Sunday, 12 February 2012

Arbete till vilket pris?




Läser en intervju i senaste the Economist om en av Indiens sista bödlar. Han har inte haft ett uppdrag på tjugo år, men har fortfarande jobbet. Far hans var däremot ständigt upptagen under det brittiska styret - att vara bödel går i arv som så mycket annat i Indien. Jag har alltid tyckt att dödsstraff är ovärdigt mänskligheten, till och med för diktatorer och personer som Breivik.

Men artikeln fick mig att fundera, återigen, på den absurda idéen att det är ett jobb som ger folk människovärde. Den här stolte bödeln har uppburit lön i tjugo år utan att göra ett skapandes grand, annat än att underhålla repen kanske. I samband med den pågående ekonomiska krisen så pratas det mer och mer om jobben, och Reinfelt tycker att vi skall jobba till 75. Det var inte mer än tio år sedan som New York börsen faktiskt vände upp när arbetslösheten gick upp, men nu är tom finanskapitalisterna bekymrade över arbetslösheten. Inte för att de bryr sig om människoödena utan för att de inser att arbetslösa har mindra pengar att köpa grejor för.

Men det finns nästan ingen fråga som det råder sådan enighet (att det råder enighet om en fråga i ledande skikt är en mistlur som skriker "tro inte på det där") om i dagens politik som vikten av att skapa arbete - skillnaden är bara i vilka metoder man vill använda. Men varför pratas det så lite om arbetets innehåll och mening? Och om arbetsmiljö. Det fanns en diskussion om skitjobb i höstas (fokus,voltaire, affärsvärlden, aftonbladet). Att vara bödel är ett skitjobb! Visst kan det dölja sig ett förakt för andra människor när man klassar vissa jobb för skitjobb - men det verkliga föraktet är väl ett samhälle där man betalar så dåligt för högst viktiga sysslor som vård, städning osv. Hur man vrider och vänder på det så är ju lön ett uttryck för värderingar. De som uttrycker att inga jobb är finare än andra, och som samtidigt försvarar de existerande löneskillnaderna hycklar.

De gröna och naturskyddsföreningen har också anammat arbetslinjen. Nu pratar man inte längre om att folk skall kunna arbeta mindre utan nu handlar det om att vi skall jobba mer i gröna jobb av olika slag, och i vårdskolaochomsorg (det är ingen felstavning det där, det har liksom blivit ett självständigt ord).

Tankar på tex medborgarlön har helt försvunnit, trots att en sådan har en potential att både ge folk nödvändig trygghet, stärka folks värdighet och position både gentemot staten och arbetsgivarna. Och det är väl därför frågan är politiskt död, för en fråga som motarbetas både av statsapparaten och näringslivet har liten politisk överlevnadsförmåga.

Likväl så är det så, att alla dessa enorma framsteg i produktivitet gör att det finns ett helt tydligt val för våra samhällen - jobba mindre och få mer tid över till det som har värde i livet. Vi kan till och med minska tillväxten, minska oljeberoendet och minska arbetshetsen i en och samma rörelse, och vi skulle gynna miljön och människors hälsa och livsglädje.
Det största hindret för en sådan utveckling är förutom våra egna hjärnor, konkurrensen. Om du lyssnar till politikerna så är "internationell konkurrenskraft" det som driver nästan all politik idag. Jag har skrivit om det tidigare, tex i
Varför är vi så besatta av konkurrenskraft? 
och jag kommer säkert skriva mer om det i framtiden. Det andra stora hindret för en sådan utveckling är den skriande ojämlikheten i världen. Det är den som gör att ständigt tillväxt och mer arbete är nödvändigt för folk för att inte "halka efter".

En avslutande bekännelse: medan jag själv möjligen är ett gott föredömme vad gäller att leva miljövänligt, så är jag tyvärr inte alls det när det gäller att jobba mindre....

Uppdatering 9 juni: Roland Paulsen skriver en bra debattartikel i Aftonbladet
Sverige har blivit ett arbetsfanatiskt land

apropos arbetslinjen:



No comments :