Thursday, 9 May 2013

Det obändiga livet tar över staden



Guerillaodling i London, takodlingar i Brooklyn, växtväggar i Milano, och planthöghus i Linköping – stadsodling är hippt, coolt och modernt. Samtidigt försörjer sig flera hundra miljoner personer i u-länderna på att odla grönsaker i staden – på allt annat än futuristiska sätt. Är stadsodling bara en fluga, är det sätt att försörja en växande befolkning eller en fråga om egenmakt och deltagande?

Odling i staden är lika gammalt som staden. De flesta städer hade odlingar inom murarna och var i direkt relation till jordbruket i omlandet. Det här fortsatte så länge som ekologi och ekonomi hörde ihop. Mellan 1864 och 1920 hade Göteborg ett storskaligt system för hantering av dasstunnorna och framställde en eftertraktade gödsel som köptes av de kringliggande handelsträdgårdarna. Tomater växer särskilt bra i våra utsöndringar.

Fram till 1927 hade man också en egen lönsam svinfarm som producerade flera tusen grisar om året från stadens avfall. Avfallssystemen utformades för att maximera jordbruksnyttan, men i början av 1900-talet ändrades inställningen till att prioritera hygienen – väck med Lortsverige! När konstgödseln blev vanligare och billigare minskade intresset bland bönderna och med vattentoaletten och sopförbränning eller deponi bröts kretsloppet helt.

I den moderna staden fick inte djuren plats, men odlingarna fick fortfarande finnas kvar på undantag. Särskilt under första och andra världskriget blev koloniträdgårdarna en viktig försörjningskälla, år 1917 fanns det närmare sex tusen kolonilotter bara i Stockholm, där man skördade bland annat runt 870 ton potatis.

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Vietnams huvudstad Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerade i odling.

I både i-länder och u-länder finns intresset för ekologiska produkter, inte minst grönsaker.
- Jag oroade mig för min hälsa när det gäller alla kemikalier. Jag kände den starka doften i näsan och i lungorna och det kändes inte bra. Många i det här området har cancer, säger Luong Thi Nguyen, och slår ut med armen över grönsaksfälten och de närliggande husen, där hennes grupp har börjat odla ekologiskt för försäljning till den växande gruppen köpstarka i Hanoi.   

 
Grönsaksodlarkooperativ i Hanoi
 Närheten till staden kan vara en fördel för de som vill odla ekologiskt. Det är lätt att få avfall för kompostering, i Sverige finns obegränsad tillgång på hästgödsel. Det finns också en marknad för överskottet. Men det finns en baksida. Grönsaksodlingar i u-ländernas stora städer försiggår ofta på banvallar, soptippar, rivningstomter, i våtmarker eller på annan mark som inte är enkel att exploatera. De hygieniska förhållandena är dåliga och vattnet och luften kan vara förorenade. Luong Thi Nguyens odling ligger under inflygnings till Hanois flygplats. Även här hemma oroar sig många för vad deras sallad egentligen får i sig från omgivningen. 

Många städer gör det samma som de svenska städerna gjorde för 100 år sedan och försöker driva ut bananer, kor och grisar från stadsrummet. I nästa andetag kommer tillresta konsulter och predikar stadsodlingens lov. Vid ett besök i Ugandas huvudstad förra året läser jag en insändare som beklagar sig över att staden nu gör en plan för stadsodling “Kampala kommer alltid associeras till smuts och snusk så länge folk har höns, getter och grisar på bakgårdarna.”

Motsatsen till odlingar på soptippen är superintensiva odlingar. Inför världsutställningen 2010 planerades en Agropark utanför 18-miljonerstaden Shanghai. På Chongmingön skulle årligen produceras 1 miljon svin, 7 miljoner kycklingar och 113 000 ton grönsaker med modernaste teknik. Och utanför Linköping projekteras en lutande höghusodling kallad Plantagonen, en våt dröm för arkitekter och ingenjörer.

Dessa moderna intensivodlingarna, som för det mesta stannar på ritborden liksom Agroparken, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder ofta konstljus eller tillskottsbelysning.

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Det finns egentligen inte några starka skäl att placera dessa odlingar inne i städerna. Systemen är också mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning.

Och det gäller nog stadsodlingen i de rika länderna i stort. Den kan ha en viktig roll för produktion av grönsaker och frukt, kanske för höns och bin. Mark i staden är på tok för dyr för att användas till odling av spannmål, eller betas av kor. Och trots alla fina sallader så är det spannmål, bönor, mjölk och potatis som föder mänskligheten idag, och som kommer att göra det i den överskådliga framtiden. Sallad från Slussen, maskroser från Årstafältet, honung från Stureplan och kanske en påskhare från Tantolunden, javisst - men knappast bröd från vete från Skeppsholmen.

Om det inte är för att föda befolkningen varför odlar vi i staden då? Moderna samhällsplanerare ser stadsodlingen som en del av både det offentliga rummet och av stadens ekologi. På grund av städernas enorma storlek är det nödvändigt att hitta nya modeller för att ta hand om avloppen, rena luften och skapa bra mikroklimat. Guerillaodlare vill erövra stadens rum med fröbombning och uppodlade refuger. Landstingen vill använda naturens helande kraft till ”grön terapi”.

Den traditionella koloniträdgården finns kvar och frodas, en liten kolonistuga i Slottsskogen i Göteborg annonseras just i dagarna för 625 000 kronor. Men det finns också nya former. Jag är med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig (en sensuell upplevelse de flesta verkar ha glömt från barnaåren), få motion och träffa människor jag troligen inte skulle ha träffat annars.

Det var på hösten 2009 som landskapsarkitekten Marina Queiroz och ekosystemteknikern Ylva Andersson fick ihop ett gäng för att starta odlingen på ett område stort som en fotbollsplan. Att vi odlar stora ytor gör också att vi kan använda en entreprenör till höst och vårbearbetning – under säsong är allt arbete manuellt. Ett mindre område är avsatt för fleråriga växter, bärbuskar och kryddväxter. Utöver kollektivodlingen finns det studiecirklar, skolträdgård och en kommunal seniorverksamhet.
- Vi har märkt att arbetet med odlingen har blivit väldigt viktigt för några, ja kanske det viktigaste som vardagen kan fyllas med, säger Lotta Jansson om den verksamhet som hon bedriver för pensionärer i  Matparken.

Matparken i Gottsunda i Uppsala
Att återknyta folk till matproduktionen igen är också en drivkraft. Men det är inte alltid så lätt. Många är inte vana att laga mat och ännu mindre att laga mat på de grönsaker som går bra att odla på en leråker i Mellansverige. Ännu sämre har kunskaperna varit om hur man tar vara på skörden, fryser, torkar, syrar och konserverar – att vara barn till en hushållslärarinna har sannerligen sina fördelar. En jordkällare i grannskapet skall vi ställa i ordning för den kommande säsongen.

Att vi människor odlar upp parkeringsplatserna är kanske en motsvarighet till att allt fler vilda djur och växter återerövrar stadens rum. Alla stadens tomrum och döda ytor fylls av det obändiga livet vare sig vi vill det eller inte. Och en del av det livet kan vi äta. 

(Artikel som publicerats i White Paper #2 maj 2013)

2 comments :

Jan Wiklund said...

Man kanske också bör beakta att ju mer mark man avsätter inne i städerna att odla mat på desto längre ut måste människor bo, och desto mer pendling blir det. Vilket knappast är bra för miljön.

Att frakta den mat vi äter en mil kräver oändligt mycket mindre energi än att flytta oss själva en mil. Det är därför bättre att odla maten en mil ut än att vi själva flyttar en mil ut (om vi inte odlar som heltidssyssla, förstås).

På 1800-talet, då transporter var dyra, räknade en tysk ekonom som hette von Thünen ut den optimala markanvändningen. Han ansåg att hantverkare borde klumpa ihop sig i mitten, därutanför borde det odlas grönsaker, sen ved och längst ut spannmål och betesväxter. Det kanske är en smart princip ännu idag?

Gunnar Rundgren said...

Jo Jan, transporter in och ut är nog det som i stort bestämmer förhållandena mellan människor och det som oldas. Om (när) energin blir dyrare kan man nog förutse en viss återlokalisering av befolkningen. Å andra sidan så lär Rom ha haft nästan en miljon innevånare. Men man får tänka på att den kunde transportera en massa mat med båt från Sicilien och Egypten - och att den enormt centraliserade makten gjorde att folk ville vara där. Öht verkar det finnas ett intressant samband mellan auktoritet och diktatur och storlek på städerna. I odemokratiska länder verkar huvudstäderna ha en större andel av befolkningen än i mer demokratiska (OBS hemsnickrad teori som inte blivit vetenskapligt prövad ännu).