Friday, 30 January 2015

Två mjölkgårdar om hundra år

I Sverige har mjölkbönderna köpt robotar och investerat miljarder för att hävda sig i konkurrensen. Resultatet är att antalet mjölkgårdar minskat från nästan fyrtio tusen 1984 till snart bara fyra tusen. Trots det genomlider branschen sin kanske värsta kris någonsin. Om trenden fortsätter kommer det finnas två mjölkgårdar med 150 000 kor var om hundra år.

Att möta konkurrensen med mer rationalisering, ökad specialisering och större enheter har nu varit receptet i årtionden, men inte ens de mest kommersiella och högproduktiva tjänar nödvändigtvis några pengar. Den holländska superintensiva gurk- och tomatodlingen, som slagit ut det mesta av den svenska odlingen, överlever knappt. Hälften av de skyhögt skuldsatta odlingarna har inte betalat ränta eller amorterat sina lån sedan 2011. Den framgångsrika danska matexporten är byggd på ett berg av skuld – den genomsnittlige danske bonden är skyldig 10 miljoner, och de stora företagen ännu mycket mer.

Bönderna får en minskande del av kakan och den starkaste drivkraften för dem är att ständigt producera billigare. Men bara en kan vara billigast och bara en liten grupp kan hänga med i den utvecklingen. Därför är utslagningen av mjölkgårdar en del av förutsättningarna. Det som kallas för en oerhörd kris i mjölkbranschen är egentligen det normala. Det är helt enkelt så en så kallad fri marknad ska fungera.

Några få bönder kan välja en annan väg, bygga gårdsmejeri, odla ekologiskt och sälja direkt till konsument. Men trots all trendighet så utgör ekologiskt en liten del (4-5 procent) av det totala, och det småskaliga en ännu mindre. Medan vi pratar om lokalt och svenskodlat ökar importen dag för dag. Och det beror på att konsumentens makt över livsmedelsmarknaden inte alls är så stor som vi får höra. Den styrs i stället av ett fåtal stora företag som kontrollerar alla delar av livsmedelskedjan, från frö till falafel och falukorv.

Den ständiga konkurrensen är också den främsta orsaken till många av jordbrukets stora miljöproblem, i Sverige och i andra länder. Det är strävan att producera billigare, inte bättre, som gör att man sprider konstgödsel och bekämpningsmedel, att åkrar läggs ihop och blir större medan landskapet blir att torftigare, att betesmark får växa igen samtidigt som vi importerar mer och mer nötkött. Att djurskyddet och arbetsförhållandena också offras är uppenbart. Genmodifiering är nästa steg, inte heller den för att producera bättre mat, eller ens mer, utan för att producera billigare.
Företrädare för svenskt jordbruk börjar så smått inse att vi nått vägs ände. Man fortsätter att tala sig varm för den fria marknaden, men i nästa andetag kräver man att politikerna ska gå in och stödja jordbruket. Samtidigt begär man att alla svenska ”särregler” – som att kor ska kunna gå ut på bete – ska tas bort, precis som om det skulle förändra dynamiken nämnvärt! Konkurrenstrycket kommer att fortsätta, oavsett om korna får beta eller inte. Istället för att ta bort svenska miljökrav och djurskydd är det dags att ifrågasätta själva antagandet att en global marknad med obegränsad konkurrens är en lämplig dirigent för vår mat och jordbruksproduktion.

Alternativet till en ohämmad internationell konkurrens behöver inte alls vara centralstyrda sovjetjordbruk eller de stelbenta jordbruksregleringar vi hade på sjuttiotalet. Först när man bryter igenom den närmast religiösa övertygelsen om frihandel som det allena frälsande, kan vi föra en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen ska fungera för att både ge oss bra mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

En bra utgångspunkt kan vara frågan: Varför ska vi bedriva jordbruk i Sverige?
(publicerad i Värmlands Folkblad 28 jan 2015)

1 comment :

Laila said...

Tack för en mycket tänkvärd artikel!
EU har just i dagarna godkänt GMO-utsäde. Vart är vi på väg?
/Laila