sin tur påverkats av lokala förhållanden. Tillgången på bränsle och fett har också påverkat vilken typ av matlagning som dominerat. På så sätt har folks matvanor varit ekologiskt anpassade och någorlunda i samklang med jordbruket och naturen där de bott. 


Men numera formas våra matvanor av ekonomin snarare än av ekologin. Det moderna livsmedelssystemet rör sig på samma gång mot enformighet och mångfald. Samtidigt som globaliseringen ger många människor tillgång till fler sorters mat än tidigare, minskar skillnaderna mellan vad folk äter i olika delar av världen. Vi får höra att det är våra val som konsumenter som styr hur livsmedelsproduktionen ser ut, men innan vi kan välja har de viktigaste valen redan gjorts av de olika aktörerna i livsmedelskedjan. Mångfalden i hyllorna är illusorisk; vi duperas lätt av de starka färgerna och fina bilderna i annonser och på förpackningar. De flesta varor produceras av en handfull företag av ett fåtal råvaror – främst palmolja, vete, soja, majs och socker - som köps från några få geografiska områden. 


Jordbruket drivs på ett sätt som överskrider flera gränser för en hållbar utveckling. Användning av kväve- och fosforgödsel har rubbat viktiga balanser i biosfären. Vårt livsmedelssystem orsakar runt en tredjedel av de mänskliga växthusgasutsläppen och jordbruket är den viktigaste orsaken till förlusten av biologisk mångfald. Uttaget av vatten överskrider i många delar av världen det som årligen återskapas. Bekämpningsmedel orsakar stor förlust av biologisk mångfald och hundratusentals dödsfall bland bönder och lantarbetare — ingen vet hur de påverkar vår hälsa i stort. 


Mat är billig, för billig, därför att vi låter någon annan – naturen, djuren, andra människor, kommande generationer, skattebetalare – betala för klimatförändringar, för förlust av biologisk mångfald, för djurens lidande, för övergödning, för nitrat och bekämpningsmedel i våra grundvatten eller till och med för förlust av både vatten och jord. Utrotningen av arter och växthusgasutsläpp är inte inkluderat i priset på kycklingbröstet eller fläskkotletten. Och så länge det inte är det, så är det mer lönsamt för bonden att använda stora mängder konstgödsel än att odla ekologiskt. 


Diskussionerna om mat och jordbruk handlar ofta om de tekniska aspekterna, som användning av genmodifierade organismer och konstgödsel och dess fördelar eller nackdelar. Eller så debatteras miljö och hälsoeffekter av vår kost och vilka val konsumenterna skall göra. Men dessa diskussioner missar oftast att vårt livsmedelssystem är ett socioekonomiskt system och behöver ses och förstås som ett sådant.  


Tre starka drivkrafter — megatrender — har format vårt livsmedelssystem under de senaste århundradena:

1) Kommersialiseringen av hela livsmedelssystemet.

2) Användningen av fossil energi och tillämpad teknik, i form av maskiner eller konstgödsel, för att ersätta levande arbete och processer.

3) Befolkningsökning och urbanisering.

Dessa tre megatrender är ömsesidigt förstärkande; på egen hand skulle ingen av dem resultera i de förändringar som vi kan se i dag. Mekaniseringen av jordbruket har lett till att andelen av befolkningen som arbetar i jordbruket har kunnat minska kraftigt och frigjorts för jobb i industri och service. Detta har i sin tur skapat behov av ett storskaligt och flexibelt matdistributionssystem i form av en marknad. Konkurrensen på marknaden driver i sin tur bönderna att ständigt rationalisera och specialisera sig. Och hela systemet drivs av fossila bränslen. 


Marknaden har blivit dirigenten för hela livsmedelssystemet från jord till bord. Men kommersialiseringen av jordbruket får oss att se marken, vattnet och naturen som privat egendom och livet, växterna och djuren som handelsvaror. Marknadssignalerna tar inte hänsyn till ekosystemens hälsa, till arter som hotas av utrotning, till föroreningar eller växthusgasutsläpp. Inte heller till känslorna hos de djur som lider i vår tjänst. 


Jordbruket dominerar mer än hälften av jordytan och en ännu större del av den biologiska primärproduktionen. Hur vi odlar har därför en avgörande påverkan på planetens ekosystem. De mänskliga jordbrukssystemen måste ses som planetära ekosystem. Det finns emellertid inget skäl att tro att marknader är bra instrument för att reglera vårt förhållande till rosen, örnen eller vattnet i oceanen eller planetens klimat. Den globala marknaden har inte ens lyckats med den mest primära uppgiften att förse alla med mat. Trots ett överflöd av mat och jordbruksprodukter går närmare en miljard människor hungriga till sängs medan lika många äter alldeles för mycket. 


Först om vi ser på naturen och jordbruket som kollektiva nyttigheter kan ekosystemtjänster och matproduktion hanteras och balanseras inom samma ramar. Det låter kanske revolutionärt, men även idag har vi insett att många sidor av maten och jordbruket inte kan lämnas åt marknaden att bestämma över. Regleringar och jordbruksstöd kan ofta ifrågasättas, ändå finns de där av en orsak; för att den fria marknaden inte fungerar. Eller rättare sagt, den fungerar som den skall, men vi gillar inte resultaten.




I Den stora ätstörningen diskuterar jag också framtiden och alternativen. Vi behöver tänka på mat som en rättighet och som en social och kulturell uttrycksform snarare än som varor, och vi behöver se jordbruk som ett sätt att sköta det mänskliga landskapet och slutligen hela planeten. Vi behöver skapa nya relationer i livsmedelssystemet —baserade på att mat och jordbruk är gemensamma angelägenheter. 


Politisk aktion av många slag behövs. Det handlar om att begränsa skadan av det nuvarande systemet, som till exempel att förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller begränsa handeln. Det handlar också om att stödja utvecklingen av alternativ. Det kan vara att omfördela forskningsmedel från industrijordbruk till ett regenerativt (återskapande) jordbruk, att revidera skattesystemet för att locka fler människor att arbeta med jordbruk eller att stödja nya former av ekonomiska relationer och institutioner. 


Det finns goda möjligheter att producera mer och bättre mat med ekologiskt jordbruk och en mer hantverksmässig livsmedelsförädling. Men det kommer också att kräva att fler människor deltar i matproduktionen samt att produktion och konsumtion anpassas till de lokala förhållandena. Detta påverkar i sin tur hur många människor som kan producera bilar och iPhones eller servera oss kaffe. I det stora hela tror jag ändå att en sådan förändring är bra för samhället, kulturen och naturen. 


Brist på viktiga resurser kommer på sikt att avgöra våra val, men det blir enklare om vi stoppar exploateringen av naturen och bygger ett återskapande livsmedelssystem nu, innan vi behöver bekymra oss om ifall vi kommer att få någon mat alls innan vi går till sängs. 


Den stora ätstörningen ges ut av Ordfront och kan köpas i välsorterade bokhandlar eller på nätet, t.ex. av Bokus eller Adlibris.

9 comments :

Anonymous said...

Delar i stort din analys, men ser du något fungerande alternativ till marknaden som reglerare?

Lagstiftning blir ju fyrkantig och missar alltid en massa viktiga saker (så att bönder idag måste ta ned värdefulla ekar i sina betesmarker - medan de på Gustav Wasas tid var tvungna att bevara en massa försurande ekar i ängarna).

Hur ska vi kunna begränsa handeln som leder till miljöförstöring och djurplågeri, men behålla den som är bra och utvecklar exportländerna eller tar bättre vara på våra gemensamma globala resurser (kallt klimat ger t.ex. bättre timmer men varmt klimat ger mer biomassa till exv papper eller drivmedel)? Hur ska vi undvika att slänga ut barnet med badvattnet?

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Jag är ingen anhängare av detaljerad statlig styrning av varuproduktion eller distribution.

Jag tror det allra viktigaste är att komma bort från stat-marknad dikotomin i vårt tänkande. Det är trots allt så att vare sig stat eller marknad detaljstyrde jordbruksproduktionen i många samhällen historiskt (även om man kan hitta exempel på båda också). Om vi återskapar och nyskapar relationer mellan de som producerar och konsumerar, eller allra helst upplöser de skiljelinjerna så långt det går, då pratar vi om system som kan vara mer eller mindre självreglerande utan marknad (i sin nuvarande form) eller stat. Vad gäller de marknadsfuntioner som trots allt behövs, och som är värdefulla bör vi försöka nysta upp vad som är marknadernas olika komponenter och hur de påverkar aktörerna. Jag gör ett försök i http://gardenearth.blogspot.se/2016/08/trade-in-food-its-competition-stupid.html. Min slutsats är att det kanske är "konkurrensen" som är det största problemet med marknader för jordbruksprodukter. Det är väl också därför gamla tiders marknader på olika sätt försökte begränsa konkurrensen, antingen genom skråväsende, karteller eller samhällsreglering av priser eller utbud eller både och.

Det är inte lätt att hitta ett idealiskt system, och det kanske inte ens finns, Jag letar efter system som är självreglerande på samma sätt som marknader skall vara, men som reglerar andra faktorer också.

Anonymous said...

Hmm - undrar om det går att göra en så schablonartad kategorisering. I den lilla skalan kan jag inte se att konkurrens är per se vare sig dåligt eller ett problem. Om Karlsson odlar godare morötter än Svensson så är det väl bra att Svensson tar efter – eller slår sig på potatis istället. Den internationella konkurrensen som leder till svältlöner är däremot lika illa som statliga regleringar som leder till exportdumpning och utarmning av lokalsamhällen i tredje land.

Problemet är väl kanske att storskalighet är så lönsam men kräver standardisering och hållbarhet som sänker kvaliteten – medan få är beredda att betala för kvalitet när de istället kan få kvantitet. Det finns ju massor av exempel på det som förr var normalvaror, som fortfarande finns, men som numera är ett lyxsortiment, medan vardagssortimentet har sjunkit i kvalitet. Handbakat bröd, frilandsgrönsaker, hängmörat kött från utegående betesdjur, färsk fisk, manuella ostdiskar, blåbär plockade i grannskogen... För inte länge sedan var detta det normala utbudet på ICA. Idag är det mest söderhipsters som tror sig ha råd med sådana ”lyxvaror”, medan vanligt folk handlar billiga kolhydrater, vattentomater och processat kött på Lidl.

Frågan är varför inte mat får kosta? Vi lägger 10-15 % av våra utgifter på mat, jämfört med 40-50 % för bara 50 år sedan. Varför har vi nedvärderat maten så mycket? Varför protesterar vi inte med plånboken och köper den goda kvaliteten. Tar oss besväret att leta upp butikerna – tills efterfrågan blivit så stor att ICA-handlaren på hörnet åter tar in den lokala bondens produkter – utan att de måste varit i Västerås och vänt.

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Nej, i den lilla skalan kanske inte konkurrens är ett så stort problem, håller hellt med om det. Därför att i den skalan finns det en massa andra faktorer som styr både producenter och konsumenters agerande. Ju fler aktörer, och ju mer anonyma de är i förhållande till varandra, ju större blir problemen, och fördelarna övergår i nackdelar.

Jan Wiklund said...

Problemet är knappast marknaden utan kapitalackumulationen. Bonden som säljer mat på torget i den franska småstaden ackumulerar inte kapitalet han får in, han använder det till att odla mat som säljs på torget nästa vecka. Livsmedelsbolaget som säljer mat i en ICA-butik investerar för att klara konkurrensen med ett annat livsmedelsbolag, och måste därför ackumulera.

Via Campesina anser att så mycket som möjligt av livsmedelsförädlingen måste skötas av odlaren själv. Dels för att behålla kontrollen (och som en bieffekt få direkt kontakt med kunden). Och dels för att det är bara förädlingen som det finns pengar i. Att odla identiskt lika växter är ett skolexempel på ekonomiböckernas perfekta konkurrens, och där sjunker vinsten mot noll.

Däremot är det knappast rimligt att skillnaden mellan producent och konsument försvinner - utan arbetsdelning klarar vi högst några miljoner människor på jorden, och vart ska vi andra ta vägen?

Gunnar Rundgren said...
This comment has been removed by the author.
Gunnar Rundgren said...

Jan, jag ägnar rätt stor möda i boken för att visa att det i första hand är konkurrensen på den stora marknaden som skapar de flesta problemen. Ackumulationen är ett mindre problem även om den på inget sätt är harmlös, dess största effekt är att driva på skillnader i ekonomiskt välstånd mellan människor. Att söka ta en större del av förädlingsvärdet är självklart en relevant strategi ur individens synpunkt, men när alla gör det försvinner de flesta fördelarna - om inte detta nya sätt och sälja på också innebär en ny relation mellan den som äter och den som producerar. Det är den relationen vi skall söka att stärka.

Jan Wiklund said...

Nåja, det är ju kravet på just ackumulation som driver på konkurrensen och som gör den så outtröttlig.

Via Campesinas förslag kanske inte har just detta som bakgrund, däremot det faktum att i jordbruk som det bedrivs idag jordbrukaren är en anonym leverantör som under perfekt konkurrens levererar råvaror till en monopolistisk uppköpare. Och i ett sådant läge kan man inte bli annat än fattig. Dels för att man levererar råvaror, där det inte finns några stordriftsfördelar, utan bara avtagande intäkter. Och dels för att man levererar under perfekt konkurrens vilket enligt läroböckerna leder till att alla vinster försvinner. Bara viss grad av monopolisering skapar överskott.

Den annorlunda relation du talar om kan jag bara se som just den franska fredagsmarknaden, dvs att producent och konsument möts direkt. Och då måste den sålda produkten i någon mån förädlas. Dvs producenten säljer inte bara mjölk utan också ost. Och inte bara en ko utan också korv. Till exempel. På de franska fredagsmarknaderna säljs för övrigt också sånt som marmelad från fruktodlarens trädgård.

Eller har du andra förslag?

Jan Wiklund said...

Nu har jag läst boken också. Mycket bra, om än något överbelamrad med fakta som litegrann skymde sikten - dvs för mycket detaljer på bekostnad av struktur om man säger så.

Så nu vet jag mer vad du har för förslag.