Friday, 31 August 2012

Inget vatten – ingen framtid

Öknen verkar vinna i byn Jaloya i norra Gujarat i Indien. Här finns inget vatten och jordbruksmarken håller på att ätas upp av sanden. Lång tids bevattning från allt djupare brunnar har fått grundvattennivån i norra Gujarat att sjunka allt djupare. I dag kommer vattnet i pipelines, tre timmar om dagen.

- Jag tänker inte på framtiden, jag tänker bara på den dag som är idag och försöker leva i nuet. Jag får förlita mig på Gud, vi kan inget annat göra.

Han är rak i ryggen, har en intensiv blick och är förmodligen van att bli åtlydd. Rajput Ramjibhai Khodabhai är med sina 30 bufflar storbonden i byn Jaloya i norra Gujarat, 13 mil väster om Palanpur, mot den pakistanska gränsen. Det är tydligt att han har stort inflytande över det mesta i byn och dess 2 000 invånare. Men när vi frågar honom vad han tror om framtiden, har han svårt att hitta svaren. Det är nämligen svårt att se någon framtid för byn.

Detta är en av många byar i Indien som lider brist på vatten. Cirka 30 procent av Indiens grundvattenkällor är mer eller mindre överutnyttjade och i norra Gujarat, som är en av flera drabbade delstater, ligger grundvattennivån lägre än 300 meter.

Rajput Ramjibhai Khodabhais 300-metersbrunnar är värdelösa när saltvattnet har trängt in. I stället får han och de övriga byborna nöja sig med att få vatten i pipelines, tre timmar om dagen.
Indien är världens största användare av grundvatten och 60 procent av jordbruket är konstbevattnat. En frikostig statlig subvention av el har gjort det möjligt för bönderna att pumpa vatten från allt djupare brunnar, utan att behöva tänka på kostnaderna. Men i byn Jaloya är vattnet slut och Rajputs båda 300-metersbrunnar är värdelösa eftersom saltvattnet har trängt in. I stället kommer vattnet från pipelines, elva mil därifrån, tre timmar om dagen. Vattnet ombesörjer regeringen, men under sommaren räcker dock inte det statliga vattnet till. Då köper Rajput extra vatten som fraktas i container med lastbil.

Vattnet är borta och öknen vinner hela tiden ny mark. Kutch-öknen ligger alldeles intill och på tio år har sanden tagit nästan fem hektar av hans mark, något han inte är ensam om i byn. Han har 15 hektar som han odlar på men i år blir det nog inget med den saken. Monsunen är försenad.

- Det beror på om det blir något regn. Hittills har vi bara fått 20 millimeter regn, annars brukar vi så här i mitten av augusti ha fått mellan 500-600 millimeter, säger han.

När vattnet är borta ser inte Jehabhai Kajabhai Thakor någon framtid i byn. Han, liksom många av de andra unga bönderna, vill bara flytta därifrån.

Hans granne, Jehabhai Kajabhai Thakor, är 30 år. Han har bara två bufflar, äger ingen mark och har inte alls samma ekonomiska resurser. Han nöjer sig inte med att förtrösta på Gud. Han vill bara flytta därifrån.

- När jag besöker grannbyn ser jag att det pågår mycket mer utveckling där, eftersom de har tillgång till mer vatten, säger han.

Han är en typisk indisk mjölkbonde med få djur och lite eller ingen mark alls. Han har inte råd att köpa extra vatten under sommaren.

- Det är klart att jag skulle vilja ha mera vatten. Då skulle jag köpa två bufflar till. Jag kan bara tvätta mig var tredje dag och inte mina kläder så ofta som jag vill, du ser ju själv, säger han och pekar på sin dammiga skjorta.

Under samtalet samlas fler unga bönder runt oss och alla är de överens om en sak – när vattnet är borta finns det ingen framtid för den här byn. Alla vill de flytta. Någon annanstans.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerad av Naturskyddsföreningen

No comments :