Vågar vi utmana megatrenderna i jordbruket?

Mat och jordbruk engagerar. Tyvärr är det oftast mindre viktiga dagsfrågor som engagerar, medan de stora trenderna inte förstås eller tas så mycket för givna att de inte går att diskutera – vi vill ju trots allt inte ägna tid åt ”sån’t som ändå inte går att ändra på”.

Det som i stort styrt jordbruket de senaste 150 åren är marknadsanpassning med global konkurrens och ersättning av mänsklig arbetskraft med maskiner drivna med extern energi. 

Jordbrukets specialisering, förlusten av biologisk mångfald, kemikaliseringen, utslagningen av småbönder, industrialiseringen av djurhållningen, dominansen av vete, soja och majs, utlakningen av näringsämnen och alla de andra problemen blir begripliga när vi relaterar dem till dessa två megatrender.  

Mellan 1960 och 2000 fördubblades jordens befolkning, från 3-6 miljarder. Vi har nått ”peak-child”, befolkningen kommer inte att fördubblas en gång till utan planar ut mellan 9 och 10 miljarder. Det är givetvis ingen barnlek att producera mat för ytterligare 3 miljarder, men det är fullt möjligt. Frågan är snarare hur – och vem som skall äta sig mätt.

Mat är historiskt sett mycket billig, men ändå är folk hungriga.

Vi eldar värphöns och spannmål - för att det lönar sig.

Vi slänger massor med mat – för att den är för billig.

I grund och botten bestäms vad som odlas och vem som är hungrig av vem som har pengar. Pengar att köpa mat för eller att investera i odling. 

Susan Mkandawire i Zambia bearbetar sin åker

Fattiga bönder i u-länderna konkurrerar med jättejordbruk i USA och Brasilien. Lite förenklat skulle man kunna säga att deras muskelkraft konkurrerar med olja. Eftersom ett fat olja innehåller energi motsvarande 12 människors arbete ett helt år, så förstår man varför dessa småbönder är fattiga – och kommer att fortsätta vara fattiga. Även svenska bönder har svårt i en internationell konkurrens, pga av klimat, geografi, ägandestruktur, samhällskrav och allmänt kostnadsläge. Undantaget är de som både har råd och förutsättningar för att fortsätta fördubbla produktionen vart tionde år – i stort redan stora gårdar i de bygder som har bäst förutsättningar.

Om vi inte förstår effekterna av marknaden och konkurrensen på jordbruket kommer vi aldrig vare sig kunna förstå varför det ser ut som det gör – eller hur vi skall kunna förändra det.

Samtidigt som vi pratar om brist på mark och svält så bygger vi på den bästa åkermarken. Det finns gott om oanvänd åkermark. Minst 10 miljoner hektar är oanvänd inom EU. T.o.m. Japan som har så lite mark och importerar hälften av sin mat har mycket oanvänd mark.

Problemet är inte brist på möjlig åkermark utan att marken behövs för det andra levande, för naturen – för dess egen skull. Men också för att vi behöver naturen för vår överlevnad, för klimatreglering, för genetiskt material och mediciner, för omvandling av avfall till nya resurser etc.  

Den största ökningen av matproduktionen de sista 50 åren är från förbättrade metoder och bevattning och inte från utökad areal.

Mellan 1960 och 2000 fördubblades befolkningen och köttkonsumtionen ökade kraftigt, medan åkerarealen ökade med bara 15 procent.  Också i framtiden kommer ökade skördar per ytenhet vara viktiga. Skördarna ligger långt under vad som är möjligt i de flesta områden.   

Det är imponerande att skörden per ytenhet har ökat mellan två och tre gånger på femtio år. Men en mycket viktigare utveckling för jordbruket och marknaden för mat är att arbetsproduktiviteten har ökat minst hundra gånger under samma period. Och det är här skillnaden är mycket stor mellan fattig och rik, inte i skörd per ytenhet. Bangladesh lär producera mest mat i världen per ytenhet.

Och hur är det med landskapet och naturen som jordbruket skapar? I Japan har man beräknat att värdet på de landskaps och miljötjänster som jordbruket utför är lika stort som produktvärdet.

Genom EU stöd får bönderna så kallade miljöersättningar. Dessa ersättningar utgör bara några procent av jordbrukets intäkter – och kommer därför att spela en endast marginell roll för hur jordbruket drivs.

Det är här som de stora konflikterna finns, mellan de olika typer av produkter och tjänster som jordbruket skall producera. Särskilt dramatiskt är det om jordbruket skall producera många fler produkter, miljötjänster och energi, samtidigt som energin blir allt dyrare – vilket allt talar för.  

Den industriella och kemikaliserade jordbruksmodellen innebär extrem specialisering som i sin tur behöver konstgödsel och bekämpningsmedel – ständigt mer, men med minskande marginalnytta. Modellen har nått vägs ände. Att producera mer – med mindre insatser, det är den svåra ekvationen. Ekologiskt jordbruk försöker göra just det.

Ekologiskt jordbruk står för en annan modell som kräver omfattande ändringar i systemen: slut kretslopp också från staden; koppla ihop växtodling och djurproduktion – igen. Mer mångfald i produktionen, växelbruk inom gården, ett rikt utbyte mellan gården och den omgivande naturen. Fler händer, ögon, öron och näsor i jordbruket. 

Men de två megatrenderna marknadsanpassning och ökad arbetsproduktivitet gynnar inte ekologiskt jordbruk. Vill vi ha ett sådant jordbruk behöver vi skapa motkrafter som är lika starka som dessa. Och det är lättare sagt än gjort. 

(Först publicerad på Newsmill)