Thursday, 12 September 2013

Etik till salu?



Kväkaren Benjamin Lundy öppnade en affär i Baltimore 1836 där han bara sålde produkter från “fria arbetare”, dvs inte slavar. Det är ett tidigt exempel av etiskt marknad som fortsatte ända till slaveriet avskaffande i USA 1865.

Etiska marknader som bygger på frivilliga standarder och certifiering har spridits i en snabb takt över världen de senaste decennierna. De är ett resultat av några trender som samverkar, särskilt
- att marknader och konsumentens val framställs som viktiga verktyg för att nå etiska, ekonomiska, miljömässiga eller sociala mål,
- avreglering och privatisering,  
- en stenhård global konkurrens vilken driver på en differentiering på marknaden för att undvika att produkterna hamnar i commodity hell (handelsvaruhelvetet), dvs att betraktas som namnlösa massprodukter.  

När du köper en kopp kaffe för 20 kronor får bonden 30-40 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt och rättvisemärkt kaffe så får du betala 25 kronor – och bonden får kanske 40 eller 50 öre. Bondens inkomst ökar, kanske med imponerande 20-25 procent. Med ett annat perspektiv kan man säga att du får betala 5 kronor mer för att öka bondens inkomst med 10 eller 15 öre. Frågan är om marknaden är ett effektivt sätt att omvandla konsumenternas vilja att betala för direkta eller indirekta fördelar i produktionen till ekonomiska styrmedel för bönderna.

Vi har inga frivilliga märkningssystem för arbetsförhållanden i Skandinavien, medan i USA har man nu utvecklat Food Justice Certified märket som skall garantera justa arbetsvillkor i jordbruk och livsmedelsindustrin. Varför? Därför att det behövs i USA men inte i Skandinavien. Den här typen av frivilliga märkningssystem utvecklas i det vakuum som finns mellan det som är bra reglerat på marknaden och det som är bra reglerat av samhällets lagstiftning. Man kan diskutera om de är ett resultat av ”marknadsmisslyckande” eller av ”politikmisslyckande” eller om de helt enkelt är normala inslag i samhället.

Det finns flera sektorssystem som Roundtable for sustainable palm olja, och liknande för soja och biobränslen som har ambitionen att vara “golvregler” dvs en förutsättning för att få sälja på marknaden. De har självklart ett mycket stort inflytande på handeln, och blir då de facto obligatoriska på samma sätt som lagar. Man kan fråga sig om de inte då skall följa samma principer för hur de utvecklas och bestäms som lagar (I stället för att beslutas av märkesägarna). Många, särskilt u-länder ser den här typen av frivilliga system som rena handelshinder.

I de flesta fall dikteras de av de starka aktörerna på marknaden. Ett typiskt exempel av det är GLOBAL GAP, en standard för hygien och säkerhet på jordbruksprodukter, där handelskedjorna dikterar regler vilka i praktiken utestänger miljoner småbrukare från marknaden. Samma handelskedjor som uppmanar oss att köpa rättvisemärkt för att gynna småbrukare.

I Sverige, som i de flesta länder, anser regeringen att det är konsumenternas val som kommer att avgöra om bönder kommer odla ekologiskt eller inte. Men det är klart att regeringen kunde, om den ville, förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller lägga extremt höga avgifter på dem. Regeringen kan förbjuda djurfabriker om den ville, och vi kan som medborgare kräva det.

Det används cirka 100 000 kemikalier. Jag gör sannerligen inget medvetet val om min dator skall vara dränkt i den ena eller den andra kemikalien eller vilka kemikalier som finns i min nya soffa. Att vi skall välja miljövänliga produkter betyder att staten accepterar att det säljs produkter som är skadliga för miljön. Jag tycker inte att det skall vara ett konsumentval om det skall vara bisfenol A i min mat.

Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. Vilket är orsaken till att köpet av rättvisemärkt kaffe aldrig kommer utrota fattigdomen. Det förstod också de som kämpade mot slaveriet i USA. Det var inte konsumtionen av produkter från fritt arbete som utrotade slaveriet, utan politisk handling och till och med ett inbördeskrig som gjorde det.

Men det ena kan leda till det andra.
-Många konsumenter vägrade att köpa burägg fram till att de förbjöds
-Miljövänner köpte freonfria kylskåp fram till att de fasades ut som ett resultat av Montrealprotokollet 1989
-Det tog mer än tjugo år av konsumentaktioner och andra typer av bojkotter mot apartheidregimen i Sydafrika tills regeringarna i västländerna gick med på ekonomiska sanktioner i mitten av åttiotalet.

Det är således ingen antingen-eller diskussion. De flesta, inklusive mig själv, vill inte ha en förmyndarstat där staten i detalj talar om för oss vad vi skall göra, vad vi skall köpa och vad vi inte skall köpa.

Det är bra att göra medvetna etiska val som konsument. Det är inte bara bra – det är vår skyldighet. Men i många fall så är det bättre att vi gör valen gemensamt som medborgare i stället för som konsumenter. Det är främst de mindre viktiga valen och de val där det råder stor oenighet som bäst lämnas till konsumenten.

Att säga till konsumenter att de kommer att förändra världen eller utrota fattigdomen genom att shoppa är att luras.

Inledning till en panel under rubriken Ethics for sale? 11 september 2013
(inlägget följdes av en paneldebatt med många intressanta tankegångar)

No comments :