Thursday, 17 December 2009

Stadsjordbruk

Snubblade över den här bloggen/hemsidan http://stadsjord.blogspot.com/.
Niklas Wennberg är eldsjälen bakom det initiativet att skapa ett levande stadsjordbruk.

Det är en alldeles utmärkt idé. Man hör ibland de mest fantastiska siffror på hur många människor som får sin mat från stadsodlingar, men jag tycker de flesta siffror verkar högst överdrivna. Likväl så är det en väldigt god idé att odla i städerna, kanske inte i första hand för matproduktionen som sådan. Det stora värdet, i min mening, är att det återskapar förståelesen för jordbruk och hur vi människor kan leva med naturen. Sen gör det ju staden helt enkelt lite roligare och intressantare.

Plöj upp Sergels Torg!

Wednesday, 16 December 2009

and I say to my self, what a wonderful world

Heestrand December 2009

Det finns andra i båten (än staten och kapitalet)

I politiken är det ofta en klyfta mellan de som vill att en funktion skall tas om hand av ”marknaden” och de som vill att det skall regleras av ”staten”. De förra är liberaler och de senare socialister, något förenklat. Man kan betrakta både marknaden och staten som sociala institutioner för att reglera människors förhållanden. Vilken institution man gillar bäst beror kanske mycket på hur den är organiserad, och i vilket sammanhang man befinner sig i. Samma människa som uttrycker stor skepsis för marknadslösningar kanske känner sig helt bekväm och jämlik med bonden från vilken hon köper sina ekologiska grönsaker, och tycker att det är hemskt att staten tvingar honom att ha sina höns inomhus för att förebygga problem med fågelinfluensa. Och hon som är motståndare till en stark stat kräver likväl statens övertagande av konkursmässiga banker.

Till formen är de väldigt olika. Frågan är vilken av institutionerna vi föredrar? Vi, som medborgare, har väldigt liten tillgång till staten, vår roll är att betala skatt och att med jämna mellanrum rösta på vem som skall styra den, och oss. På marknaden är vi mer delaktiga och i alla fall i teorin jämlika. Marknaden kan ses som ett socialt nätverk, och med den synen blir plötsligt inte skillnaden mellan staten och marknaden så stor, och den är ännu mindre när staten agerar ”ägare” och ”beställare” för det mesta av sin verksamhet, dvs. när staten har tagit över marknadens terminologi och organisationsprinciper. Problemet med marknaden ligger kanske främst i att de som redan är rika, och de som har tillgång till information är så gynnade jämfört med andra, och inte i marknadens spelregler som sådana.

Statens övertagande av marknaden har visat sig katastrofal, och marknadens övertagande av staten är nästan lika illa. Finns det andra institutioner vilka skulle kunna fylla alla eller delar av de funktioner staten och marknaden fyller idag? Ja, det finns en uppsjö av andra institutioner. Det finns helt ideella sammanslutningar för att ta hand om någon lite resurs, kanske slå en betesmark med lie varje år, eller hålla en vandringsled öppen. Det finns kommuner i vilka invånarna på ett mycket direkt sätt organiserar en stor del av den understödjande verksamhet de behöver, det finns personalkooperativa daghem, det finns föräldradrivna skolor, det finns boende kooperativa seniorlägenheter och vägsamfälligheter. Sverige bostadsrättsföreningar är ett annat exempel på andra organisationsformer än de gängse kapitalistiska. Dessa föreningar förvaltar en mycket stor del av Sveriges bostadsbestånd och därmed en stor del av nationalförmögenheten. Idag finns det cirka 26 000 bostadsrättsföreningar och cirka 800 000 bostadsrätter i Sverige (Bo bättre 2009). Människors frivilliga sammanslutning för att nå vissa mål är en gammal tradition och har inte varit begränsad till ideell verksamhet. Det finns heller inget som tyder på att dessa sammanslutningar har varit ineffektiva. De är ur denna typ av sammanslutningar som de framtida institutionerna kommer utvecklas, med inspiration av nya impulser och stöd av ny teknik som t.ex. Internet. De kan med ett modernt intryck kanske anses vara en del av det civila samhället .

Slutligen så har vi individerna eller individernas sammanslutning i små enheter som familjen. Mycket som är viktigt i livet utspelar sig på den nivån, som t.ex. kärlek, fortplantning m.m. Den privata sfären har släppt ifrån sig nästan all makt och dess institution, familjen, är ytterligt försvagad. Samtidigt är också nästa nivå, lokalsamhällets, byns, stammen, starkt försvagad. Vi blir då som enskilda atomer i ett oändligt universum där vi krockar med sex miljarder andra enskilda atomer, men vi är inte så väl disponerade för denna extrema form av individualism.

Jag tar upp dessa styrelseskicks och demokratifrågor väl medveten om att min framställning är ofullständig. Det är svårt att diskutera vad som skall eller behöver förändras utan att också diskutera hur, och med vilka styrelseprinciper man skall kunna genomföra det. Mina resonemang ovan pekar mot att icke-statliga och icke-marknadslösningar och institutioner kommer att, och behöver spela en större roll i framtiden. Om de kommer kunna organiseras genom mer formell lokal demokrati inom kommuner eller om det kommer organiseras inom den icke-offentliga formen i det civila samhället är en intressant fråga. Eller kommer individerna hitta nya former för samarbete? Sannolikt kommer politiska, ekonomiska och sociala organisationsformer kommer konvergera och skillnaden mellan dem kommer i stor utsträckning upphävas. Redan idag är det en illusion att försöka skilja ekonomi och politik åt.

Det finns, som diskuterats tidigare en uppsjö av exempel hur folk har organiserat sitt liv och sin produktion på andra principer än de rent marknadskapitalistiska, utan att de hemfallit till statsstyrning. Dessa kooperativa – i vidare bemärkelse – organisationsformer är de som verkar mest lovande för framtiden. Man kan invända att exemplen av när de fungerar främst gällt småskalig lokal verksamhet. Och det är nog så. Men med modern teknik så borde man kunna utöka deras räckvidd. Och bara för att inte all verksamhet kan organiseras efter vissa principer betyder det ju inte att det är något fel på principen. Kapitalismen har ju samexisterat med statligt driven verksamhet överallt, de moderna samhällen har accepterat att militären är uppbyggt på en annat sätt än hur vi skulle acceptera våra vanliga arbeten att vara organiserade, bara för att nämna två situationer av samexistens av helt skilda organisationsformer inom ett samhället. Men man kan också vända på resonemanget. Det faktum att lokal förvaltning och direktdemokrati fungerar bäst i den lilla skalan kan ju vara ett starkt argument för den lilla skalan, likväl som ett argument emot lokal förvaltning.

Saturday, 12 December 2009

Ingen huvudräkning mer

Jag skrev om den räta linjen häromdagen - och hur vår civilisation undviker det som är besvärligt, och strävar efter att allt skall vara förutsägbart. När jag var och handlade stötte jag på sådant exempel. Nuförtiden har många affärer ett system där man stoppar in mynt i en burk, kassörskan tar emot sedlarna, anger hur mycket det är och sedan kommer växeln automatiskt ur maskinen. Jag sa till kassörskan: "så nu behöver du inte räkna längre, inte tänka alls kanske. gillar du systement?"
"Ja" svarade hon först, men sedan ändrade hon sig, och sa "nej det är faktiskt inget roligt".

I terorin kanske den här förbättringen skulle medföra att hon skulle ha mer tid till att prata med kunderna, le mot dem, fråga hur barnen mår eller ge sitt stalltips till travet. Men i praktiken är det nog inte alls så. Här minskas snarast den mänskilga interaktionen, inte behöver kund och kassörska diskutera om hon behöver en tia i växel, inte behöver vare sig kund eller kassörska anstänga sig i huvudräkning (kanske ingen kan huvudräkning längre sedan miniräknarna finns överallt?). Om det är något som sker är det kanske att det går lite snabbare i kassan och att butiken kan dra ner på personal (det finns säkert en rånaspekt av det här också, men den är inte lika rolig att kommentera...). Och så har vi effektiviserat ett snäpp till - och gjort vår värld lite mer förutsägbar och fri från överaskningar, lite tråkigare också tyvärr.

Tuesday, 8 December 2009

Den räta linjens tyranni

”Varför är det så svårt att leva i en civilisation som bygger på den räta linjen” frågar Tor Nörretranders. ”Därför att den innehåller så lite information” är hans svar. Vi har hela tiden strävat att öka får framkomlighet och förutsägbarheten i vår relation till den omgivande naturen och andra människor. Det är därför vi stiftar lagar, bygger vägar osv. Kombinerad med industrialismen skapar vi en förutsägbar värld, en värld där vi kan sova gott för att vi kan har tak över huvudet och där vi inte måste vaksamt se vart vi sätter fötterna därför att vi vet att vägen är jämn och slät. Men det blir också lätt en tråkig värld, just därför att den är så förutsägbar. Och på inget sätt innebär ”informationssamhället” att vi får en mer komplex och mindre förutsägbar värld. Tvärtemot sitt namn så har informationstekniken mindre information än den teknik den ersätter. Nörretanders skriver: ”Människor som har kapacitet att meningsfullt bearbeta miljontals bitar i sekunden hanterar nu bara några få bitar via en dataskärm”.
(Nörretranders, Tor 1991, Märk Världen)

Monday, 7 December 2009

Fantasin som konkurrensmedel.

Rolf Jensen skriver i “the Dream Society – how the coming shift from information to imagination will transform your business”: “I takt med att datorer kan hantera information och intelligens kommer nytt värde ges till den enda mänskliga förmåga som inte kan automatiseras, känslorna. Fantasi, myter ritualer – känslornas språk – kommer att påverka allt från hur vi köper produkter till hur vi arbetar med andra.". Detta är nog en viktig observation, man kan tillägga att det säkert kommer förändra samhället, samliv och många andra sidor av vårt liv, och inte bara företagen.


Just hemkommen från Afrika så undrar jag om det är på detta område som Afrika skulle kunna vara konkurrenskraftigt. Afrikansk musik har ju rönt stor uppskattning, och kanske afrikansk kultur, myter och tro skulle kunna vara exportprodukter? Lite cyniskt kan man kanske säga att det är svårt att se på vilka andra områden Afrika är konkurrenskraftigt.


Vacker är det ia alla fall, Lake Bunyonyi i Uganda.

Monday, 23 November 2009

skoj

Jag är i Uganda, där jag har haft äran att få ett hedersdoktorat, Honorary Doctor of Science vid Uganda Martyrs University, http://www.fiuc.org/umu/ Jag fick utmärkelsen för mina insatser för ekologiskt lantbruk i stort och framför allt för mina insatser i Uganda samt för det jag gjort för att göra UMU till en ledande institution för ekologiskt lantbruk. Vi startade en 14 dagars kurs där 2003 och idag har de tom ett mastersprogram för ekologiskt i samarbete med SLU.

Det är förstås smickrande. Som god svensk vill jag framhålla att det är helt oförtjänt och att det är andra som borde ha fått det. Jag nämnde i mitt tal de insatser som min livskamrat under 33 år Kari Örjavik, gjort. I Uganda har också folk som Moses Mwanga (NOGAMU och IFOAM) , Charles Walaga (UgoCert), Charles Ssekyewa(UMU) , Alan Tulip och Alastair Taylor (de två senare är konsulter som jag) varit av stor betydelse.

Hursomhelst är det roligt att få ha spelat en liten roll för utvecklingen av ekologiskt jordbruk i Sverige, i Uganda och i världen, samt på Torfolk förstås. Skall vidare till Rwanda i slutet av veckan.....

Friday, 13 November 2009

Hittat förlag!

Nu har jag hittat förlaget som vill ge ut min bok, Gidlunds. Så om allt går som planerat så finns den att köpa innan nästa sommar. Jag har beskrivit den tidigare http://tradgardenjorden.blogspot.com/2009/05/tradgarden-jorden-en-modern.html

Ett amerikanskt förlag har visat visst intresse, men sanningen är förstås att de inte vill säga något säkert innan de kan läsa några kapitel på engelska.

Wednesday, 11 November 2009

Litet är vacker och produktivt också

Jag var moderator på ett seminarium på KSLA om ekologiskt lanbruk och klimatutmaningarna för ett tag sedan. Det hade en väldigt bred ansats. Det diskuterades hur viktiga kantzoner är för ett systems mångfald, uthållighet och produktivitet. Diskussionen var inte begränsad till ekologiska kantzoner, utan handlade också om social mångfald, sociala och humana kanzoner. Jag skriver lite mer utförligt om detta på min engelska blog.

Jag har alltid gillat "litet är vacker", men samtidigt tyckt att det varit lite flummigt. Men seminariet gav mig inspiration till att se att det som är smått också kan vara mycket produktivt, och att denna mångfald, denna mosaik både i naturen och bland oss människor är vad som bör karaktäriserad ett framtida samhälle.

En intressant kantzon observerade jag i Paraguays huvudstad Asuncion häromveckan. På det centrala torget - vilket ju oftast brukar vara väldigt stramt i fd spanska kolonier hade de byggt en swimming pool där barnen hade skoj. Mycket trevligt, precis som Paraguay i stort.


Wednesday, 14 October 2009

Cykelparkering i Uppsala



Kommentarer överfödiga....

Brist på sand.

The Economist har två intressanta artiklar om resurser i sitt 10 oktober-nummer. Den ena handlar om hur Kina kontrollerar en mycket stor del av världsproduktionen av de ovanliga metallerna och grundämnena. Sånt hör man ju ofta talas om.

Mer förvånande är kanske att sanden "tar slut". Priset på sand har ökat kraftigt i sydostasien, och flera länder har infört exportförbud för sand. Singapore är en av de stora konsumenterna, för byggnader och för att fylla ut mer av havet (för fler byggnader). Nu kanske amerikanerna skall leverera sand till Singapore. Och på något sätt så lyckas vårt ekonomiska system vända denna brist till något bra - ekonomisk tillväxt.

I takt med att fler och fler resurser tar slut eller blir sällsynta så kommer deras pris att öka - och vi blir alla rikare med trollkarlarnas räknesätt......

Vi borde alla läsa Kejsarens nya kläder, igen och igen.

Wednesday, 23 September 2009

Enfald i skogen

Skogsägaren Harald Holmberg i Lycksele, som vill sköta en del av sin skog med den så kallade naturkulturmetoden, fick avslag även i kammarrätten. (läs mer i Skogsaktuellt). Jag tänker inte utveckla här vad den metoden innebär ( se tex denna artikel) men på det stora hela är det ett kalhyggesfritt skogsbruk, som skapar vackra skogar. Men i Sverige har vi produktivitetskrav på skogen och Skogstyrelsen har rollen som överstepräst som avgör vilken typ av skogsbruk som uppfyller lagens krav på avkastning. Den här historien har många bottnar. En rör äganderätten, där Holmberg och de som stöder honom anser att Skogstyrelsen gör intrång på äganderätten genom att diktera hur skogen skall skötas. Och det gör man. Sen kan man tycka att den heliga äganderätten ibland får böja sig för andra intressen - i alla fall tycker jag det. Det är trots allt bra att samhället kan begränsa folks rätt att exploatera mark om det sker utan hänsyn till miljö, lokalsamhället, kultur osv. Detta oavsett om det gäller grustag, skog eller vattendrag.

Det som är upprörande här är att Skogsstyrelsen så hårt driver produktionsmålen, och att man så bestämt avfärdar alternativa sätt att sköta skogen. Hitills har Skogstyrelsen påfallande ofta haft FEL och de förhärskande iddeerna inom skogsbruket visar sig ofta senare vara felaktiga. se t.ex. effekterna av Gudrun, vilka blev mycket värre pga av ensidig satsning på gran. Vi fick själva åläggande att avverka och plantera mark, vilken senare, just för att vi vägrade kunde avsättas som frivillig naturreserv. Om Skogstyrelsen hade fått bestämma hade det blivit granåker. Skogsbruk är så oerhört lånsiktigt att det inte är någon som kan förutse hur marknad och samhällsintressen ser ut om femtio år (hur många skulle ha räknat med skogens roll som kolfälla för tjugo år sedan). Inom rimliga gränser bör vi i stället uppmuntra mångfald i skogsbruket. Personligen tycker jag att resonemanget bakom naturkulturmetoden verkar sunt, och mycket sundare än tankarna på att vi skall börja intensivodla skog vilket just föreslagits från SLU. Heja Harald!

Monday, 14 September 2009

Vadå besparingar?

Vem är det som säger att kommunerna snålar? Idag kom min mammas nya fördtjänstkort på posten. Det visar tydligt att Uppsala kommun minsan inte snålar och att den också har en mycket optimistisk syn på sina medborgares förväntade livslängd.

Min mamma är åttiofyra år och kortet är giltigt till 30 september 2050.

Sunday, 13 September 2009

EU censurerar miljöråd - Sverige lägger sig platt

Man trodde kanske att den offentliga censurens tid var förbi, men uppenbarligen inte. Våra myndigheter har varit snabba att försvara yttrande och tryckfrihet vad gällde de sk Muhammedkarikatyrerna och Aftonbladets artikel om israelisk organhandel med hänvising till yttrande och tryckfriheterna. Det tycker jag är bra. Men när åsiktsfriheten kommer i konflikt med det moderna samhällets heliga principer då gäller den tydligen inte, ja då gäller inte ens att sanna påståenden får spridas av en svensk myndighet.

EU Kommission har talat om för Livsmedelsverket att de måste göra om sina miljökostråd för att de förespråkar närproducerat. Anledning är inte att EU har visat att råden är felaktiga, utan för att de strider mot EUs grundrättighet om fri rörlighet av varor att en svensk myndighet skulle propagera för närpoducerade (läs svenska) livsmedel. Detta är skrämmande.

Det finns en del sakliga invändingar mot ett ensidigt förespråkande av närproducerat. Det är t.ex. inte alls alltid fallet att de står för mindre energiåtgång, ännu mindre om man som konsument åker bil runt för att köpa direkt ute på gårdar. Det betyder inte att det är fel med närproducerat, det finns också andra värden än de rent energimässiga. Men det är inte det frågan gäller här, EU har inte kritiserat sakinnehållet, enligt de pressrapporter som finns, utan helt inriktat sig på att råden strider mot den fria rörligheten av varor. Det i sig är förstås nonsens. Livsmedelsverket har ju inte hindrat någon fri rörlighet eller föreslår några åtgärder mot import av mat. EU verkar ha uppfattningen att det skulle vara svenska myndigheters skyldighet att propagera för ökad rörlighet av varor, som om det inte redan går tillräckligt många långtradare på våra vägar.

Men det är som sagt inte sakfrågan det gäller, utan det gäller åsiktsfrihet. Det är mycket oroande att EU anser sig ha rätt att utöva censur- allt i den fria rörlighetens namn - och att svenska myndigheter och regeringen lägger sig platt för detta. Skäms!

Läs mer om det:
ICA Nyheter
Allt om mat
Miljöaktuellt

Wednesday, 9 September 2009

Tveksamt Greenpeace

Greenpeace protesterar mot att fiske är tillåtet i Kosterhavets nationalpark.

Jag har stor respekt för Greenpeace, men ibland tar de fel. Eller även om de kanske har rätt vad gäller en detalj så ser de inte skogen för alla träd. Och det tycker jag är fallet här.

För den som orkar läsa engelska så utvecklar jag mina argument på Garden Earth.

Vär kolonisationsfas är över

Nils Uddenberg skriver i sin bok Ett djur bland alla andra: ”Sven Hedin på sitt snötäckta pass i det avlägsna Transhimalay kan symbolisera en mänsklighet som nått vägs ände. Mänsklighetens kolonisationsstadium är förbi. Det finns ingen ny mark att erövra, vi måste lära oss att leva på den vi har tillgänglig. Pionjärmentaliteten måste ersättas av andra tankemönster.” (Uddenberg 1993). Denna tankegång delas inte av dem som ser hur kapitalismens obändiga energi ständigt utvidgar vår värld. ”Erövring av luften kan mycket väl bli lika viktig för människan som erövringen av Indien[1] – vi får inte blanda ihop geografiskas gränser med ekonomiska gränser” skrev Schumpeter 1942. Och visst hade han ”rätt”, flygindustrin kanske omsätter lika mycket som Indiens BNP, det skulle inte förvåna mig. Och gör den inte det så kan vi lägga till värdet av radio- och tv-trafik för att inte tala om de licenser som sålts för mobiltelefonnäten till enorma priser i vissa länder. Men han hade också så grundligt fel, därför att han inte ser att ekonomin trots allt är ett undersystem av naturen och inte tvärtom. Vi skall inte blanda ihop ekonomiska och geografiska, eller biologiska gränser, det är så sant, men det betyder inte att ekonomin kan överskrida några av dessa gränser, det betyder bara att när man nått en sådan gräns så får man expandera någon annan stans i enlighet med den eviga tillväxtens logik. Han må vara förlåten för att inte se de definitiva gränserna som finns, men idag borde det vara klart för alla.


I naturen är vissa arter pionjärarter, kolonisatörer. De är de första som intar nya områden, t.ex. mark täckt av lava, naken jord lämnad öppen av jordskred osv. Deras roll[1] är att bereda den nakna jorden för ett rikare liv. De är specialister på att leva på lite näring, oftast på lite vatten, de behöver mycket ljus osv. En typisk pionjärart i Sverige är björken. I takt med att björken växer upp skapas en miljö där granar kan gro, eller ek eller bok om klimat och jordmån tillåter. Sakta men säker trycks björken tillbaks, men när marken läggs naken av ett omkullfallet träd, är det sannolikt att en ny björk kan gro. Björkar har lätta frön som blåser långt, så när de fullgjort ”sin uppgift” på ett ställe gror de någon annan stans.

Människan är en storartad kolonisatör. Hon har gett sig ut över hela världen och nästan överallt har hon lyckats hitta en ekologisk nisch. I många av dessa nischer var hennes plats väl definierad och hennes antal reglerades av begränsningar i den naturliga miljön, och hon saknade ofta möjligheter att på ett radikalt sett förändra detta. Därför har traditionella samhällen vilka levt på samling, jakt och fiske varit relativt stabila. I och med jordbruket inleddes en ny fas. Människan ändrade ekosystemen i mycket större utsträckning än tidigare, det ledde också till förändringar i samhällsorganisation. En ny balans inträdde efter ett tag, men jordbrukssamhället var på många sätt känsligare för störningar, och effekterna kunde vara dramatiska för mänskligheten. Pest och andra epidemier samt missväxt av nyckelgrödor kunde plötsligt kasta mängder av människor i svält. En annan betydande förändring var när människan kunde tygla fossil energi. Detta frigjorde henne från att i grund och botten vara beroende av sin egen metabolism utan hon kunde nu sätta otroliga resurser i arbete. Detta ledde till en sista radikal expansion till vad vi har idag. Ekosystemen omskapades i en aldrig tidigare skådad utsträckning.

Men nu har vi nått en mättnadsfas. På något sätt verkar vi anpassa oss till det – hur kan vi annars förklara att befolkningen inte längre växer i de mer ”utvecklade” länderna. Samtidigt har vi inte insett vidden av det hela: att vi nu behöver en ny ekonomi och ett helt nytt samhälle. De beteenden som är lämpliga och ändamålsenliga för en art i ett intensivt tillväxtskede av sin utveckling är inte lämpade när man skall finna balans. På det personliga planet har många redan gjort sådana val, men det har inte slagit igenom i samhällsdebatten. Inte heller i de regleringssystem som styr vår ekonomi, och genom att vi har låtit ekonomin få överhöghet över alla andra områden, inte heller i samhället i stort. Vi får inte glömma att vi måste ”låta[2]” de fattiga två tredjedelarna av mänskligheten att ”komma ifatt” medan vi tar en paus och njuter av livet. Denna tillväxt i uländerna är inte ”frikopplad” från ökat resursutnyttjande, det handlar om reella materiella saker som elektricitet, hus, vägar, vatten och avlopp.

Det finns förstås ett motsatt scenario, ett scenario där vi utvecklas i ett fjärde steg, en ny expansionsfas, med våldsamt mycket fler människor. Men det finns ingen som har visat vad ett sådant fjärde steg kunde tänkas vara, vart det skulle leda. Det så kallade informationssamhället har inte den sprängkraft som behövs för något helt nytt. Möjligen finns det en form där ”tillväxten” sker endast i den virtuella världen, och i stället för att vi ökar jordens fysiska befolkning så kan vi öka den virtuella. Varje människa kan ha sin egen virtuella familj och avkomma på nätet, och dessa ges egenskapen att kunna reproducera själva[3] - vi kan på så sätt bli vår egen Gud var och en av oss. Men detta förutsätter fortfarande att vi har inrättat det fysiska samhället i balans med naturen och i balans med oss själva och en ”konstant” befolkning. I slutänden blir det den enskildes val om han eller hon (eller det) ser det som intressant att skapa en virtuell värld.



[1] ”Roll” används här i betydelsen ekologisk nisch eller funktion, inte i betydelsen att det är någon som ”givit” dem en viss roll, eller att de själva väljer vilken roll de vill spela.

[2] Det är självfallet inget som den rika världen kan eller bör kunna diktera för de andra länderna.

[3] Leder till intressanta frågor om den sanna naturen hos dessa virtuella kreationer. Är de ekonomiska och juridiska objekt t.ex., eller är deras skapare ansvariga för deras handlingar?

[4] Och här menar jag ”natur” exklusive människan och den natur som människan skapat.





[1] Bortsett från den egentliga diskussionen, som är om kapitalismen, så kan man ställa frågan om vad ”erövringen av Indien” betyder för Schumpeter. Från sammanhanget så får man anta att det handlar om britternas kolonisering av Indien. En ekonomi vilken var mångdubbelt större än Storbritanniens och där människor sannolikt hade lika eller större välstånd än Storbritanniens innevånare. Om det skall anses vara ett framsteg över huvud taget tveksamt.

Tuesday, 8 September 2009

Mer svininfluensadelirium

Så här på tredje dagen så behövde jag köpa lite bröd och gick till min lokala butik - efter att ha tvättat händerna grundligt. Jag tog en snabb runda. Vid kassan så sa jag åt kassörskan att hon kanske skulle tvätta händerna så hon inte skulle få influensa. Jag såg att det stod sprit bredvid henne. Hon svarade att hon inte kunde tvätta händerna efter varje kund.

"Det förstår jag" sade jag och fortsatte "men det är nog så att jag har influensa så i det här fallet kunde det vara lämpligt"
Reaktionen var en total utskåpning:
"Herregud, kommer du hit med svininfluensa! Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör när folk gör på det sättet. Hur bara kan du?" allt sagt med en total avsky och med ett tonfall ungefär som om jag var en taliban som just sprängt hundra civila i luften. Hon såg sig också omkring på de andra kunderna för att upparbeta en passande lynchstämning.

Jag tror inte min mumlande ursäkt om att jag faktiskt behövde äta gjorde henne mildare sinnad. Tvivlar på att jag kommer sätta min fot i den butiken igen.

Om folk reagerar så på den tämligen ofarliga svininfluensan, så kan jag lättare förstå hur otroligt jobbigt det måste vara för dem som hade t.ex. AIDS, när hysterin över AIDS var som värst . Ja det är säkert fortfarande jobbigt, men förhoppningsvis har folk nu i alla fall förstått hur det smittar.

Monday, 7 September 2009

Lite svininfluensadelirium

Jag verkar ha lyckan att ha fått svininfluensa. Jag är glad för att jag fått det just nu, när jag inte har det så stressigt arbetsmässigt och inte är ute och reser. Det är ju också skönt att ha det som argument för att inte vaccinera sig. Det är en något absurd diskussion om vaccinationer tycker jag. Hörde någon säga att de som inte vaccinerar sig kommer vara skyldiga till andra människors död genom att de tex smittar småbarn (vilka tydligen inte kan vaccinera sig). Ja, ja, med det resonemanget är väl alla människor som reser orsak till andra människors död för att de för med sig smittor. Bäst att sitta hemma resten av livet. Jag är ingen anti-vaccinations fundamentalist, jag har ett mindre antal vaccinationer där jag har bedömt att fördelarna är stora jämfört med risker och besvär. Det förefaller inte alls vara fallet med svininfluensan. Jag gläder mig åt att jag nu kommer ha en alldeles naturlig motståndskraft mot svininfluensan.

Svininfluensahysterin är för övrigt helt obegriplig tycker jag. Samma dag som det dog en man i Uppsala av sviterna dog det tre barn av sjukdommar orsakade av antibiotikaresistenta bakterier. DET kallar jag för ett verkligt problem.

Att vara sjuk betyder för mig också en del slötittande på TV. Kvällens behållning var ett två-timmarsprogram på Kunskapskanalen om pop och politik. Det var bra. Skoj när Rock-Olga sa att hon inte alls såg sina insatser som politiska, för henne var det uppenbarligen fråga om ett helt personligt frigörelseprojekt (vilket givetvis också har en viss politisk sprängkraft även om det är långt från den knutna näven). Också roligt när varken hon eller Kersti Adams-Rey tyckte sig ha känt av något nämnvärt förtryck av sig själva som tjejer. Mikael Wiehe är skön för att han inte som så många andra ber om ursäkt för sin radikala propaganda från sjuttiotalet. Han sätter det i ett begripligt perspektiv utan att ta avstånd - tvärtom så hedrar han fortfarande en hel del av de värderingar hans musik representerade på sjuttiotalet. Men han kan också visa på andra sidor, han sade tex att turnéerna med Hoola Bandoola var ett bra sätt att "fixa brudar". En lagom distans till sig själv och tidsandan! Lite tråkigt i programmet var att man inte spelade någon vit-makt musik. Inte för att jag gillar den, men den är ju också ett exempel på politisk musik.

Nöff, nöff

Sunday, 6 September 2009

Lär dom sig aldrig?

Svenskarna lånar pengar för aktieköp.

Svenskarna lånar pengar i rekordfart för att spekulera på börsen. Det visar nya siffror från landets nätmäklare. Hos Nordnet har utlåningen till aktieköp ökat med 50 procent sen årsskiftet

Det är otroligt hur kort minne vi har...

Thursday, 3 September 2009

Trafik i Phily

Just återkommen från en resa i USA. Hade åtta timmar i Philadelphia och tänkte jag skulle kunna åka till Longwood Gardens, en intressant trädgård utanför "the city of brotherly love". Men icke sa Nicke.

Det visade sig vara i princip omöjligt att ta sig dit utan bil. En mycket vänlig man på informationen på centralstationen höll på i mer än en kvart med att hjälpa mig att lista ut hur jag skulle kunna ta buss dit. När vi ringde Longwood Gardens så hade de "ingen aaaaning" om hur man skulle kunna ta sig dit med buss. Det lät som om det var första gången någon hade ställt den frågan. Kollektivtrafiken, som i och för sig verkade vara rätt väl utbyggd, bestod av flera olika bolag som inte har någon gemensam upplysningscentral. Till slut hittades faktiskt en förbindelse som innefattade två byten (olika bolag) och en total restid på mer än en och en halv timme. Det är inte mer än cirka 25 km dit...Jag gav upp.

Philadelphias bussar hade något smart. De hade cykelställ på fronten där man enkelt ställde upp två cyklar. De var fällbara så när det inte var någon cykel så tog de ingen plats. I och med att cykeln sitter frampå så behövs inga lås eller liknande. Kanske lite trafikfarligt om man kör på en fotgängare eller cyklist möjligen? Bra försök i alla fall.

Honbafolket

Varför skriva själv när andra uttrycker det så bra?
Lars Ryding skriver om den där TV serien där vi svenskar kan förfasa oss över (kittlas av/beundra) hur andra lever.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3457675.svd.

Välformulerat.

Wednesday, 26 August 2009

Cykel och sol

Om man vill få fler personer och cykla i staden, vilket är en rimlig ambition, så bör man fundera på varför de inte cyklar. Det finns förstås många orsaker, som att det känns osäkert, att man faktiskt saknar kunskaper eller en cykel eller att man tycker det är svårt att få med portföljen eller matkassen. För många spelar säkert risken för regn eller snö en stor roll också. Det är en stor skillnad mellan att trampa i fint väder och i spöregn. Mitt anspråkslösa förslag är att man skulle ha övertäckta cykelbanor. Kanske inte i stadskärnorna där det skulle vara opraktiskt och fult och hindra framkomlighet. Men i utkanter och förorter. Om man sedan lade solceller på dessa tak - eller ännu hellre integrerade solcellerna så att de är taket så skulle man slå två flugor i en smäll. Några företag kunde rentav kanske tillverka dessa enheter i moduler som snabbt kunde "rullas ut" i landet. Ett mer intressant sysselsättningspaket än stöd till bilindustrin.

Jo, det är klart att fotgängare också skall få plats under taken.

Wednesday, 12 August 2009

Mer stolligheter om ekologiskt

Björn Lundgrens debattinlägg i Svenska Dagbladet 11 augusti hävdar att ekologisk jordbruk skulle vara dåligt för Afrika. Det är det senaste - men säkert inte det sista - inlägget för att kritisera ekologiskt lantbruk. Det intressanta är att Björn skriver att man kan dubbla skördarna med ekologisk odling. Det stöds av mina egna erfarenheter från Afrika och många andras. UNEP och UNCTAD publicerade nyligen en studie med samma slutsatser. Läs referat is theTelegraph.

Med konventionella metoder har man uppenbarligen inte lyckats dubbla skördarna i Afrika de senaste femtio åren. Och säg inte att det beror på att afrikanska bönder inte har haft tillgång på dessa insatsmedel. De har de visst haft och väldigt ofta till starkt subventionerade priser. Större delen av Zambias jordbruksbudget går till konstgödselsubventioner. De flesta biståndsfinansierade jordbruksprojekt har i själva verket byggt på stöd till använding av insatsmedel. Men det funkar helt enkelt inte.

Att dubbla skördarnas i Afrika är en bragd, och inte alls försumbart. I själva verket skulle redan en dubblering av skördarna tyvärr driva ned priserna så mycket att de redan fattiga bönderna skulle bli ännu fattigare. Men Björn Lundgren missar som så många andra mekanismerna i svält och elände. Det är faktiskt inte i första hand en fråga om teknik utan det handlar om sociala och ekonomiska förhållanden. Det finns helt ingen köpkraft i Afrika och det gör att det saknas ekonomiska incitament för småbönderna att producera mer, oavsett om de producerar ekologiskt eller icke-ekologiskt. Om de kopplas till fungerande marknader skapas incitament för ökad produktion, och då svarar det med ökad produktion. Det visar det biståndsfinansierade EPOPA programmet. Se hela rapporten på http://www.epopa.info/

F.ö. så var det så jordbruket utvecklades här också. Det var marknadskrafterna och inte konstgödseln som drev den tidiga produktivitetsrevolutionen i det svenska jordbruket. Konstgödseln fick allmän spridning först i ett senare skede, då Sverige nått en ekonomisk utvecklingsnivå långt över de afrikanska ländernas nivå idag. En annan sak är att ett marknadsanpassat jordbruk skapar sociala problem och utslagning. De afrikanska samhällena är dåligt anpassade för det.

Jag skrev mer om detta förra veckan:
Rika svälter inte

Wednesday, 5 August 2009

Vad driver vårt handlande

Vad är naturligt för människan? Många tittar på djuren för att få ledning i vilka beteenden som är ”naturliga”[1]. Och visst kan man hitta en hel del intressanta paralleller och visst kan man spåra vissa beteenden ”bakåt” i historien och se dess släktskap med hur vissa djur uppför sig. Men våra studier av naturen för att visa på något hos människan är ofta starkt präglade av vad vi vill se. Av någon anledning så tittar man mycket oftare på schimpanserna som lever i aggressiva patriarkat än på bonobon som lever i matriarkat och använder sex som socialt umgänge och konfliktlösning. Båda arterna är lika nära släkt med människan. Så varför skall vi se de aggressiva schimpanserna som våra förebilder? Är det inte så att vi projicerar vad vi vill se i de exempel vi letar efter. Naturen uppvisar sådan mångfald att den inte är svårt att finna exempel på nästan vilket beteende som helst. Samtidigt så är ju människans mycket långsamma uppväxt långsam av ett (evolutionärt) skäl. Man skulle ju kunna tänka sig att vi skulle kunna bli vuxna på sådär ett år eller två, som kor eller hästar, eller varför inte på ett halvår som hund eller gris. Men det blir vi inte. Vi har en uppväxt på 12-15 år och denna tid har förlängts rejält i takt med att samhället blir mer och mer komplicerat. Vi skall helt enkelt lära oss så många saker, men viktigare ändå, vi skall socialiseras. Det är hela lager av kultur som vi har ackumulerat som skall läras ut. Genom vår kultur tyglar vi en hel del av vårt genetiska arv. Se bara på fortplantningen: Inga djur[2] har ett system där man väntar med parning till ibland lång tid efter att man blivit könsmogen, inte heller att föräldrarna väljer när och vem man får para sig med. Men i våra mänskliga kulturer har vi hela tiden försökt kontrollera sexualiteten – med varierande framgång får erkännas. Incest har inte accepterats i många kulturer, medan djur praktiserar incest i stor skala. Alla dessa regleringar har att göra med bevarande av samhället och väldigt lite med biologi. De beteenden som denna socialisering givit upphov till får anses lika ”naturliga” som andra beteenden, och lika mycket eller litet ”goda” som det som är rent genetiskt betingat. Detta eftersom vårt samhälle och vår kultur har blivit en del av människan. Utan samhället, utan kulturen, utan behärskandet av elden, utan språket är människan helt enkelt inte människa. Därför är alla resonemang om att de rent genetiskt betingade handlingarna är viktigare än de kulturellt betingade handlingarna snarast ett förnekande av vår mänsklighet.

Utrymmet här medger inte några vidare utvikningar om gender, men om det är på något område som meningslösa exempel från djurvärlden tas fram som bevis för än det ena än det andra så är det just där. Och inte bara från djurvärlden. Till och med vår egen fortplantning beskrivs i termer av manlig aktivitet och penetrering och kvinnlig passivitet, medan verkligheten är annorlunda[3].

Om vi vill veta vad som är ”naturligt” för människan så är det lämpligare att titta på hur vi själva levde under huvuddelen av vår existens här på jorden, dvs i fångstsamhällen, istället för att titta på apor eller möss. Vi har inga möjligheter att ”gå tillbaks” eftersom fångstsamhällena inte klarar av att försörja en befolkning av nuvarande storlek. Inte heller kan vi sköta samhället som de gjorde. Det som fungerar bra på grupper om några hundra fungerar helt enkelt inte för våra stora befolkningsgrupper. Dock kan vi låta oss inspireras om hur dessa samhällen levde och inse att det saker som vi tror är mer eller mindre genetiskt betingade i själva verket är kulturella yttringar. Det hjälper oss att tänka utanför de etablerade föreställningarna. Om vi inser hur mycket vi själva styr genom kulturen behöver vi inte se oss som slavar under ett förutbestämt beteende.

Homo economicus och Homo geneticus
Forntidens politiker talade om moral och dygder, dagens bara om affärer och pengar. (Jean-Jacques Rousseau)
Det finns två starka teorier för att tolka människans drivkrafter, utifrån en enskild faktor. Den ena är det naturliga urvalet och sociobiologin som tolkar mänskligt agerande utifrån genernas själviska önskan till reproduktion. Den andra är ekonomismen och den ”osynliga handen”. Ekonomismen tolkar alla mänskliga handlingar från strikt ekonomiska grunder och alla beteenden som ”lönar” sig – ekonomiskt – kommer vara det som människor väljer eller på sikt vara de som dominerar[4]. De är inte sinsemellan motstridiga, sociobiologin kan kanske ses mer tillämpbar på det privata planet och ekonomismen på det samhälleliga planet. Men de mer extrema förespråkarna för endera av teorierna försöker alltid tolka in allt mänskligt handlande utifrån den teorin, som t.ex. att vi väljer partner ur rent ekonomiska överväganden. Socio-biologierna, med stöd av det naturliga urvalet, anser att det är genernas egoism som driver allt mänskligt handlande. De förnekar inte fenomen som altruism, men menar att de finns där för att de har lönat sig för den egoistiska genen. Det faktum att unga män slösar bort sina gener helt utan avkomma genom att ställa upp som kanonmat för ett meningslöst krig – eller för en värdig frihetsstrid för den delen – kan förklaras att de (eller rättare sagt deras DNA) då ”räknar med” att genom sin insats så kan deras systrars gener spridas och på så sätt kommer de också leva vidare. Eller någon annan lika långsökt förklaring. Att vårt samhälle inte är fyllt av våldtäktsmän har de aldrig lyckats förklara särskilt trovärdigt[5]. Det är bara i ett samhälle där man systematiskt dödat barn som varit resultat av en våldtäkt som man skulle kunna motverka denna form av genetisk utbredning. Men det har inte varit vanligt (och skulle ju vara emot kvinnans intresse att få sina gener spridda). Ur perspektivet om att få sina gener spridda lönar det sig sannolikt bättre att vara våldtäktsman än industriägare. Att ägna sina dagar åt kopulation med industriägares sysslolösa hustrur torde också vara en helt överlägsen reproduktionsstrategi. Likväl är vare sig våldtäktsmän eller obotliga Casanovor dominerande i de manliga befolkningarna. Socio-biologerna misslyckas också kapitalt med att förklara varför de flesta kvinnor i de rika länderna medvetet begränsar antalet barn till cirka 2, medan det för spridning av de egna generna skulle vara fördelaktigt med betydligt flera barn. Trots dessa invändningar är det otvivelaktigen så att en stor del av våra handlingar kan förklaras med relativt enkla evolutionsteoretiska resonemang – något annat vore helt sensationellt.

De mer enkelspåriga ekonomerna och deras uttolkare vill gärna låta påskina att allt människor gör drivs av ekonomiska motiv[6]. Även marxisterna tenderar till att vilja förklara människors beteende helt utifrån deras ekonomiska roll – men här utifrån ett klassbegrepp. Dessa resonemang svänger från rena självklarheterna till våldsamt konstruerade förklaringsmodeller. Schumpeter, som själv tog avstånd från tanken att människor i sig alltid agerar utifrån ekonomiska motiv ser kapitalismen mer som en organisationsform, en byggnad vars: ”grund, stomme och bjälklag är gjort av ekonomiskt material”. Han ser att denna organisationsform är effektiv i det att den både skapar och talar till ett enkelt sätt att bedöma en handling: tjänar man eller tjänar man inte pengar. (Schumpeter 1942). Historien visar oss i vart fall att ekonomiska motiv och personlig vinning inte på något sätt skulle vara viktiga drivkrafter i något av samhällena innan kapitalismen. Visst har materiellt välstånd spelat en viss roll, men social status och makt har spelat en mycket större roll. Och ekonomiskt välstånd var inte huvudvägen till denna status, snarare tvärtom, handel och näringsverksamhet föraktades i många kulturer.

Grundproblemet i resonemanget är den felaktiga tanken att det ekonomiska är något utöver det sociala, att ekonomiska motiv alltid har företräde över sociala. Om man studerade vissa skeden på 1800-talet kan man förvisso få den tanken, och det var under denna period dessa åsikter formulerades och spreds. Styrkan i resonemanget är att det är en del av ett kraftfullt paradigm som har mängder av självförstärkande processer. Och eftersom vi inrättar samhället efter detta paradigm så tenderar vi skapa ett samhälle som belönar just dessa drivkrafter, och på så sätt blir det självuppfyllande. Men det gör det inte mer sant än att den viktigaste drivkraften för en människa är att kunna slunga ett spjut längre än någon annan, vilket sannolikt var högst väsentligt i ett fångstsamhälle (och dessa samhällen värderade säkerligen dessa egenskaper), eller att avsätta så mycket avkomma som möjligt. Våra relationer till våra barn eller vår maka/make präglas inte alls av ekonomisk optimering. Inte heller strävar folk efter att ha två jobb bara för att de kan tjäna mer än om de har ett jobb. Historien visar tydligt att ekonomiska motiv för handlande har spelat relativt liten roll.

Ekonomistens och socio-biologens argument kan vara kompletterande och behöver inte alls vara i någon motsatsställning. Det under förutsättning att ekonomiskt välstånd också leder till större grad av reproduktion. Men det räcker inte med att det skulle vara sannolikt att det finns ett sådant samband, det måste vara det helt dominerande sambandet för att båda teorierna skulle kunna vara rätt. Och det förefaller mycket tveksamt. Det motsägs snarast av modern befolkningsutveckling, där fattiga har fler barn än rika. Både ekonomisterna och socio-biologerna glömmer det sociala, vår kultur, de glömmer att det är precis för att vi inte bara skall drivas av genernas kortsiktiga intresse, eller med barnets kanske medfödda egoism, som vi har en femtonårig uppväxt, som vi har religion, som vi har sedvänjor osv. Detta stärker vårt samhälles förmåga gentemot andra samhällens, och det stärker vår arts förmåga till överlevnad. Detta står inte i motsatts till genernas överlevnad, eftersom vi trots allt har de flesta gener gemensamma först med vår familj, sen med vårt nära samhälle och sedan med mänskligheten i stort. Detta är heller inte i motsats till att sträva efter egennytta som ekonomisterna hävdar är den grundläggande drivkraften. Men den tyglar denna strävan så att den inte dominerar.

---------------------------
[1] underförstått att det som är ”naturligt” också är rätt eller bra, eller i vart fall oundvikligt.
[2] Vad jag vet. Naturen är ju så spännande så det kanske finns. Hittar man sådana arter så hittar man säkert också en bra förklaring till varför det är så.
[3] Jag kan rekommendera the egg and the sperm: how science has constructed a romance based on stereotypical male-female roles av Emily Martin i Journal of women in culture and society 1991, vol. 16, no. 31 för den som vill fördjupa sig i ämnet. Den visar bla att ägget fångar spermien snarare än att spermien genomborrar äggets membran.
[4] Det finns båda schatteringar av ekonomister här. Dels de som menar att vi tillämpar detta hela tiden på alla våra beteenden, tom hur vi söker make eller maka, dels de som ser det mer som att vissa ekonomiska strategier leder till mer framgång och därför gynnas.
[5] Det finns försök från sociobiologer att förklara våldtäkt, men de misslyckas rejält, utrymmet här medger inte en längre diskussion. Framför allt så lyckas de inte förklara varför alla män inte blir våldtäktsmän. Deras logik är att det är de som inte kan få en kvinna på annat sätt som våldtar. Bortsett från att de har fel i de flesta antagande så inser de inte att det även för män som har en partner, är gift etc. så är det en fördel för hans geners spridning om han utöver det begår våldtäkter
[6] Det finns en försåtlig gren av detta som handlar om att folk gör saker av rationella motiv, dvs väljer handlingar som ”lönar sig” i en vidare bemärkelse. Den modellen lider av samma problem som socio-biologin, dvs antingen är det någon form av självklarhet som saknar egentligt värde som förklaringsmodell eller så går det att finna mängder av undantag.

Rika svälter inte

Svält handlar om att folk inte har tillräckligt mycket att äta, och inte om att det inte finns tillräckligt att äta (Amartya Sen).

Det är klart att det är främst i fattiga länder som folk svälter eller är undernärda. Samtidigt så är det också klarlagt att det finns fattiga länder där få människor svälter, medelinkomstländer, där många svälter och är undernärda och tom riktigt rika länder där folk är undernärda. I de afrikanska länderna söder om Sahara är försörjningssituationen dyster för stora grupper. Totalt sett har antalet undernärda minskat från cirka 950 miljoner i början på sjuttiotalet. Men de senaste tjugo åren har antalet varit relativt konstant runt 850 miljoner. Optimisten noterar att med tanke på att befolkningen har ökat kraftigt så har ju andelen undernärda minskat, från 16 procent 1990 till 13 procent 2005.
Under 2006 spenderade världen 1 200 miljarder US dollar på vapen samtidigt som värdet av livsmedelsavfallet uppgick till 100 miljarder dollar och den överkonsumtion av mat som överviktiga ätit kostade 20 miljarder US dollar. "Med denna bakgrund, hur kan vi då förklara för människor som sätter sin tilltro och sitt hopp till oss att det inte är möjligt att få fram 30 miljarder US dollar per år för att göra det möjligt för 862 miljoner hungriga människor att åtnjuta de mest fundamentala mänskliga rättigheterna nämligen: rätten till mat och rätten till liv?", frågar Diouf, generalsekreteraren för FAO, FN:s jordbruksorganisation (FAO 2008).

Näringsbrist - Dold hunger
Utöver ren brist på mat så är dålig näringssammansättning ett stort problem. Det försenar barns utveckling och kan leda till permanenta skador på t.ex. syn och hjärna. Varje år dör cirka en miljon barn p.g.a. av felaktig kost. Problem med dålig näringssammansättning kan tacklas med bättre utbildning, framförallt av kvinnor, minskad fattigdom samt med ett mer mångsidigt jordbruk. Orsaken till svält Måste inte vi öka vår produktion ännu mer för att förse svältande människor med mat? Den typen av frågor döljer de verkliga orsakerna till svält och undernäring. De är främst:
- krig och inbördes strider
- fattigdom och ojämlikhet
- missriktad jordbruks och handelspolitik
Globalt sett är det helt enkelt ingen brist på mat idag. De fattiga kan bara inte köpa den. Fyra femtedelar av de undernärda barnen bor i länder med export av livsmedel. Att öka produktionen – när det inte finns någon efterfrågan – leder bara till fallande priser och fler jordbrukare som får gå från gård och grund, och kan paradoxalt nog leda till ännu mer svält.
Överskott av livsmedel, med fallande priser som följd, är för närvarande ett mycket större problem för livsmedelssäkerheten än brist. Dessa överskott pressar de fattigaste småbönderna, så att de tvingas ge upp sitt jordbrukande, eller inte får tillräckliga inkomster för att kunna köpa in nödvändiga insatsmedel eller mat till familjen i de fall de inte är helt självförsörjande – och helt självförsörjande hushåll är i dagens läge extremt ovanliga.
Lösningen på svältproblemen står att finna i förbättrade sociala och ekonomiska villkor i u-länderna, i att säkerställa fattigas rättigheter och tillgång till de nödvändiga resurserna, inte minst jord och vatten. Långsiktigt behövs ökad produktion Även om det kortsiktigt inte är produktionsfaktorer som orsakar svält och undernäring så kommer vi att behöva producera mer mat i framtiden p.g.a. - ökande befolkning - ökande intag av mat per person - att köttkonsumtionen stiger när folk får högre inkomster. Det finns de som anser att en ökad livsmedelsproduktion måste ske i Australien, Nordamerika och Europa för att de skall försörja resten av värden. Detta är inte någon lösning av flera skäl:
- svältande människor har inga pengar, så de kommer inte kunna köpa denna mat
- de externa kostnaderna för det industriella jordbruket, d.v.s. miljö och hälsokostnaderna är redan för höga, en ökad intensifiering leder till ökande kostnader
- storskaliga transporter är både sårbara och energikrävande. Transporter står för stora ökningar av energiförbrukningen och därigenom växthuseffekten.
- de brutna näringscyklerna leder till utarmning av jordarna i exportländerna och till ett överskott av närsalter i importländerna, något som oundvikligt leder till föroreningar.
- I stora delar av OECD-länderna är intensiteten i lantbruket redan mycket hög, och ökade insatser av insatsmedel leder inte till proportionellt like stora skördeökningar som samma insatser skulle göra i u-länderna,
- de sociala effekterna av stora landsbygdsbefolkningar vilka inte är sysselsatta i jordbruk är helt oacceptabla.

Mycket få u-länder har de möjligheter att suga upp alla de som lämnar landsbygden i en industri, eftersom produktionen av många industriprodukter inte är konkurrenskraftig i u-länderna, och den globala sysselsättningen i industrin är vikande p.g.a. ny teknik. Det är istället i u-länderna, där de flesta människor bor som jordbruksproduktionen behöver öka. Frågan är då hur produktionen skall kunna öka. Skall dessa bönder använda konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och GMO? Nej, skälen till det är liknande för varför dessa insatsmedel inte är bra i Sverige, men skälen är ännu starkare i u-länderna t.ex. - antalet direkta dödsfall av bekämpningsmedel är redan skrämmande högt - fattiga bönder har inte råd med insatsmedel, ännu mindre som de ofta får betala 25-40 % ränta om de ö.h.t. får låna pengar - de flesta tropiska jordar är mycket känsligare för markförstöring än våra jordar. Det kan räcka med några år av konstgödslad monokultur för att förstöra en jord. - fattiga länder har inte råd att upprätta de nödvändiga motåtgärderna och kontrollmekanismerna som behövs för användning av bekämpningsmedel eller GMO grödor.

Effekterna av höga priser på jordbruksprodukter är komplicerade att stimulera. Vad som är säkert är att höga priser kommer stimulerar ökad produktion. Jordbruket kan inte öka eller minska sin produktion lika snabbt som industrin, men på det stora hela svarar bönderna snabbt på marknadssignaler vilket syntes väl under perioden 2004 till 2009. En viktig faktor i högre livsmedelspriser är ökat oljepris. Oljepriset påverkar på tre sätt, dels genom att direkt fördyra produktionen dels genom att göra biomassa från jordbruket mer intressant och slutligen genom att ökade transportkostnader minskar konkurrensen. Jordbruket förbrukar både direkt energi i form av diesel (främst som drivmedel) och elektricitet (för pumpar, torkar och inomgårdsmaskiner), och dels en hel del energi för insatsmedel som konstgödsel och bekämpningsmedel. För produktion i USA år 2003 utgjorde energikostnader mellan 22 % och 27 % av produktionskostnaderna för vete, majs och bomull och 14 % av kostnaderna för sojabönor. (US CRS 2004) Dessa “energikostnader” räknar inte med dolda energikostnader i annat så den slutliga effekten av ökade energikostnader på produktionskostnaderna torde vara ännu större. I Argentina uppgavs energikostnaderna utgöra 43 procent av produktionskostnaderna i jordbruket i en rapport av OECD 2006 (Baltzer m.fl. 2008). I USA uppgick energikostnader till 16 procent av jordbrukets produktionskostnader år 2005, varav två tredjedelar representerar energikostnaderna för att producera konstgödsel och bekämpningsmedel. Emellertid innefattar detta inte alla energikostnader t.ex. de energikostnader vilka är inbäddade i t.ex. maskiner och byggnader (cement är mycket energikrävande, tranport av grus och sten mm utgör en stor andel av transportarbetet.). Det betyder att energianvändningen i jordbruket (och därmed också energiprisernas inflytandet på priserna), och i livsmedelssektorn är underrapporterad.

Det finns de som hävdar att GMO-grödor är lösningen på svältproblemen. De som påstår de är överlag desamma som i femtio år har hävdat att konstgödsel och bekämpningsmedel är lösningen. Likväl är det lika många hungriga idag som när dessa insatsmedel användes i mycket liten skala. GMO-grödorna har mycket liten betydelse för de komplexa faktorer som orsakar svält.

Ursprungligen publicerat 5 augusti 2009, men passar också som svar på Björn Lundgrens debattartikel i Svenska Dagbladet 11 augusti.

Läs också följande inlägg i the Telegraph

Wednesday, 29 July 2009

Varför skall staten reglera ekologisk men inte fair trade?

I "COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE COUNCIL, THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE, contributing to Sustainable Development: The role of Fair Trade and nongovernmental trade-related sustainability assurance schemes" från EU Kommissionen 5 maj så skriver kommissionen "Reiterates the importance of maintaining the non-governmental nature of Fair Trade and other similar sustainability schemes throughout the EU. Public regulation could interfere with the workings of dynamic private schemes." Jag skulle ha kunnat skrivit det själv.

Det är mycket svårt att förstå vaför EU har lagstiftning för ekologiskt men inte för Fair Trade. När kommisionen säger:
"Regulating criteria and standards would limit a dynamic element of private initiatives in this field and could stand in the way of the further development of Fair Trade and other private schemes and their standards." så är det lika sant för den ekologiska sektorn.

Se mina tidigare inlägg i samma frågor

Tuesday, 21 July 2009

Mer knasigheter i lagen om kontroll av ekologiska produkter

Den 11 juli skrev jag om det nya lagförslaget för kontroll av ekologisk produktion, http://tradgardenjorden.blogspot.com/2009/07/forstatligande-av-ekologiskt-lantbruk.html
Nu har jag läst lite mer och inser att kombinationen av den nya EU förordningen, EUs sk tjänstedirektiv och den föreslagna lagen blir ganska dramatiska vad gäller kontroll av utländska kontrollorgan som arbetar i Sverige. Å ena sidan så säger den nya lagen att kontrollorganen har myndighetsutövning, och därför måste följa svensk förvaltningslagstiftning. Det betyder t.ex. att de lyder under offentlighetsprincipen, att deras beslut kan överklagas och att staten kan styra deras prissättning. Men för utländska kontrollorgan som verkar i Sverige gäller inget att detta. Deras beslut kan inte överklagas i Sverige, de kan lyder inte under svensk offentlighetsprincip osv. Detta förefaller helt absurt!. Det bästa vore självklart att staten backade och inte lade sig i det hela på detta sätt. Men om man lägger sig i, om man anser att det är en statlig angelägenhet hur kontrollen sköts i Sverige, om man anser att det är myndighetsutövning, ja då är det absurt att utländska privata företag kan ägna sig åt myndighetsutövning i Sverige. Förslaget bör förpassas till papperkorgen.

Saturday, 18 July 2009

Miljöförstöring lönar sig

Det har gått relativt smärtfritt att få in miljöförstöring i ett marknadstänkande. Det finns fortfarande en ”strid” mellan de vilka helst vill reglera miljöförstöring med skatter och regleringar och de som vill göra det genom marknadsmekanismer. Onekligen så är logiken för t.ex. handel med utsläppsrätter helt klar. I stället för att ses som en belastning för kapitalismen kommer dessa utsläppsrätter snart vara tillgångar i balansräkningen. Det kan tyckas absurt, invänder kanske vissa läsare. Detta är ju bara en kostnad som lagts på företagen. Jo det är det, men det är ju kostnaderna för att registrera ett patent också. Till slut blir det en tillgång som kan köpas och säljas, som man kan tjäna pengar på – det är ju själva finessen med utsläppsrätter. Dess historiska ursprung spelar inte längre någon roll. Det ironiska är således att det som kapitalismen i stor utsträckning kan beskyllas för, att förstöra miljön, nu blir ett nytt och lukrativ expansionsområde för kapitalismen. Det är en underbar värld vi lever i.

Inte konstigt att vi blir stressade

Ekonomisk tillväxt medför en allmän ökning i knappheten på tid. Det hela verkar vid första anblicken paradoxalt, när syftet med mekanisering normal sett är att producera mer på samma tid. Såväl ekonomiska tänkare som kulturfilosofer har gett uttryck åt föreställningen att när människor befriats från nöd och hårt arbete, skulle de ägna sig åt konst, andlig odling och lekar och åt att upptäcka den djupare innebörden i begreppet frihet. Men så har ju inte alls blivit fallet. Vi har bara en viss mängd tid till vårt förfogande. Genom tekniska landvinningar och ekonomisk organisation har vi lyckats producera mer saker på en dag än vi gjorde tidigare, vilket betyder att vi har fått fler och fler saker och fler tjänster att konsumera på samma begränsade tid. Det betyder att vi pressar in mer konsumtion och mer aktiviteter på samma tid. Inte konstigt att vi blir stressade.

Island gör en Sverige

Island har beslutat sig för att gå med i EU. På samma sätt i Sverige så utlöstes detta tidigare otänkbara av en djup ekonomisk kris. Det är i mitt tycke den sämst tänkbara grunden för att vilja vara med i EU, det att man tror att man inte klara att stå utanför, det att man tappat förtroendet för den egna förmågan att man söker hjälp utifrån. Detsamma har vi sett i många av de forna kommunistländerna.

I verkligheten är länderna inte så väldigt mycket hjälpta av EU på det ekonomiska området. Islänningarna kommer få sätta sin ekonomi i ordning själva på samma sätt som Sverige fick det. EU vill säkerligen inte ha med några konkursbon. Oavsett om man tycker EU är bra eller inte så är detta sätt att utvidga sig på ett dåligt sätt.

Visst behövs bistånd

Det vore bra om de som diskuterar bistånd lite oftare skulle jämföra med regionalpolitik. Precis som bistånd till u-länder syftar till att de skall få en snabbare ekonomisk utveckling så syftar olika former av regionalt stöd till detsamma. Ser man världen som en stor sammanhängande ekonomisk organism är det kanske inte så mycket konstigare att människor i Tanzania har liknande problem med att vara konkurrenskraftiga som människor i Europas glesbygder. I båda områdena klagar man på dålig infrastruktur, på att man mest levererar råvaror, på att de välutbildade lämnar för bättre jobb någon annanstans osv. I båda områdena pågår en rad välmenande program med statliga eller EU-medel. I båda områdena är det också svårt att mäta någon direkt effekt av programmen!

Bistånd är mycket modeinfluerat. Som en fårskock hoppar biståndsgivarna från den ena till den andra flugan. Ett särskilt problem inställer sig för synen på samarbete. Å ena sidan vill man att ”mottagarna” eller ”samarbetsländerna” skall ta ansvar för sin egen utveckling. Man vill att de skall vara demokratiska[1]. Å andra sidan så vill man ”ställa krav”, krav på att pengarna går till vissa ändamål, att mänskliga rättigheter respekteras osv. Men det är samtidigt så att det är de sämst skötta länderna som är de fattigaste – och vice versa (Världsbanken 2007) – och det blir ju lite absurt om biståndet bara kan gå till demokratiska mönsterstater – de är ju redan rika nog och behöver inget bistånd.

Man kan inte göra rent statiska antaganden när det gäller ekonomi, men faktum är att 1,6 % av inkomsterna från den rikaste tiondelen av jordens befolkning skulle räcka för att lyfta alla de en miljard människor som lever i absolut fattigdom till ett ljusare – fortfarande fattigt - liv. I Sverige anser vi det normalt att betala 30-50 procent skatt varav en betydande del, går till de sociala systemen. Frågan är när vår solidaritet kan bli verkligt global? FN har antagit ett biståndsmål av 0,7 % av BNP för de rika länderna. Norge, Sverige, Nederländerna, Danmark och Luxemburg hade nått det målet 2007. De stora europeiska länderna ligger mellan 0,2% och 0,4%, medan USA och Japan ligger under 0,2% även om storleken på deras ekonomier gör dem till stora biståndsgivare (OECD 2009).

År 2005 använde de rika länderna 0,25% av sin nationalinkomst för internationellt bistånd, vilket var en mindre andel än de använde 1990. Dock är trenden de senaste åren uppåt igen[2], kanske en reaktion på den globala terrorismen och en insikt att världen inte kan vara en trygg plats att leva på så länge så många har så lite medan andra har så mycket. Utryckt per person i i-länderna ser det dystrare ut. Inkomsten per person i i-länderna ökade mellan 1990 och 2004 med sex tusen dollar, medan deras bistånd per person minskade med en dollar. Andra saker verkar mer prioriterade: För varje krona som de rika länderna spenderar på bistånd läggs 10 på militärutgifter[3]; de 7 miljarder dollar som skulle behövas för att ge 2,6 miljarder människor tillgång till rent vatten är mindre än vad européerna spenderar på parfym eller amerikanerna spenderar på plastikkirurgi (UNDP 2005).

Jordbruk är ett speciellt fall. De rika länderna skadar u-ländernas jordbruk med en jordbrukspolitik som snedvrider konkurrensen och håller priserna nere, samtidigt som man stöder sina jordbrukare att klara sig trots de usla priserna. Mycket lite av biståndet riktas till jordbruket. I-länderna riktar 1 miljard dollar per år i bistånd till u-ländernas jordbrukssektor medan man lägger 1 miljard per dag i stöd till sitt eget jordbruk. Bomullsodlare i Burkina Faso klagar på USA:s stöd till sin bomullsodling, ett stöd som är större än hela Burkina Fasos BNP. Hur skall deras bönder kunna konkurrera med det?

Det finns en vis kritik emot att uttrycka bistånd som volym och ha fixerade procentsatser för biståndet. Det viktiga anses vara kvalitet och inte kvantitet. Det kan man väl hålla med om, men det gäller ju alla områden, likväl så belyser man ofta hur mycket ett land satsar på säg forskning eller sjukvård genom att säga hur stor andel av budgeten eller BNP som ägnas åt dessa områden. Och lika litet som det finns en direkt relation mellan hur mycket pengar som spenderas på sjukvård och dess kvalitet finns det en sådan relation vad gäller biståndet. En-procent målet för biståndet är i första hand att betrakta som ett moraliskt åtagande och inte som en bestämning av den volym som skulle behövas. Även för bistånd så finns det uppenbara risker för kontra-produktivitet, dvs att man genom att satsa för mycket pengar skapar mindre utveckling än om man satsat mindre. Denna risk har ökat med den sk Parisagendan där biståndsgivare koordinerar sina insatser, vilket i sig nog är berömvärt, men det betyder i praktiken att mycket mer pengar kommer gå till färre initiativ. Risken att just dessa initiativ får för mycket pengar är då stor. Bistånd kommer i vilket fall som helst bara spela en marginell roll för utvecklingen, även om alla länder skulle komma upp till en-procentmålet. Det skall inte ses som ett argument emot bistånd, men det är viktigt att komma ihåg hur viktiga allt det som ligger utanför biståndet är, viktigt både för de aktuella länderna och för biståndsgivare.



[1] Intressant nog så straffas man om folket väljer ”fel”. Både i Republika Serpska och i Gaza har ”det internationella samfundet” straffat de demokratiskt valda enklavernas regeringar för att de har ”fel” åsikter.

[2] Det är för tidigt att se hur den pågående finanskrisen kommer påverka biståndet

[3] Sverige har ett betydligt bättre förhållande,

Saturday, 11 July 2009

Förstatligande av ekologiskt lantbruk

Det är dumt att märkningen av ekologiska produkter skall vara så reglerad som den redan är - och obegripligt varför regeringen vill reglera den ännu mer.

Den statliga kontrollen av ekologisk produktion har lett till ökade kostnader, minskad valfrihet för konsumenten och likriktning och bristande innovation i branschen. Samtidigt har inte trovärdigheten för ekologiska produkter ökat hos konsumenterna. Det genereras med andra ord ingen direkt nytta, men avsevärda kostnader. Det är ett typexempel av ett statligt engagemang som är onödigt och rent av skadligt.

Regeringen skickar ut remiss på en ny lagstiftning för ekologiskt lantbruk så här i jordgubbstider. Den handlar om en svensk tillämpning av de två EU förordningarna 834/2007 och 889/2008. I korthet så handlar den svenska tillämpningslagstiftningen om hur kontrollen skall gå till och arbetsfördelningen mellan kontrollorganen (Aranea, SMAK m.fl.) och de ansvariga myndigheterna (Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Fiskeriverket och alla kommuner samt Swedac). Några av nya saker som introduceras där är att:
- kontrollorganen kan inte utfärda sanktioner, bara myndigheterna
- myndigheterna skall hantera överklagande
- myndigheterna skall reglera avgifterna för kontrollen
- de privata kontrollorganen skall tillämpa förvaltningslagens bestämmelser för öppenhet och sekretess.

Med denna lagstiftning tas ytterligare ett steg av byråkratisering och förstatligande av det som ursprungligen var en mycket "alternativ" och utomstatlig verksamhet. Huvudproblemet ligger redan i EUs förordningar, men den svenska tillämpningen spär på det som redan är bekymmersamt. Av någon anledning - vilken EU kommissionen aldrig lyckats förklara - så hanteras regler och kontroll av ekologisk odling som om det vore en livsmedelssäkerhetsfråga. Men det är det inte. Om samhället ansåg att det verkligen vore en livsmedelssäkerhetsfråga så skulle man självfallet påbjuda att all mat skulle vara ekologisk. Kontrollen av ekologisk produktion är i stället en redlighetesfråga, dvs att det som påstås rörande varorna är sant.

Det är mycket svårt att förstå varför samhället reglerar detta påstående om en produkt så mycket mer än andra påstående. Man kan jämföra med miljömärkning, med Sigillmärkning, med Fair Trade märkning, med frigående höns märkning osv. Inga andra av dessa märkningar är reglerade på samma detaljerade sätt som märkningen av ekologiska produkter. Vissa, som klassificeringen av ägg är delvis reglerade, men det finns inte någon obligatorisk certifiering som för det ekologiska. Men de allra flesta är helt oreglerade. Att de är oreglerade betyder inte att konsumenten är utan skydd. Dels har de olika koncepten sina egna system för märkning, dels gäller den allmäna marknadsföringslagstiftningen för de påståenden som görs.

Genom EU:s, svenska statens och KRAV:s agerande (genom att släppa certifieringen) finns det inte längre någon som tar ett helhetsansvar för trovärdigheten för de ekologisk produkterna. I stället för en samlad organistion (KRAV) dit alla kunde vända sig och få ett svar, så har vi en handfull kommersiella certifieringsorganisationer, fyra statliga myndigheter och alla kommuner som aktörer. Och den konsument som nu har en fråga, kommer bollas runt mellan dessa i en aldrig upphörande dans. För tio år sedan kunde den konsument som var oroad för om en ekologisk produkt var pålitlig eller inte få svar direkt från den oberoende organisationen KRAV.

Sverige borde verka för avveckling av EUs lagstiftning för ekologisk produktion och om inte det går att genomföra så borde man i vart fall inte förstärka de tendenser som finns i EUs förordningar genom onödigt byråkratiska tolkningar.

Sunday, 28 June 2009

Recycling och levande tak



En pojke i Uganda har häftat ihop en hatt av de mycket små engångspåsar som den lokala spriten säljs i.

Nedan ser ni en bild av det sedumtak som pryder vår vinterträdgård. Är det inte vackert? Fördelarna med ett levande tak är främst:
- det håller värme på vintern och är svalt på sommaren
- vattenflödet blir mindre och långsammare, speciellt viktigt i städerna.
- det håller länge - hoppas jag...
- det är vacker!

Det här taket är gjort av sedumväxter men de kan också vara av gräs och mossa.

Saturday, 27 June 2009

Stoppa vägvansinnet

I samband med den ekonomiska krisen så görs nu jättesatsningar på vägbyggen. Men det är ju lika oklokt som satsningarna på varvsindustrin på sjuttiotalet.

Det är klart att vi kan behöva bygga ut en och annan väg, men på det stora hela har vi för mycket vägar och för många bilar - inte motsatsen. Sen kunde man ju tycka att vissa vägar kunde vara lite bättre underhållna (särskilt när man bor på landet som jag gör). Det är nog bra att staten gör strategiska satsningar och håller folk i jobb. Men sådana satsningar borde vara på miljövänliga saker och sådant vi behöver i framtiden, inte det vi behövde i ett samhälle som redan är föråldrat. Se mitt föregående inlägg om hur vi förlorar mer och me åkermark. Redan det är ett starkt argument emot. Ännu starkare är att fler vägar leder till fler bilar, det råder ingen som helst tvekan om det. Och fler bilar leder till mer resurssöseri, mer olyckor, minskad tillgänglighet för den som inte kör bil osv. Stoppa vägvansinnet!

Satsa på spårbunden trafik, på solfångare - varför inte sätta upp solceller över alla cykelbanor, så får vi tak på dem? Det finns massor av bättre sätt att bränna upp våra pengar på än på vägbyggen.

Tuesday, 16 June 2009

Dags att skydda matjorden



Hela vår existens på jorden är beroende av den tunna hud som 20-50 cm matjord utgör på jordens yta. Matjorden är en av de mest betydelsefulla resurser mänskligheten har, och en resurs som är under ständigt hot. Det tar mycket lång tid (mellan 60 och 1500 år enligt Montgomery (2007)) att skapa en centimeter av produktiv jord. Stenar som bryts ned av väder, vind och växter bidrar med mineraler, döda organismer skapar den livsmiljö där matjordens speciella aktörer, t.ex. maskar trivs. De i sin tur hjälper till med nedbrytningen och skapar näringsämnen för ny växtlighet. Det är ett exempel på en självförstärkande process, men den är mycket långsam. I kontrast till denna långsamma process så kan jorden förstöras på bara några få år. Först i och med införandet av plogen så överskred erosionen nybildningen av matjord (Montgomery 2007). Erosion har historiskt sett varit en av de främsta faktorerna för civilisationers kollaps.

Sedan 1860 har mer cirka en miljard hektar tagits i bruk. Bara i USA nyodlades mer mark mellan 1870 och 1900 än det gjorts under de tidigare två hundra åren (Montgomery 2007)

Jordbruket representerar den dominerande mänskliga markanvändningen. Den direkta användningen motsvarar cirka 37 procent av all tillgänglig mark (FAO 2007). Till det kommer de urbana miljöerna och annan infrastruktur (inklusive dammar mm) som utgör minst 9 procent (se mer nedan) och som mycket ofta har anlagts på tidigare jordbruksmark. Skogen motsvarar 31 procent av landytan och denna skog är i mer eller mindre utsträckning i människans tjänst. Slutligen består 23 procent av jordytan av berg, glaciärer mossar, naturlig stäpp och öknar, och det är i denna kategori vi finner det mesta ”vildmark”. Det är också områden som ofta har låg biologisk produktion för att någon kritisk faktor saknas, t.ex. att det är för torrt eller för kallt.


Det finns en rad olika processer vilka leder till förstörelse av jorden . Förlusten av matjord beräknas till flera ton per person och år. Jord på branta sluttningar är särskilt utsatt. I t.ex. Nepal så är erosionen i bergsområden mellan 20 och 50 ton per hektar per år och upp till 200 ton per hektar per år (FAO 2003). Det kan jämföras med en nybildning av matjord av mellan 0,1 till 1,9 ton matjord per hektar och år (Montgomery 2007). Skördarna i dessa områden har också sjunkigt med mellan 8 och 21 procent 1970 till 1995 (FAO 2003). I USA beräknades cirka 2 miljarder ton jord försvinna varje år i början av årtusendet, en förbättring från 1981 då erosionen beräknades till tre miljarder ton. (Montgomery 2007) Det senaste globala försöket att bedöma markförsämring var i det sk GLASOD projektet (Global Assessment of Human-induced Soil Degradation, se tabell). Några källor uppskattar att mellan fem och tio miljoner hektar förloras årligen pga av markförstörelse (Världsbanken 2007). Tyvärr är dessa uppskattningar är osäkra.


Det förefaller som om det statistiska underlaget för beräkningar av andelen mark som har exploaterats för bebyggelse mm är svagt. Uppgifter om andelar från nio procent ned till en och en halv procent har hittats. I Sverige är tre procent av arealen är bebyggd på ett eller annat sätt. Det motsvarar 1,29 miljoner hektar. Därav upptog mark för permanentbostäder 29 procent, vilket är något mindre än mark för transporter, som upptog 31 procent av den bebyggda arealen. Mark för industri, handel, offentlig service m.m. utgjorde 11 procent av bebyggd mark. I Stockholms län är 15 procent av marken bebyggd, lägst andel bebyggd mark har Norrbottens län med endast 0,6 procent bebyggd mark. Det fanns 55 000 mil vägar på 345 000 hektar. (SCB 2004). I det mer tätbefolkade Danmark uppges mänsklig infrastruktur nu täcka nästan 20 procent av arealen - se tabell nedan(Danmarks miljöministerium 2005). Under 1960 talet försvann sju procent av Europas åkermark genom urbanisering och femton procent av Storbritanniens jordbruksmark har bebyggts. (Montgomery 2007). Åkermarken beräknas öka i u-länderna men med en minskad ökningstakt. I perioden 1960 till 2000 ökade åkerarealen med cirka 5 miljoner per år, men denna expansion beräknas gå ned till cirka 3-4 miljoner hektar per år. (FAO 2003).




De flesta städer, hus och vägar byggs på åkermark. I Kina omvandlas 600 000 hektar om året till hus och vägar. I Sverige har 345 000 hektar täckts med vägar.
Det är ironiskt att folk är upprörda över att jordbruksmark tas i bruk för produktion av biobränsle medan de gladeligen kör sin bil - med bensin - på asfalterad åkermark.

Det är hög tid att vi får en internationell konvention för matjorden. Vilket parti tar initiative för att Sverige driver frågan, t.ex. i UNEP?

P.S. det finns en förening som arbetar för att skydda matjorden:Den goda jorden, www.dengodajorden.se
D.S.

Sunday, 14 June 2009

Från historiskt tvång till mänsklig rättighet - och tillbaks igen?

Jag upphör aldrig att förvånas över att ett arbete anses vara någon form av mänsklig rättighet. Lönearbete är bara en parantes i mänsklighetens utveckling - och borde helst förbli en parantes i stället för att glorifieras som en rättighet!

Lönearbete har aldrig varit normalt. Ännu idag så har mindre än en miljard av jordens 6,5 miljarder människor ett lönearbete. Och lönearbete har en rad obehagliga sidor. De två värsta är att det ger vissa människor rätten att utnyttja andra människors arbete för sin egen vinning samt att lönearbete alltid kommer tillsammans med en långt driven arbetsdelning som gör människan till en kugge i ett stort maskineri. Kanske kan vi inte göra oss av med lönearbetet, på samma sätt som vi inte kan göra oss av med en rad andra tråkiga institutioner (t.ex. polis och militär)men det betyder ju inte att vi behöver glorifierade det?

Låt oss titta lite på historien:
Så småningom utvecklades lönearbete i England och Nederländerna, professionella arméer och mer anställda arbetare i städerna, t.ex. i klädesindustrin. Vid medeltidens slut torde lönearbetare utgöra kanske 25 procent av befolkningen. Men andelen lönearbetare minskade i många områden igen i och med att livegenskapen återkom. Det var först under artonhundratalet som en majoritet av de yrkesarbetande fördes in i lönearbete, och ett ökande antal anställdes i de växande statliga byråkratierna. Lönearbetet expanderade på bekostnad av alla former av tvångsarbete, på bekostnad av självverksamhet, och slutligen också pga. att allt fler aktiviteter kommer in under antingen statlig/kommunal regi eller i privat näringsverksamhet, t.ex. vård av äldre, barnomsorg, delar av sjukvården, matberedning osv. (Lucassen 2005).

Den tidiga arbetsdelningen var främst mellan yrken, men inte i så stor utsträckning inom ett yrke (dvs att man delade upp arbetet för ett yrke i moment som utfördes av olika personer). I och med industrialiseringen koncentreras produktionen till fabriker, ägda av en ny klass, kapitalister, dvs folk med pengar, där arbetet kunde kontrolleras och övervakas. Arbetsdelning införs eller utvidgas för att öka produktiviteten, samt att göra företagen mindre beroende av de mest kompetenta. Genom att standardisera arbetsprocessen fick arbetsgivaren också en större möjlighet att förhindra maskning och fusk hos de anställda. Kraven på arbetaren förändrades, från traditionella yrkeskunskaper till lojalitet, uthållighet och punktlighet. Hand i hand i hand med industrialismen gick protestantismens och kalvinismens arbetssyn. Luther trodde på arbetets dygd och förklarade att sysslolösheten eggar till synd. Denna inställning är på inget sätt unik för kristendomen. Gandhi säger att ”tankens renhet och lättja är oförenliga” .

Det är ett felaktigt antagande det framväxande lönearbetet skulle representera en ”fri” arbetsmarknad. Den var omgärdad både av gamla regleringar som var rester av skråväsendet , sociala regleringar som var del av feodalsamhället och nya regleringar vilka somliga strävade till att göra mer och billiga arbetare tillgänglig till industrin och andra strävade att skydda arbetarna från den värsta exploateringen. Inom ramen för detta kan man anse att en riktig ”arbetsmarknad” uppstod i England först 1834 (Polanyi 1944).

Lönearbete har motiverats med en lön, vilken ofta var mycket låg, och religionen upphöjde arbetet till moralisk plikt. Men detta räckte inte alltid, utan rent tvång måste till för att ”motivera” det motspänstiga folket. I Sverige var det allt ifrån de medeltida landskapslagarnas tid till slutet på 1920-talet lag att man skulle arbeta . De som inte lydde hotades av spöstraff, avskärande av öronen eller i värsta fall landsförvisning. Enligt bestämmelser från 1600-talet skulle löst folk, “lättingar och driftekarlar”, fasttagas och insättas i krigsmakten . Enligt 1723 års tjänstehjonstadga kunde arbetsovilliga dömas till allmänt arbete — män till tjänst på slott, fästning eller kunglig ladugård, kvinnor till spinnhusen. Först i början på 1800- talet började man särskilja denna kategori från vanliga brottslingar. Den som dömts till tvångsarbete fick vanligen tillbringa ett par, tre månader på tvångsarbetsanstalt för att därefter förpassas till hemorten. Om straffet för lösdriveriet varit sex månader eller längre gällde det obligatoriska tillägget att den frigivne inte utan polisens tillstånd fick uppehålla sig utanför kommunen och att han om han bodde i en stad med polismästare regelbundet måste visa denne att han hade bostad och försörjningsmedel (Zetterberg 1977). Liknande lagar mot lösdriveri, och mycket mer demoniska fanns i England och flera andra europeiska länder. År 1530 under Henrik VIII fick gamla och arbetsodugliga tiggarlicens. Arbetsföra vagabonder blev däremot piskade och inspärrade. De skulle bindas vid en kärra och piskas, tills blodet flöt, samt därpå avlägga ed på att de skulle återvända till sin födelsebygd eller till den plats, där de hade bott de sista tre åren, och "skaffa sig arbete". Den som andra gången ertappas som lösdrivare piskades och fick halva örat avskuret. Tredje gången skulle den ertappade avrättas som en farlig förbrytare och fiende till samhället. (Marx 1867). Att dessa lagar så småningom upphävdes hade kanske mindre att göra med omtanke och sociala framsteg än med det faktum att en ökad rörlighet hos arbetskraften och en armé av arbetslösa senare snarast sågs som en tillgång för industrin i ett senare skede.

Men inte ens detta räckte inte för att få de otacksamma människorna att gilla lönearbetet. I princip alla samhällen, ända fram till det kapitalistiska samhället hade utvecklade sociala skyddsnät, som tog hand om föräldralösa, sjuka eller andra som på ett eller annat sätt drabbats. Detta gäller hela vägen från fångstsamhällen över de tidiga kunga- och kejsardömen till det feodala Europa, och det gäller fortfarande i de traditionella samhällen där inte kapitalismen har gjort rent hus med de gamla institutionerna. Men detta skulle bort – och togs bort i den tidiga kapitalismen. Det var genom det ständiga hotet att hungra till döds som folk skulle motiveras att ta anställning, inte genom löftet om en bättre värld. Det är därför som Ricardo, Marx och Smith sätter priset på arbete just så att folk kan överleva och inte mer . Precis som på så många andra områden så blev det motstånd mot detta och så småningom (åter)infördes de sociala skyddsnäten. De kanske framställdes som något nytt, men var i själva verket bara en återgång till det normala.

Det råder skilda uppfattningar om i vilken utsträckning industrialiseringen och det medföljande lönearbete innebar en förbättring eller en försämring av levnadsstandarden. Det beror sannolikt på vilken period och vilket land man tittar på. Utöver rent ekonomiska faktorer påverkades folks välstånd av utvecklingen av hälsovården och kunskapen om infektioner; av graden av urbanisering och av dieter. I de tidigt industrialiserade länderna så var kombinationen av urbanisering och avsaknad av hälsovård med kunskap om infektionssjukdommar en orsak till låg levnadsstandard och hög dödlighet (Steckel och Floud 1997).

Sedan medeltiden sökte staten också minska antalet helgdagar. I Uppsala stift hade man på 1500-talet 63 helgdagar utöver söndagarna, samt helgdagar för lokal helgon. Antalet lediga dagar uppgick till runt 100. En minskning inleddes 1520 och 1571 var antalet helgdagar nere till 32. (Myrdal 1999) Idag är de 13, men nu är ju också lördagar lediga. Antalet lediga dagar var således mer eller mindre detsamma på 1500-talet som idag Nu har vi dock reglerad semester i tillägg.

Låt oss slippa sälja vår kropp och vår själ på en marknad.

Wednesday, 3 June 2009

Fler människor, mindre natur

Man behöver inte vara ekonom för att inse att något som är en bristvara bör värderas högre än något som finns i överflöd. Under lång tid sågs naturen som ett överflöd som det bara var för oss att exploatera. Innan den industrialiserade revolutionen var det främst genom utökning av befolkning vi betvingade mer och mer natur. Efter industrisamhällets genombrott är det genom mer sofistikerade tillämpningar av energi och teknik. Men vi ser att resurserna är på upphällning och vi inser att vi behöver vårda dem som finns. Inte för att vi skall jämföra människor med träd, men för att utrycka sig lite drastiskt: i takt med att det finns mer människor och mindre ”natur ” måste vi värdera naturen högre och högre, och människans arbete mindre och mindre. Dvs det blir mer angeläget att ”spara” på natur än att ”spara” på mänskligt arbete. Frågan är bara hur vi får till ett styrsystem, ett reglerings- eller ett belöningssystem som fungerar efter dessa principer. Och hur vi gör det utan att urholka människovärdet samt känslan för varje individs rättigheter?