Friday, 8 January 2016

Är det självbilden som är problemet?

-Varför vill så få unga människor bli lantbrukare?

frågar Adam Arnesson - ekologisk fårbonde från Närke och tidigare Matlandetambassadör - i ett gästinlägg på Näringsdepartementets blogg. Han ger själv svaret att det ligger i hur branschen väljer att framställa sig själv.
"För mig, som entreprenör och lösningsfokuserad framtidsbonde, är det en skam att ständigt se denna dystopi kablas ut av dem som ska företräda en av framtidens viktigaste branscher. För det första är bilden skev och den blidkar bara den egna krisopinionen, men framförallt får den unga människor med framtidshopp att vända lantbruket ryggen." 

Adam konstaterar att det är de goda exemplen som drar till sig pengar och engagemang, och hyllar de som väljer att se möjligheter där andra ser kriser, de som visar att det faktiskt går.

Jag håller med om den senare delen av beskrivningen, men med reservation för att det kanske inte är de goda ideerna som drar till sig pengarna, och det är mestadels inte ideer som rör lantbrukets primärproduktion. I stället är det nya affärskoncept och helt nya produktionsformer av mat som drar till sig pengar. Och det är onekligen mycket lättare att vara entusiastisk för det som är helt nytt och annorlunda. Jag antar att det är det som driver vurmen för algodlingar, räkodlingar, höghusodlingar, insektsodlingar och odlat kött. Och investerarna ser ju också att det faktiskt inte finns pengar att tjäna i vanligt jordbrukande.

Men det är inte i första hand för att lantbruket sprider en negativ bild som unga skyr det. Det är inte bara i Sverige utan i så gott som hela världen som unga skyr lantbruket.

Den främsta orsaken är att lönsamheten faktiskt är dålig, och ännu mer i förhållande till arbetet man lägger ned. En annan är att kapitalbehovet för att starta lantbruksföretag är enormt, eftersom vi pratar om tio eller tjugo miljoner kronor för att ta över eller starta ett företag. Visst finns det undantag och exempel på motsatsen, men överlag är arbetstillfällena i lantbruket bland de dyraste som finns.

Ytterligare ett skäl till att det är så få unga lantbrukare är helt enkelt demografiska. I en bransch där hälften av alla företag konkurreras ut varje årtionde, och deras produktionsresurser antingen förstör eller tas över av de som blir kvar, finns det helt enkelt inget större behov av fler unga i branschen.

Att ”prata upp” en bransch går ett tag, ett kort tag. Både nuvarande minster Sven Erik Bucht och företrädaren Eskil Erlandsson excellerar i den grenen. Bucht går så långt som att kalla maten det nya stålet.

LRF gjorde det också efter ”det stora spårbytet” i början på nittiotalet och framöver, och de har faktiskt fortsatt att predika entreprenörsskapets lov. LRF antog 2002 en ny vision under devisen ”Vi får landet att växa”. Enligt den skulle ”den gröna näringen anta en tätposition i Sverige vad gäller tillväxt, lönsamhet och ungdomars yrkesval” senast 2010."

Men vad hjälpte det?

Missförstå mig inte. Jag är glad och positiv för de goda exempel och de seriösa entreprenörer som finns i jordbruks och matsektorn - jag har också själv ägnat mig åt det i hela mitt vuxna liv. Jag tror att det finns både behov och utrymme för många nya innovationer, kanske inte så mycket tekniska utan snarare ekologiska och sociala.

Men en grund för att den kraften skall hamna rätt och vara både positiv och bidra med något nytt är att man faktiskt förstått vad som är galet i den nuvarande modellen för lantbruket. Och den insikten får man inte om man har de rosa glasögonen på hela tiden.

1 comment :

Thomas Gunnarson said...

Att predika entreprenörskap inom lantbruket är inte detsamma som inom andra näringar.
Allt måste ske inom LRF-sfären annars är man en svartfot.
Så förnuftiga ungdomar utbildar sig till elektriker, eller annat, och blir deltidsbönder...
Då är de entreprenörer!