Wednesday, 14 August 2013

Mat utan jordbruk?



3D utskrift av mat framställs i ingressen i en artikel i the Guardian i juni som en sätt att bekämpa världshungern. Läser man vidare så ser man att NASA satsar någon miljon på projektet att tillverka en pizza via tre-dimensionella skrivare. Oj va cool! Men läser man ännu mer så ser man att i rymdkapseln måste det finnas pulver av alla de viktiga delarna som protein och kolhydrater. Vad skrivaren gör är inte att skapa mat utan laga mat, vilket är något helt annat, och definitivt inget som har med världshungern att göra.

Vi har nu kommit till den sista pusselbiten* i hur vi skall kunna försörja en växande befolkning. Kan vi producera mat på andra sätt än genom vanligt jordbruk?  Det finns en uppsjö av olika källor till mat. Hav, städer, skogar, laboratorier kan alla bidra till vår försörjning. Media, penningsugna forskare och entreprenörer och allmänna teknikoptimister har tyvärr ett ömsesidigt intresse att blåsa upp nya metoder helt utom proportion.

Haven lär producera ungefär lika mycket biomassa som fastlandet och borde därför kunna föda miljarder. Den antarktiska krillen (en sorts lysräka) ensam lär ha en biomassa lika stor som jordens alla kor och hoppkräftorna har en ännu större biomassa – en biomassa som vi kunde äta.  Det är vår klumpiga förvaltning och bristande utveckling som gör att vi skadar fisket så att flera fiskebestånd är utfiskade och andra har kollapsat. Utöver fisk, kan vi öka användningen av alger, musslor och annat.

Kombinationen av snabbt ökande befolkning, utfiskning och ny teknik har gjort att fiskodling har ökat snabbt. Så snabbt att mängden odlad fisk redan är större än mängden vildfångad fisk. Fiskodling dras med problem och förläggs ofta i känsliga områden, räkodlingar har lett till förstörelse av mangroveskogar, laxodlingar i Norge släpper ut en massa antibiotika tex.  Men utan tvekan kommer fiskodling spela en större roll för vår försörjning i framtiden.

Algodlingar har hypats rejält i media (se tex SvT), men kommer de närmaste decennierna inte vara av den omfattning och inriktning att de kommer producera betydande mängder basföda. Deras inriktning är än så länge kosmetik, kosttillskott och annat som kostar minst tio gånger mer än basmat.  

Vild mat har traditionellt sett varit viktiga och de upplever just nu en renässans som chic gourmetmat, stenålderskost eller cool vagabondmat i de industrialiserade länderna. Särskilt för fattiga människor är insamlandet av vilda växter både en viktig inkomstkälla och näringskälla.  Hälften av födan i norra Thailand är vild mat. Cirka 500 miljoner kilo bär växer i de svenska skogarna varje år, dvs femtio kilo per person, men bara några procent samlas in. Vild mat är inte bara växter. I södra och mellersta Sverige kan det finnas uppemot 40 rådjur per 100 hektar och rekordsäsongen 1997/98 sköts 210 000 rådjur i Sverige, ungefär lika många som antalet slaktade lamm. 

Vild mat kan säkert spela en större roll – om vi förvaltar den rätt. Gränsen mellan odlad mat och vild mat är heller inte så skarp, många vilda växter trivs i odlingslandskapen. Många landskap har varit en samverkan mellan människa, jordbruk och vild miljö där man systematiskt manipulerar miljön för att öka skörd av vilda resurser, det gäller särskilt beteslandskapen. Mycket av det Nordamerikanska landskapet som mötte kolonisatörerna var sådana landskap, även om de inte förstod det. Men på det stora hela har jägar- och samlarsamhällen inte lyckats med att föda mycket mer än en eller ett par människor per kvadratkilometer. Jordbruket ökar det hundra gånger.

Stadsodlingar skrivs det också mycket om i dessa dagar.  Odling i staden är sannolikt lika gammalt som staden. Det finns cirka 300 koloniträdgårdsföreningar i Sverige, och intresset för odling i staden är stort, i både nya och gamla former. Själv är jag med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig, få motion och träffa människor jag troligen aldrig träffat annars. 

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerat i det. När Sovjetunionen rasade samman försvann Kubas mycket fördelaktiga byte av socker mot konstgödsel, och landet stod inför en försörjningskris, förvärrad också av det amerikanska embargot. En satsning på ekologiskt jordbruk och stadsodling var svaret, och det lyckades bra. Idag är 117 000 personer i Havanna sysselsatta i stadsodling –  fler än antalet sysselsatta I hela Sveriges jordbruk. 

Också för stadsodlingar förekommer ofta felaktiga föreställningar om hur viktiga de är för livsmedelsförsörjning. Uppgifter om att en viss storstads grönsaker till hälften kommer från staden, blir plötsligt ”hälften av all mat odlas i staden”. I verkligheten produceras nästan ingen riktig basmat (spannmål, rotfrukter, bananer, mjölk) i städerna. 

Utanför Linköping projekteras den sk Plantagonen, en höghusodling. Dessa moderna intensivodlingar, som för det mesta stannar på ritborden, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder konstljus eller tillskottsbelysning. 

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Systemen är mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning. Det samma gäller hydrokultur, växtväggar, takodlingar och andra liknande system.

Och så var det där med syntetisk mat, visst förekommer det. Man framställer t.ex. syntetiskt vanillin från rutten granved, urea används som tillskottsfoder som gör att kor kan bättre tillgodogöra sig halm eller annat grovt växtmaterial, och syntetiska aminosyror gör att man kan föda upp höns på billig majs. 

I dagarna har man serverat en syntetisk hamburgare som tagits fram med betydande insatser, 2,5 miljoner har satsats hittills. ”Det fiffiga med det odlade köttet är att produktionen kan ske i‑stort sett utan belastning av jorden eller påverkan på klimatet” skrev SvD i en artikel 2007 där man sade att det bara skulle ta åtta år innan produkterna skulle finnas i affärerna. Men syntetisk kött felar på båda punkterna: Det är mycket långt kvar att jobba fram något som fungerar. Till och med de som står bakom den syntetiska hamburgaren säger att det kommer ta tjugo år innan tekniken är mogen (och det har man sagt om fusionsenergi sedan sextiotalet...). Fördelarna med syntetiskt kött är inte alls så stora som de framställs. Forskarna undviker att tala om att också syntetisk kött kommer behöva odlat ”foder”. De jämför kornas omvandling av gräs till protein med deras laboratorieomvandling av soja, alg eller majsprotein till köttmassa. Men den mer rättvisande jämförelsen borde vara med fisk, kyckling eller gris. Och då är omvandlingen i laboratorier sällan särskilt imponerande. 

Men syntetisk mat kan ju också vara vegetabilisk, svamp eller bakterier. Ett sådant exempel är quorn (som jag skrivit mycket om tidigare). Men också dessa behöver ju ”foder”. Att omvandla soja eller spannmål i tankar till något nytt – är inte det minsta nytt. Tofu och öl är två sådana exempel. Visst kommer vi människor säkert hitta nya sådana metoder. Men på det stora hela handlar det om livsmedelsförädling och inte primärt om matproduktion. 

I själva verket är termen ”syntetisk mat” missledande. Den dag vi har mat framställd av olja eller någon annan icke-biologisk råvara kan vi kanske prata om syntetisk mat. Men det faktum att vi på alla möjliga sätt försöker ersätta olja med odlade biologiska råvaror talar för att det är betydligt enklare att omvandla liv till energi än energi till liv.

Jordbruket har genomgått en enorm effektivisering, specialisering och mekanisering de senaste 100 åren. Men själva grunderna för jordbruket har ändrats väldigt lite. Det är fortfarande odling av spannmål som försörjer större delen av mänskligheten, även om en större del numera tar omvägen via gris eller kyckling. Att så lite ändrats beror nog inte på brist på ansträngningar eller försök eller brist på teknik eller vetenskap. Utan på att den bas som vi byggt upp den mänskliga civilisationen på helt enkelt är rätt solid. Och det är bäst att vi vårdar de resurser som behövs för att driva jordbruk snarare än att sätta vårt hopp till andra hippa sätt att skaffa käk på.


*Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Det här är den sista artikeln i serien och handlar om hur vi kan producera mat på annat sätt än genom odling.

1 comment :

David said...

Hej!
Jordbruk är det som till stor har försatt oss i den situationen vi befinner oss.
Det finns odlingsarealer så det räcker men allt hittills har utgått från ingen vill jobba som trädgårdsmästare/bonde och allt har satsats på produktion per arbetstimme. Om man istället titta på att maxa produktion per m2 så ser man att man kan få hur mycket som helst.
Filmtips: http://www.youtube.com/watch?v=8nLKHYHmPbo