Monday, 16 February 2009

Kan man rättfärdiga kapitalismen?

Kapitalismen och industrialismen har många olika ansikten. De tidigaste fabrikerna var vad man fortfarande kallar sweat-shops. Här handlade om att tränga ihop så många arbetare som möjligt, på så litet utrymme som möjligt för att arbeta så mycket som möjligt för så låg lön som möjligt. Den typen av kapitalism förekommer fortfarande men är, som tur är, inte så vanlig. Den andra versionen är när betoningen istället är på mekanisering och att öka utbytet per arbetare. Den versionen kräver större investeringar, och den behöver också en pålitiligare och stabil arbetskraft vilken man betalar relativt bra. Vinsten ligger ändå inte i att ”suga ut” arbetarna, utan i att producera så effektivt som möjligt.

Den moderna kapitalismen fungerar fortfarande efter dess modeller och de finns parallelt i många länder. Men huvuddelen av vinsten kommer inte längre från något direkt mervärde av arbetet. De stora vinsterna kommer från innovation och branding. Normala industriprodukter tillverkas i brancher med låga marginaler, de genererar fortfarande, om saker går som de skall, en ansträndig profit. Men det är inte det som skapar offantliga rikedommar som Gates, Kamprad eller Buffet. I fallet Gates är det helt klart innovation i en branch som fortfarande är (var) ny som möjligjorde Microsofts framgångar. Deras arbetare var nog inte mer utsugna än andras och deras produktivitet var knappast högre än andras programmerare. Kamprad revolutionerade möbeltillverkning och inte minst distributionen och flyttade fokus närmare konsumenten, också en typ av innovation. Warren Buffet representerar den andra formen av kapitalism, den rena investerarens, eller spekulanten. Han har över fyrtio år fått runt tjugo procents ränta på sina investeringar.

Den rent industriella produktionen hotar att gå samma väg som jordbruket, med krympande marginaler. Det är dock svårt att se att någon skulle välja att arbeta kvar i sådan industrier som en ”livstil” vilket är fallet med jordbruk, hantverk och vissa andra småföretagaryrken, t.e.x restaurantägare eller butiksägare. Framtida vinster ligger i att ha så lite med produktionen att göra som möjligt. Kontroll av brands och patent är viktigare än att ha fabriker (det blir ändå bara problem med strejker, olyckor, utsläpp osv). Därför är också kapitalisterna mer intresserade av att få ut mervärde av oss som konsumenter än som producenter.

Parallelt med denna avmaterialisering av kapitalismen inom industrin har också de största kapitalflödena helt frikopplats från något som har med produktion att göra. Vid mitten av sjuttiotalet var fortfarande nästan alla valutatransaktioner för att köpa varor eller tjänster, idag är det mindre än 0,1 % som är för handel, resten är bara handel med pengar. Keith Hart skriver: ”att tillverka saker och få folk att spendera pengar på dem är alldeles för jobbigt. Det är bättre att satsa på penningmarknader med kalkylerbara risker. Det är därför kapitalismen idag är en stor flod av pengar som går runt jorden i hög fart. Marknaden för vardagsvaror har stagnerat därför att folk inte har något att köpa för, och kapitalister har pålitligare sätt att öka sin förmögenhet än att tillverka dessa.” Jag är benägen att hålla med Hart, med tilläggett att det kanske inte bara är att folk inte har råd att köpa varorna utan minst lika mycket att de inte behöver mer saker. Den verkliga gåtan är väl vem som faktiskt betalar för vinsterna i alla dessa transaktioner. Medan vi kan ge ekonomerna rätt i att man inte kan betrakta ekonomin som ett nollsummespel i största allmänhet – ökad produktivitet betyder trots allt att det finns mer att dela på – så är det mycket svårt att se hur något riktigt mervärde kan skapas ur alla dessa penningtransaktioner och finansiella instrument. Och om det inte görs så måste det finnas någon som betalar vinsterna .

Mycket av kapitialismens legitimitet vilar på bilden av entreprenören, den industrielle entreprenören, som har en idé, startar produktion, anställler andra osv. Vi är benägna att tycka att ett sådant initiativ är värt de vinster de eventuellt får, vi vet ju att många misslyckas också. Men den bilden är ungefär lika sann som reklambilder för betande kor i hagen, när de flesta av dem går inne, eller lika sann som när du köper ”hemlagad” ostkaka från en jättefabrik.

Så frågan är vilka de moraliska eller rationella argumenten är för att rättfärdiga tingens ordning?

Detta helt bortsett från den skriande ojämlikhet mm som fortfarande råder.......

1 comment :

Johan C said...

Finanskrisen som briserade i somras är väl möjligen en indikation på hur vinsterna i värdepappersmarknaden har skapats; genom att folk inte fattar vad de köper och säljer längre? När det så visar sig att det kanske inte finns mer än en pressad arbetarfamilj med ett halvrisigt hus i en förort längst inne i "produktens" kärna, så rasar korthuset, och vinsterna försvinner.

Men här är ju semantiken viktig; vad är en vinst och vad är en tillgång när vi pratar värdepappershandel? Såg ettan på DI häromdagen: "300 mdr har försvunnit från börsen". Ja, men fanns de någonsin? Börsen kan ju aldrig realiseras - i så fall blir tillången så stor att kurserna kollapsar av det. Så hur mycket av Buffets rikedom är reda grejer? Vet inte, men man kan ju fundera på sådant oxå.

Sedan är de moraliska argumenten betydligt svårare än de rationella. Det huvudsakliga rationella argumentet är att denna marknad finns och utvecklas därför att den är laglig. Man kan tjäna pengar på detta, alltså gör man det.

Moraliskt, däremot... det är en annan grej