Saturday, 5 January 2013

Efter kollapsen



En sista spillra av civilisationen har tagit sin tillflykt till den atombombsäkra tunnelbanan i Moskva. Det pågår en ständig kamp om resurser, medan fasan härskar i tunnlarna. Så beskrivs Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij, vilken jag just köpt. Den är en av många i raden av undergångsromaner. Jag har läst Oår av Faldbakken och Vägen av Cormac McCarthy och en rad andra beskrivningar av ett kollapsat samhälle. Genomgående för nästan alla romaner och filmer i den genren är att de målar upp en hemsk värld, ett allas krig mot alla. Men även i de hemskaste måste det finnas kärlek och godhet, för annars blir historien helt ointressant. Frågan är om inte romanerna för det mesta har fel balans?

Den moderna civilisationskritiken målar upp den snara kollapsen som kan komma pga energibrist, växthuseffekten, ökande klyftor eller kollaps av det skuldbaserade ekonomiska systemet. För det mesta har man ett recept som skall fixa problemen. Om man inte följer det kommer alla fasor att infrias – en annan sak är att nästan alla böcker i den kategorin har åtgärdskataloger som är helt otillräckliga.

David Jonstads bok Kollaps väljer en annan väg, acceptera kollapsen som ett faktum, och planerar för det som kommer efter kollapsen.  Det är ett modigt grepp och bokens styrka. Och väl där, i kollapsen, så målar Jonstad upp ett fungerande samhälle. Och det är ännu modigare att se det goda i människan istället för att tro att vi kommer falla ner i någon form av Afghanistan, med krigsherrar som bekämpar varandra.

Jonstad nämner givetvis de olika ekologiska tekniker som kan användas i framtiden. Han förutser mer småskaliga och robusta tekniker och lokala kretslopp snarare än globaliserad handel. Men också här väljer Jonstad ett annat fokus än de flesta liknande böcker. Här finns inga hurtiga råd i hur man odlar sin egen mat, fixar sin el eller återvinner bildäck. Tyngdpunkten ligger istället på att visa att, tvärtemot det vi ofta tror, så innebär svåra tider ofta att människors goda sidor tar överhanden.

Jonstad visar med en rad exempel att det faktiskt är helt normalt att vi hjälper varandra. Han är inte så blåögd att han förnekar den andra sidan, våldet och laglösheten, men visar övertygande att det inte är det normala. Jag har själv sett hur fattiga ofta är mycket mer generösa än rika. Jag minns speciellt hur svårt det var för mig att ta emot en kyckling i gåva av en totalt lusfattig bonde Mocambique, helt säkert den enda proteinrika mat för hans familj på flera veckor.

Om man inte redan är övertygad om att den moderna industriella civilisationen står inför en enorm kris, så lär man inte bli övertygad genom att läsa Kollaps. Framställningen om krisen är inte dålig men inte heller unik eller mer övertygande än andras (Rockström, Jackson, Hawken, Lovins, Heinberg, Forsberg, Brown). Den största förtjänsten i den delen av boken är att den söker koppla ihop, energi, miljö och klimat och det ekonomiska och industriella systemet, men där når den inte ända fram. (För den läsare som missat det så är det nu bäst att berätta att min bok Trädgården Jorden handlar om de frågorna, och att jag därför inte alls är ”objektiv”, vad det nu skall betyda.)

Han diskuterar de vanliga exemplen av kollapsande kulturer, romarriket, maya, påskön m.fl och konstaterar att det finns ett enormt utbud av teorier för vad som orsakar civilisationers kollaps. Det verkar som om han sätter sin tilltro till Joseph Tainters ideer om att det är komplexiteten i sig som leder till kollaps (se en mycket intressant video med Tainter här). Samhällen är stora problemlösande organismer som utvecklar nya funktioner för att lösa nya problem. Varje ny funktion kräver energi, socialt, ekologiskt och ekonomiskt utrymme. Till slut brakar samhället ihop av sin egen överbyggnad.  

Det är en stark förklaring. Man kan se i stort och smått hur vi tenderar till att lägga till nya funktioner, krav och måsten till alla sorters verksamheter hela tiden, medan det är mycket svårt att plocka bort något som redan finns. Och i hela den processen så tappar man flexibilitet. Jonstad konstaterar att det komplexa industrisamhället är väldigt känsligt för störningar, att det saknar buffertar och ”slack”. Så inte nog med att tyngden av alla funktioner i sig riskerar att skada systemet, möjligheterna att svara på nya utmaningar minskar.   

”Kollaps” låter dramatiskt, men Jonstad visar att processen kan vara långsam och kan sträcka sig över många generationer ”Människan är trots allt fenomenal på att anpassa sig och trots att villkoren är kärva går livet vidare, även när civilisationer går under”.

När jag pratar eller skriver om de här frågorna så får jag ofta höra att: ”Gunnar, människor vill känna hopp, du måste ge dem hopp, du måste visa vad de kan göra här och nu”. Jag har ofta svårt att hantera den typen av diskussion. Hoppet om att det skall komma fram nya tekniska mirakellösningar på våra problem, och hoppet att vi kan göra smärre förändringar i vår livsstil och sen fortsätta som vanligt är skadliga och hindrar både radikala lösningar –om sådana alls finns – och förberedelser för ett bra liv efter kollapsen. Jonstad pekar på att vi fortfarande betraktar delarna av krisen som problem som kan lösas, i stället för att betrakta dem som förutsättningar, som nya livsbetingelser. I stället för att sätta vår tilltro till att nya mirakel skall kurera vårt samhälles cancer, är det bättre att vi accepterar vår situation och förbereder oss för ett liv efter kollapsen.

Andra blogginlägg eller recensioner av boken:
 Sundsvalls Tidning och Smålandsposten)

”Ambitiös skildring av en möjlig framtida kollaps” (Borås tidning)
”Orimligt välstånd” (Jusek-tidningen)
”Undergångens process” (Fria Tidningen)
”Omskakande om civilisationens kollaps” (EcoNews och Terra Nova)
”David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps” (Edris Idé)
”Förbered dig för ett liv bortom kollapsen” (Min Planet)
Den svenska Argus
”Nytt liv efter kollapsen” (Cogito)
Osunt
Bokbunden
”När civilisationer dör” (Bokguldet)
Att leva det levande livet
HaparandaTorino
”Gilla läget?” (Dagens Bok)
”Omskakande om civilisationens kollaps” (Eco News)
”Den industriella civilisationens sammanbrott” (Ny Tid)
”Jonstad visar på ny väg” (Gefle Dagblad)
Recension av Kollaps (Grönt, pdf s. 28-29)
”Mot en mörknande framtid” (Arbetet)
”Apokalypsen för nybörjare” (Sydsvenskan)
”När samhället står inför kollaps” (Norrbottens-Kuriren)
”Beredskap för ett liv efter kollapsen” (Miljömagasinet)
”Vi tror på katastrofen – men hur väljer vi en annan väg?” (Dagens Nyheter)
”Hoppfullt trots samhällskollaps” (DT)
”Vägen framåt är bakåt” (Helsingborgs Dagblad)
”Kollaps” (Kommunalarbetaren)”Frågan om jordens kollaps” (Kristianstadsbladet)
”Vägen mot undergången” (Upsala Nya Tidning) ”Rakblad viktigt när samhället kollapsar” (Svenska Dagbladet)
”Trots allt finns det hopp för mänskligheten” (Vi)
”Kollaps innebär inte Apokalyps” (Flute tankar)
Supermiljöbloggen

Boken kan köpas Inbunden: Bokus (179 kr), Adlibris (178 kr)
Pocket: Bokus (46 kr), Adlibris (46 kr)

4 comments :

Olle Göransson said...

Vill vi ta till oss vidden av det hela? Är vi överens om vad det innebär för var och en av oss personligen, om vi vill få en planet som våra barnbarn, precis som barnbarnen på Tongaöarna, ska uppleva som beboelig?
Jag är övertygad om att det finns många som tror att vi faktiskt kan lösa dagens problem utan att göra radikala ändringar av vår livsstil, och utan att upphöra att se ekonomisk tillväxt som motor, bara den kombineras med gröna innovationer och lösningar. Det tror nämligen inte jag.
Jag är tvärtom övertygad om att vi måste säga: Ledsen mina vänner, men ni kommer att vara tvungna att minska er levnadsstandard radikalt. Jobba hälften så mycket till halva lönen, och därmed inte ha råd med mer än det räcker till.
Och vad ännu värre är: Ni måste tala om för era barn att de inte får några nya jeans, leksaker, mobiltelefoner, semesterresor, eller hockeyutrustningar.
Dessutom måste vi få dem som är rika att acceptera att bli av med sina rikedomar, för de behövs för att rädda jorden åt de afrikanska barnen.

Jag hoppas på ett sätt att jag har fel, att det ska kunna gå att leva ungefär som vi gör, bara vi konsumerar med lite mer medvetenhet, inte låter lamporna lysa i onödan och sorterar våra sopor. På ett annat sätt hoppas jag att så många som möjligt inser att vi förmodligen kommer att må fantastiskt mycket bättre om vi halverar vår bostadsyta, jobbar hälften så mycket, slutar åka bil och flyg, odlar vår egen mat och inte byter till nya mobiltelefoner vartannat år.

Jag tror att både klimatkrisen och den ekonomiska krisen sammantagna ger oss fantastiska möjligheter att skapa en bättre värld. Fysiskt som psykiskt.

OM DETTA BEHÖVER FLER SAMTALA!

Anonymous said...

Jag blev besviken på Jonstads bok, den första delen är genomtänkt, sammanställande och klarsynt, men sedan fegar han ur och målar upp en möjlig framtid som kan bli skaplig. Det är helt orimligt, livsmedelsproduktionen utan massiv hjälp av fossila energier kan omöjligt livnära jordens ständigt växande befolkning. En stor del av jordens befolkning kommer att gå under presis som när lämlarna har blivit fler än området kan livnära. Det är fegt att inte stå upp för denna sanning.

Jonas said...

Till Anonym

Mycket tyder på att småskaligt, arbetsintensivt jordbruk med grönsamer och djur producerar betydligt mer per ytenhet än det storskaliga fossildrivna jordbruket.

Dessutom minskas mycket av matsvinnet som vi har idag där hälften av all producerad mat slängs av en mängd anledningar i alla led i livsmedelskedjan.

Gunnar Rundgren said...

Jo jag håller med om det. Fossilbränslets främsta roll är att ersätta mänskligt arbete, inte att producera mer mat per ytenhet. Genom att ersätta dragdjur vilka i stor utsträckning föds från åkern så behövs mindre mark. Men fossil energi spelar också en roll för skörd per ytenhet främst genom konstgödsel och energi för bevattning. Utbytet från bevattning är så bra i det flesta fall, att det är rimligt att anta att även i ett energifattigt samhälle så kommer man vilja avsätta energi för det. Konstgödelns skördeeffekter kan delvis ersättas av bättre växtföljder och ett intensivare produktionssystem. Med en rättvisare resurfördelning så är inte SVÄLT det vi behöver vara rädda för i första hand.