Saturday 7 July 2012

Dansk utvärdering sågar konstgödselsubventioner i Afrika


Det har skrivits hyllkilometrar om hur man skall kunna skapa uthållig utveckling och hur fattiga på landsbygden skall få det bättre i allmänhet och särskilt hur de skall få ökad livsmedelssäkerhet. Det handlar både om direkta och indirekta åtgärder. Vilken är den bästa vägen för utveckling? Finns den? Finns det bara en eller fler? 

Det finns de som förespråkar att lösningen på hunger i Afrika ligger i att bönderna skall använda mer insatsmedel, konstgödsel, bekämpningsmedel och GMO-grödor, Den nya afrikanska gröna revolutionen pratar man om. Det  stöds av tex Biståndsministern, Kofi Annan, I praktiken betyder det oftast att man subventionerar konstgödsel. Och varför skall man subventionera konstgödsel? Jo för att det inte lönar sig att använda den. Det handlar inte i första hand om att det inte finns konstgödsel på marknaden, utan att den är för dyr. Och det hjälper inte att ordna med lån för användning av konstgödseln lönar sig inte. De som förespråkar användningen menar dock att om man kraftigt ökar användningen så kommer volymerna bli större och distributionen billigare. Det i kombination med ökade inkomster skall leda till att, på sikt, bönderna skall klara sig utan subventioner – i princip är det standardargumentet för alla som kräver subventioner för olönsamma aktiviteter.

Nu finns det en utvärdering från det danska biståndet om hur det är med konstgödselsubventionerna, Agricultural inputsubsidies in Sub-Saharan Africa. Jag hoppas att Sida och Biståndsministern läser den noga.

Den sammanfattar erfarenheterna från Ghana, Tanzania, Malawi och Zambia så här:
- Det går att öka skördarna avsevärt, och potentialen att göra det med subventionerade insatsmedel existerar. Uppskattningarna av effekterna är dock osäkra. Kostnaderna är mycket höga och i en osäker miljö är det oklart om programmen ger valuta för pengarna.
- Det finns väldigt få bevis för att resultaten kommer fortsätta efter att programmen upphör...När subventionerna upphör kommer användningen av insatsmedel sjunka igen.
- Den långsiktiga livskraften av effekterna av programmen beror i stort på mottagarnas möjlighet att ackumulera kapital från överskott i produktionen. Vi har inte sett något som tyder på att detta sker.

En annan sak som de som tror att ökad produktion är lösningen på problemen glömmer är effekterna på marknaden. Man kan man öka skördarna och arbetsproduktiviteten. Men om det inte finns efterfrågan så kan ökad produktion lätt leda till att priserna faller, och faller mer än ökningen av produktionen, det har vi sett i exemplen från Zambia och Etiopien. Om produktiviteten ökas främst med ökad användning av dyra insatsmedel eller mekanisering gynnar det mestadels de som redan har det bäst, eftersom de kan investera utan att ta dyra lån.

De flesta bönder kan redan producera mer, med existerande teknik, men de saknar avsättning för sina produkter. Genom att koppla dem till marknader så kan deras inkomster öka väsentligt, vilket i sin tur möjliggör investeringar. Det var så jordbruket i de nu rika länderna utvecklades. Denna strategi har varit framgångsrik för att ge småbönder tillgång till den ekologiska marknaden t.ex. genom EPOPA programmet. Men den typen av lösning kommer bara vara tillgänglig för ett mindre antal bönder. För produkter med högt värde för export är det nästan uteslutande de resursstarka som klarar det. Det syns tydligt i t.ex. blom- och grönsaksproduktionen i Kenya som helt domineras av stora affärsföretag med anställda. Det finns större potential i att utveckla de lokala och regionala marknaderna – men här är det fattigdom och bristen på lokal köpkraft som begränsar marknadsutvecklingen, och därigenom böndernas väg ut ur fattigdom.

Erfarenheterna från många länder visar att jordbruksproduktionen kan ökas och fattigdomen bland bönderna kan minskas om de ges säker och förutsägbar tillgång till land över en längre tid. Ett rent individuellt ägande är inte alltid det bästa, det har även institutioner som Världsbanken insett. Den konstaterar att det ofta utesluter kvinnor och att allmänningar vilka nyttjas av fattiga privatiseras[1]. En snabb privatisering av mark ökar snarast risken för att resurssvaga blir helt utan mark[2]. Lokala eliter manipulerar ofta processen av att fördela land till individuella ägare så att de själva får mark de ej har rätt till. Andra sätt att förbättra de fattigas situation är att säkra tillgång till vatten och andra naturresurser, men som vi sett är den globala trenden snarast den motsatta. Mark köps upp, vatten privatiseras och i takt med att vi ”sätter ett pris” på naturen, blir naturresurser och ekosystemtjänsterna själva handelsvaror. Man kan redan nu spekulera i utsläppsrätter på termin[3]. Inget tyder på att det fattiga är vinnare i den utvecklingen.

Att utveckla ekonomin i stort skapar ökar sysselsättning och kommer på olika sätt även de fattiga till del. Även om de själva ofta får liten del av tillväxten så kommer kanske deras barn få ett jobb med stadig inkomst. Men det finns gott om exempel av att många lever i misär i länder med stor tillväxt, som Namibia och Angola. I USA har över 40 miljoner människor understöd i form av sk ”food stamps”, trots att det är det rikaste landet i världen. 

Under slutet av 1980 talet och under 1990 talet svepte en avregleringsvåg över världen. I många av u-länderna genomfördes avregleringarna som ett resultat av att lån- och biståndsgivare (IMF, Världsbanken) krävde det. I flera fall genomfördes de dåligt och utan hänsyn till att de drabbade saknade sociala skyddsnät.  Samtidigt så hade många afrikanska länder statliga marknadsordningar vilka inte var effektiva i att skydda de egna bönderna. De många regleringarna var också underlag för korruption och ineffektiva halvstatliga kooperativ eller bolag vilka tog stora delar av böndernas pris.

Effekterna av avregleringarna blev blandade, det finns goda exempel, men sammantaget så blev resultatet att de afrikanska ländernas bönder utsattes för tuff internationell konkurrens utan att få något av de stöd som de flesta av deras konkurrenter hade. Det har lett till att många av länderna nu är netto-importörer av mat i stället för exportörer, något som är helt ohållbart. Erfarenheterna från Kina visar vilka positiva effekter en minskad statlig kontroll av jordbruket kan ha. I den stora svälten 1958 – 1961 dog miljoner. Jordbruket reformerades och bönderna gavs rätt till marken och marknaderna släpptes fria i steg. Mellan 1978 och 1984 steg spannmålsproduktionen från 305 miljoner ton till 407 miljoner ton. Genomsnittskonsumtionen steg från 195 kg till 250 kg och hushållens inkomster steg med 15 procent per år. Effektivitetsförbättringarna i jordbruket gav ett överskott på arbetare vilka sysselsattes i den växande industrin och andelen fattiga kineser minskade från 53 procent år 1981 till 8 procent 2001[4] – den snabbaste och största minskningen av fattigdom i världshistorien.

Förbättrad infrastruktur, vägar och elektricitet kan stödja livsmedelssäkerhet på flera sätt. Det stödjer allmän ekonomisk utveckling, det kan medföra mindre förluster i lagring och transport och det ger bönder bättre tillgång till marknader och insatsmedel. Satsningar på hälsovård och hygien kan både direkt och indirekt vara av stor betydelse för befolkningens näringsstatus. Om man drabbas av återkommande diarréer är man ju närmare undernäring och svält.
Sannolikt behövs satsningar på alla dessa området för att lösa problemet med undernäring. Och det kan knappast komma som en överraskning. Det är bara att se på utvecklingen i Sverige för att inse att inte en faktor var avgörande för utrotande av hunger. Läs mer på Garden Earth (på Engelska). Demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet är också viktiga faktorer.
Sannolikt så vore ett i grunden förändrat ekonomiskt system den bästa vägen för att komma fram till en värld där ingen är hungrig. Trots allt så har ju sextio år av global kapitalism misslyckats att förse 1 miljard människor med mat....



[1] Världsbanken 2007, World Development Report 2008
[2] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011
[3] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011
 http://www.nordea.fi/F%C3%B6retag+och+organisationer/Finansiering/R%C3%A5d+om+finansiering/Utsl%C3%A4ppsr%C3%A4tter/971662.html
[4]

No comments: